Resan till Skokloster 1och 2 juni 2007

 

Guider vid besöket vid Bureus ättetavla professor emeritus Karl-Henrik Gustavsson och konsthistorikerna Herman Bengtsson och Pia Melin;

vid besöket på Skokloster intendenten Elisabeth Westin-Berg.

 

Resan syftade till att se tre rariteter.

 

Den första rariteten var Johannes Bureus ättetavla, som först låg över hans grav och sedan fanns på väggen till akademibyggnaden för att därefter fram till 1960, när den senaste restaurationen av Uppsala domkyrka gjordes pryda domens södra vägg. Runt stenen finns runslingor med runorna från stenarna i Nolby och Selånger. Den latinska texten är svårtydd. Numera förvaras klenoden i en timrad gammal ladugårdsbyggnad utanför staden. En kulturskandal som kyrka och ansvarig myndighet omgående borde rätta till.

Ättetavlan återbördades till domen den 6 augusti 2009 och Hans Helander har gjort en sentida nytolkning av texten.

 

Den andra rariteten var den siste svenske katolske ärkebiskopen Johannes Magnis verk ”Svea och Götha krönika”, som finns på slottet Skokloster, både i originalutgåva på latin av 1554 och i Eric Scroders översättning av 1620. Den senare i arabeskdekor och blått snitt. Det hart när enda försök som gjorts att förklara Sveriges tidiga historia. Verket bör läsas med 1500-talets syn på människosläktets historia i åtanke. Den skulle dels stämma med sanningens bibel, dels rymmas på en tidrymd av ca 4000 år.  Den av häradshövding Eric Teet omnämnda ”Erik den Heliges historia” av samme författare, där enligt Teet ”Fahle eller Falle” med sitt slott i Byrestad omnämnes återfanns inte. Skoklosters bibliotek består av en rad adelssläkters boksamlingar och innehåller ca 30 000 skrifter. Den äldsta av dessa är sedan år 1466.

 

Den tredje rariteten var den magnifika runstenen med den medeltida ryttaren som Fot ristade och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev lät resa efter Tord, fader sin. Runstenen står nu vid slottskyrkan men har tidigare stått på Flastads ägor vid den kyrka som Tord byggde och nu bara finns kvar som ruin. Enligt hörsägen ska fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel låtit beskjuta den med kanon för att få loss byggnadssten till byggandet av Skoklosters slott.

 

Johannes Thomae Bureus föddes i mars 1568 i en prästfamilj i Åkersvik utanför dåtida Stockholm, där modern Magdalena härstammade från Bureå strax söder om Skellefteå. Johannes kom att bli språkman, fornforskare, vetenskapsman, poet och mystiker.

Hans ovanligt rika begåvning kom att innebära anställning på Johan III:s kansli som notarie och diplomat. Karl IX kallade honom och Johan Skytte till lärare för sonen Gustaf Adolf och dessutom utsågs Bureus till både riksantikvarie 1609, Sveriges förste, riksarkivarie och bibliotekarie, idag Kungliga biblioteket. Han var dessutom corrector vid bibelöversättningen, och sekreterare vid Uppsala möte 1593. Idag påminner biblioteksrestaurangens namn ”Sumlen”om Johannes anteckningar, som han kallade just ”Sumlen”. Anteckningar och teckningar från sina många resor för att samla in och dokumentera Svea Rikes kultur.

Bureus var exceptionellt begåvad. Han var porträttmålare, skicklig tecknare, kopparstickare och xylograf (trägraverare). Hans språkliga kunskaper var närmast otroliga i det han behärskade latin, grekiska, hebreiska, arabiska och finska och dessutom hade kunskaper i abessinska språk och kinesiska. Han är vår förste språkforskare ”den svenska grammatikens fader” och mycket intresserad av runor, ”Runekjenslornes lärospån”. I ”Numäre wijsor” ger han prov på sin skaldekonst. Hans dragning åt det ockulta tillhörde kanske vad vi nyktra 2000-talister vill rubricera som villfarelser i tidens anda men vem vet. Kanske ser vi nu en renässans också där bort från det totalt krassa s.k. sanningssökandet även om vi inser att Bureus nog mot slutet kom en smula utanför sitt eget förnuft.

Alltnog Johannes Bureus var en språklig och vetenskaplig föregångsman också när det gäller det genealogiska fältet. Han fick ett brev från moderns hemtrakter i norr. Brevet handlade om ett arvsskifte efter mor Magdalenas morfars mor. Johannes reste upp och träffade i Bureå mången intressant personlighet. Bureå hade på 1500-talet ännu haft bönder som ägde Västerbottens största hemman och hade varit och var en kulturell och kommersiell centralort för norra Sveriges konialisering. Här samtalar Bureus vid sitt besök år 1600 med Anders Danielsson, som är son till Daniel Andersson, vars farbror var Jon Olofsson alias Bure herr Jon eller Dominus Jonas Bureus, den siste abboten vid Bura kloster.

Abboten levde ännu på Gustav Vasas tid men när reformationen kom stängdes klostret, som enligt sägnen byggts av Herse Falesson Bure och sonen Olof, ett par generationer efter Nils Farteignsson. Båda inflyttade från sundsvallstrakten.

Munkarna sändes efter reformationen, när alla kloster och gillen stängdes, ut att frälsa hedningar i lappmarken, om Bure herr Jon berättas att han blev blind och måste ledas på vandringen de sista åren.

Detta stämmer med dokumentet mellan Nils Farteignsson, kung Magnus Eriksson, fogden i Hälsingland, Ärkebiskopen och en Peter Unge som säger att de fyra lekmännen får koncession på landet mellan Skellefte och Ule älvar. Detta område var på den tiden, alltså 1300-tal, närmast ingenmansland mellan Danmark/Norge, Ryssland och Sverige.

Dokumentet har förlorat Nils Farteignssons sigill, den pansrade armen, men detta sigill finns på ett annat samtida dokument som rör sonen till Nils förvärv av mark i Ödmården. Även Sköns sockensigill har de två norskyxorna, som finns i gravhällens adelsvapen.

 

Detta stämmer också med sentida genpatologiska forskningar rörande Sjögren-Larsson eller Västerbotten syndromet, som utförts av docent Sten Jagell och professor Karl-Henrik Gustavsson, som spårat sjukdomen till Bureussläkten. Syndromet är en mycket sällsynt ärftlig vilande genförändring som karakteriseras av mental retardation, spastisk förlamning och i babystadiet ”elefanthud”. 200 SLS-patienter av vilka 59 svenska har rapporterats från ett tjugotal länder. Endast fem patienter från de 42 svenska SLS-familjerna saknar släktförbindelse med de två nordligaste länen. I Västerbotten beräknas 2 procent och i Norrbotten 1 procent av befolkningen vara friska anlagsbärare. Sjukdomen har spårats till Bureussläkten.

Orsaken till denna relativa anhopning är sannolikt att anlagsbärande nybyggare flyttade till övre Norrland från Medelpad/Hälsingland området under 1300-talet. Här kommer nyss nämnda dokument in liksom Johannes Bureus ättetavla som berättar om Herse Falessons flytt mot norr. Ättetavla, koncessionsdokument och nutida forskning går alltså hand i hand och bekräftar Johannes Bureus utsaga.

 

När arvsskiftet var klart fortsatte Johannes Bureus söderut och visiterade Sköns gamla kyrka med prästen Petrus Laurentii, 1601. Prästen berättar vad hans far, prästen och ståndsriksdagsmannen Laurentius Jacobi berättat för honom om stormannen Fale Bure som tjänade kung Knut Eriksson och dennes söner.

Rikets Jarl då, vet vi var Birger Brosa och i Norge härskade birkebeinarnas Sverre, vars namn får Snorre Sturlasson att avsluta sina sagor om Norges och Islands hjältar. När Birger och Sverre också dör blir de politiska förhållandena osäkra och Knuts fyra söner som efter faderns död vistats på Näs hos Kung Sverker d.y. känner sig hotade och tar chansen att försöka rädda sig över till fastlandet. I slaget vid Älgarås 1205 dödas alla utom den äldste sonen, som av Fale Bure räddas upp till Medelpad och vistas här några år för att sen med norrmäns och norrlänningars hjälp slå Sverker och danskarna vid Kungslena 1208 och Gestilren 1210.

Som tack för hjälpen fick då Fale Bure som Bureus säger ett förbättrat adelskap med det vapen som ännu syns på gravhällen som finns kvar i Sköns nya kyrkas vapenhus.

Den gamla kyrkan som stod kvar till 1847 hade före ombyggnationen haft två torn och tydligen med sitt strategiska läge varit en försvarsborg. En senare resenär Abraham Hülphers 1758 beskriver pilmärkena på järndörrarna som tecken på strider mellan Fale Bures och kung Sverkers folk. Förläningen blev Medelpad och delar av Jämtland samt Ångermanland upp till Strinne. Ungefär det område som kanske blir en av kommande stor norrlandsregioner. 

Allt detta skulle ha varit nedskrivet i en bok, som förvarats i gamla kyrkan men tillsammans med en sköld med det bemålade adelsvapnet tagits därifrån av Johan Siggesson. Denne Siggesson, krigsöverste och buresläkting, tog detta till Johan III för att bevisa sin adliga härkomst och få adelskapet bekräftat, vilket skedde.  Johan Siggesson flyttade till Svartingstorp vid Kalmar och klenoderna sattes upp i Åby gamla kyrka men försvann under danskarnas många härjningar av kalmarområdet.

Johannes stannade också till med sin häst vid runstenen i Nolby, som sade att Bergsven, Sigfast och Fride rest denna sten över Bure, fader sin och att Fardaegn ristat. I Selånger hittade Bureus ännu en sten där fem söner bl.a. Herser rest denna sten över Tords Erik. Somliga har läst Jerker, hur som helst är stenen försvunnen sedan mitten på 1700-talet. Nu associerar den intelligente Bureus till stenen vid Flastads kyrka, rest över fadern Tord, där en av sönerna heter Hörse.  Den magnifika bildstenen står idag vid Skoklosters slottskyrka,

Som bekant finns idag fortfarande nordväst om Norra Stadsberget Burevägen och Bureplatsen, scenplatsen där burespelen ska ges. Traditionen vill inte dö.

 

Nu säger kritikern Leonard Bygdén i slutet av 1800-talet, senare Carolina Redivivas överbibliotekarie, efter ett besök i Skön, att sagan skulle kunna vara hämtad ur Erikskrönikan, att episoden om Erik X:s flykt till Medelpad rör kung Birgers son, som av Arvid Smålänning forslades till drottningens bror kung Menved i Danmark århundradet senare. Älgarås, Kungslena och Gestilren anser Bygdén vara inpass av Bureus, senare gjorda än anteckningen i Sumlen 1601. Nolby och Selångerstenarna känner Bygdén inte till. Han anser sig som ende forskare kunna läsa 1402 på gravhällen och tror då att den kan ha något att göra med Albrekt av Mecklenburgs strider med Magnus Eriksson och Magnus son Håkan i Gataskogen. Bygdén anser sin egen logik vara ett par hundra år klokare än Johannes Bureus.

Den andre arge kritikern är den s.k. riksprosten, sedermera biskopen i Härnösand, ståndsriksdagsmannen och en av de första ledamöterna i Gustav III:s Svenska Akademi

C G Nordin. Biskopen var känd som en gosse som talade rent ut, om vad han tyckte och om Johannes Bureus historia tyckte han inte. Han sa frankt, att han ansåg att Bureus fabulerat detta för att få adelskap. Dock medgav han samtidigt eget Bure släktskap på Säbrågrenen och att anfadern Laurentius Svenonius, född 1507, lärt sig läsa och skriva hos abboten herr Jon.

Häradshövdingen och adelsmannen Eric Teet konstaterar redan 1684,  att Johannes Magni skrivit om Fale i slottet Byrestad i ”Krönika över Svears och Göters konungar”, tryckt 1554. Johannes  Bureus var helt klart mer beläst än biskopen men vi får hoppas att Skönsprästernas fars och sons historia var originalet. Särskilt som denna historia är hämtad ur den tidigare nämnda bok som förvarades i Sköns gamla kyrka. Leonard Bygdén betvivlar inte att denna bok, som troligen brann upp när Kalmar brändes 1611, har funnits.

Det medeltida Sverige var hopplöst akterseglat kulturellt. Vår historia före mitten av 1200-talet är nästan blank. Vi har inte haft någon Adam av Bremen, Saxo Grammaticus eller Snorre Sturlasson. Danmark Norge och Island hade mansåldrars försprång. Som lök på laxen fick vi sedan Laurentz Weibull med lärjungar på halsen, som fordrade skriftliga bevis av ett folk, som inte kunde skriva. Vår nutid lider inte brist på epigoner i den skolan. På senaste tid har vi begåvats med Jan Guillou, som helt missat Fale Bure och i dennes ställe måst uppfinna korsriddaren Arn Magnusson. Det är inte bara ”synd om människorna” som Strindberg sa utan också om kära Moder Svea.

 

Fakta: Bureå landskommuns vapen

" I blått fem sexuddiga stjärnor av guld, ordnade i form av en störtad sparre."

Bureå landskommun bildades 1914 genom utbrytning ur Skellefteå landskommun. Kärnan i kommunen utgörs av byn Bure, enligt ett avvittringsprotokoll år 1784: "den äldsta byn i Skellefte socken", varifrån den historiskt kända Bureätten på mödernet härstammar och efter vilken den måhända tagit sitt namn, såvida inte det omvända gäller. Släktens främsta medlem var Johannes Tomae Bureus, känd som den svenska fornforskningens grundare. Hans kusiner adlades på 1620-talet med namnet Bure. Släktens vapen är vågrätt delat med stjärnor ordnade i V-form (stjärnbilden Hyades) i övre fältet och med en pansrad krökt arm i det nedre. Kommunens vapen ska alltså påminna om släkten Bure.

 

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats