Svensk Kulturhistoria


Stormaktstiden


Signum



Kommentar Sten Rigedahl


Bokförlaget Signum som numera uppgåt i Atlantic satte igång en Sisyfos- utgåva av svensk kulturhistoria i blivande inalles åtta band, vardera om ca 600 sidor. Expertisen är rent massiv. Bara ”Stormaktstidens” band, som kanske intresserar oss bureaner mest, har tio varande eller blivande professorer som medförfattare.


Den personlighet som porträtteras, som intresserar oss mest, den mycket rikt begåvade och kungahuset närstående Johannes Bureus, ägnas en hel del sidor text liksom en helsidesbild av den imposante patriarklike mannen, en oljemålning på Gripsholms slott troligen av Cornelius Arent. I bildtexten apostroferas Bureus som en av den lärda kulturens frontalgestalter under 1600-talet För att förstå Bureus och det eftermäle han lämnat måste man också försöka förstå den tid som han levde i. Han var prästson från Åkerby utanför Uppsala och föddes av modern Magdalena 1568. Modern var från Västerbottniska Bureå strax söder om nuvarande Skellefteå. Hennes morföräldrar var Anders Jakobsson (Japsson) Bure och hustrun Malin. Anders var liksom sin far Jakob Andersson underlagman en i dåtiden mycket hedrad och betydande post. .


Stormaktstiden ser ett Sverige växa fram som expanderar till en Östersjömakt. Den militära kapaciteten var alltså mycket stor och när vi säger det ska vi komma ihåg att Sverige då var annorlunda till sin utbredning. Sverige/Finland var ett land men vi ägde i början av stormaktstiden inte de sydligaste nu svenska landskapen och de västligaste hade en benägenhet under århundradena att byta ägare. Sveriges stormaktstid var kort från början av 1600-talet och t.o.m. början av 1700-talet. Den som banade väg för den nya stormakten var Lejonet från norr, Gustav II Adolf, som åtminstone i propagandan jämfördes med Israels konung David. I kampen mot papismen i mellan och sydeuropa såg sig Sverige närmast som det renläriga Israel mot den påvliga hydran. De svenska vapnen beredde väg för de svenske, också sedan lejonet själv hade stupat vid Lützen den 6 november 1632 fortsatte framgångarna ute i Europa. Den mest avgörande handlingen och vars verkningar blev bestående var det framgångsrika tåget över Bält, som leddes av ännu en framgångsrik burean Erik Dahlberg, som från ett enkelt förflutet så småningom korades till greve och generalguvernör över Livland. Förutom ingenjörsbedriften bakom framgångarna, som ledde till freden 1658 i Roskilde och med senare korrigering landets nuvarande gränser, är hans kulturella bedrifter med bl.a. praktverket ”Suecia Antiqua et Hodierna”, Sverige förr och nu, bestående och beundrat än idag.


Styrelseskicket var också det ett annat än idag. Johannes Bureus och Johan Skytte var båda Gustav II Adolfs lärare och senare förtrogna och den bok om det medeltida styrelseskicket i landet ”Konunga- och hövdingastyrelsen” som Bureus lär ha upptäckt i Skyttes bibliotek blev i mycket ett rättesnöre för kungen. Men det skulle inte stanna därvid. Styrelseskicket utvecklades under Karl XI till ett renodlat envälde, där ständerna helt mist sin roll och rådet som en gång instiftats av Gustav Adolf blev de i kungens frånvaro bestämmande. Under Karlarnas tid kan Sverige i sin uppfattning av kungens och kungahusets roll närmast jämföras med vår tids Nordkorea. Karl den XII:s tid var dessutom ett enda långt fältslag, där kungens närvaro utomlands hela tiden erfordrades. Religionens roll var helt annorlunda än idag och skulle kanske kunna jämföras med vår tro på marknadskrafterna som allena saliggörande och en makt över allt annat. Kyrka och stat gick hand i hand i avsikt att hålla alla upprorstendenser hos allmogen nere. Medlet till detta var ett oerhört hårt och inhumant straffsystem, som lämnar våra dagars islamska sharialagar långt bakom sig. Kyrkoplikten var total, överträdelser av plikten mot kyrkan och sedliga normer straffades med som lindrigast skam-, pisk eller bötesstraff. Tidelag och hor liksom sodomi kunde straffas med döden. Dödsstraffen gjordes i avskräckningssyfte till allmänna teaterförställningar. Offren för rättvisan kunde torteras för att förstärka straffen, som i fallet med resningen i Närke, där ledaren (den s.k. kungen) rådbråkades med spikklubba och en glödande järnkrona sattes på hans huvud före avdagatagandet. Steglingen betydde att den hängdes huvud skildes från kroppen och spetsades på en påle. Kroppen styckades och spikades upp på ett hjul. Tron på trolldom som ett satans verk och annan vidskepelse fick sina ohyggligaste verkningar i de i Sverige under 1700-talet frekventa häxbränningarna, där hundratals kvinnor på befängda anklagelser miste livet i en av vissa delar av prästerskapet understödd psykisk farsot, som gick över landet och Europa i sin helhet. 1686 års kyrkolag, som länt så mången genealog till glädje med de följande noggrant förda kyrkoböckerna, var ännu ett instrument för statens och kyrkans totala kontroll över medborgaren såväl till kropp som själ.


Anders Bureus, Johannes kusin, utnämndes till mästermatematiker med uppgift att utbilda lantmätare och kartlägga alla ägor i Sverige och dessutom undersöka alla hamnars djup och gruvors läge och kapacitet. Avsikten var att kunna kontrollera och styra landets tillgångar och infrastruktur och därmed totala ekonomiska kapacitet. Även om krigen, som fördes på främmande mark, ansågs skulle föda sig själva var krigsansträngningarnas slukande av svenskt kapital och svenska män stor. Stora delar av norra Europa förhärjades, där som exempel den protestantiska staden Magdeburg jämnades helt med marken, men skadeverkningarna hemma i Sverige var också stora. Det trettioåriga kriget (1618 – 1648) och det stora nordiska kriget (1700 – 1721) slukade kärnan av det svenska soldatmaterialet. 200 000 man ska ha förgåtts, en minoritet i strider, en majoritet i epidemier, som orsakades av dåliga förhållanden i förläggningar och fält. Det var hundra intensiva år i Sveriges historia, då väldigt mycket skedde utöver striderna på kontinenten och i närområdet. Det gällde att bygga upp en image, som stöttade vapnens initiala framgångar. Sverige måste ha en historia, måste komma ikapp i storvulen lyx och i tankens skärpa. När det gäller historia och språk, kanske framför allt runstenarna och runornas var Johannes Bureus en stridens man. Han ritade av 200 av landets 2000 runstenar och ägnade ett lidelsefullt intresse åt tydningen av runalfabetet liksom utforskandet av runskriftens historia. Detta senare skedde i häftig kamp mot svenskhataren dansken Ole Worms teorier.


Göticismen hade sin höjdpunkt under 1600-talet. De två stråk den följde var dels att goterna som besegrade romarna härstammade från den skandinaviska halvön dels att de av Herodotos och Pindaros nämnda hyperboréerna, ett vist och högkultiverat folk ”norr om nordanvinden”, varit grekernas vänner. Johannes Bureus antecknade självsäkert i ett av sina manuskript att” om de icke äre galne kunne de see at Hyperborei äre in Scandia”. Hur som helst Olov Rudbeck d.y. fick utomordentlig ammunition för att skriva sin ”Atlantica”. Stora tänkare som Descartes importerades till hovet även om den intelligenta men vid svenskt slottsklimat vana Kristina glömde att värma sin franske vän, så denne tyvärr ådrog sig en lunginflammation som ändade hans liv. Adelsungdomar reste mycket och studerade livligt den stora världen i Rom och Paris med växlande resultat. En av dem var omnämnde Erik Dahlberg, vars förkovran ingen kan misstycka. Byggnationerna av storslagna herresäten och slott tog fart och Stockholm blev en stenstad och en huvudstad värd att visa upp för tillresande diplomater. Jakob De la Gardies ”Makalös”gjorde verkligen skäl för sitt namn. Ute på ”vischan” var och är fortfarande Carl Gustaf Wrangels ”Skokloster” rätt makalöst för att nämna ett par exempel på arkitekturens plats i skapandet av en tillträckligt god bakgrund för stormakten Sverige.


Johannes Bureus bosatte sig från 1604 på gården Vårdsätra utanför Uppsala och ägnade sig på äldre dar åt filosofiska tankevärldar där hermetism, paracelsism, astrologi, alkemi och magi hade sin del. Tyvärr kom hans idéer på ålderns höst att ta en alltmer fantastisk prägel. Han fick liksom den heliga Birgitta en uppenbarelse i detta fall i Stora Tuna 1613 och trodde sig av Gud ha fått nyckeln till världshistoriens slutfas. Liksom för så många efterföljare var förutsägelserna inte heller för hans del korrekta. Själv ansåg Johannes Bureus, att det var hans verk inom mysticismen, som var hans förnämsta och tyvärr har därmed hans betydelse för svensk kultur gång efter annan nedvärderats. Detta är också mycket synligt i denna kulturhistoria, som inte ger en objektiv bild av Johannes Bureus rika begåvning och betydelse för samtiden. Författaren till avsnittet lånar sig tyvärr själv till det numera ålderdomliga sättet att förklena Johannes Bureus insatser i svenskt kulturliv, som förhärskat de senaste 150 åren. Ett annat synligt exempel på detta är att hans ättetavla, som en tid fanns uppsatt på domens södra verk alltsedan restaurationen av domen förvarats på ett synnerligen ovärdigt sätt i Domkyrkoförsamlingens förråd utanför Uppsala, en gammal ladugårdsbyggnad. Tack vare ett energiskt arbete från Fale Bure Akademins sida är såväl ättestenen som Johannes Bureus gärning och hans sägenvärld på väg att ges ett rättmätigt utrymme och en värdig plats i svensk kulturhistoria. Bureus överlevde sin lärjunge Gustaf II Adolf med 20 år och blev också i tillfälle att formulera sin kunglige elevs gravinskrift.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats