Runor och runstenar


av Sten Rigedahl


Våra runstenar ristades eller höggs under en kort period i början av tusentalet några är tidigare än så och liksom den gotländska Kylverstenen ca 400 e.Kr. med sin fullständiga ”futhark” härstammar de från den förkristna eller tidigaste kristna tiden. Att hugga i sten var tidsödande och runstenarna får väl betraktas som monument eller minnesmärken över högreståndsmänniskor. Hur allmän kännedomen om skrivkonsten i form av runtecken var är svårt att veta men det fanns ju lättare material än sten att bearbeta.


Varifrån kom då runtecknen. Vilket geni uppfann skrivkonsten? Antagligen kom den till under en lång tidsperiod och i flera skilda kulturer och byggde på enskilda tecken använda för revirmarkering eller i samband med jakt. Runorna var sena skrivtecken i jämförelse med t.ex. kilskriften eller hieroglyferna. I Snorre Sturlassons värd var Odin en verklig man, som med ett stort följe kom sydöst ifrån och bara med sin överlägsna personlighet och lysande uppenbarelse fick människorna att underkasta sig som inför en gud. På samma sätt som Inkas och andra indianstammar bemötte spanjorerna på 1500-talet. Kanske var det han som medförde skrivkonsten. Inte underligt att runor uppfattades som magiska, hur kunde tankar förmedlas på detta sätt med budbärare på stora avstånd. Hur kunde någon läsa den andres tankar i dessa tecken. Tron på runornas magi höll i sig länge och kanske ända in i vår tid. Vår första riksantikvarie författade på 1600-talet en bok just om ”Runokenslones lerespån”.


Johannes Magni, vår siste katolske ärkebiskop har i sin kungalängd, som i sina delar fortfarande används, satt Odens ankomst till 48 f.Kr. Oden kom sågs och segrade således och slog sig ned som kung i Uppsala ungefär samtidigt som Caesar mördades i Rom. Om så var hade de säkerligen knappas hört talas om varandra. Oden och asarna ska ju vara vandrare som kom sydöstifrån och vi vet att kunskapen om främmande folk utanför Medelhavet var mycket begränsad. Adam av Bremen talar t.ex 1000 år senare om folken österut som utrustade med hundhuvuden på bröstet och talet om ”hundturken” höll i sig i tusen år till. Förmodligen hade ryktet om babianer i sydöstasiens urskogar blivit en smula förvanskat på resan. Ändå är den ende som berättar oss om templet i Uppsalas gyllene kedjor just Adam av Bremen.


Tor Heyerdahl hade ju själv ett asanamn och bar det med stor ära. Sin karriär var han på väg att avsluta, när livet själv tog slut för honom, med utgrävningar efter asarnas hem vid Azovska sjön.


I dag finns i Medelpad fjorton bevarade runstenar och fyra försvunna men dokumenterade enligt Algot Hellbom. Magnus Källström nöjer sig med sjutton inalles. Norr om Medelpad finns inga runstenar och i Jämtland en enda.


Den förste runforskaren var vår likaledes förste riksantikvarie Johannes Bureus, som 1601 ritade av sju runstenar i Medelpad. Av dessa intresserades han mest av Nolbystenen med texten Bergsven, Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure fader sin Fartegn märkte. Den andra var den numera försvunna Selångerstenen, som säger att Sigurd och Tore, Heden och Härser reste denna sten efter Tords Erik (Järker) enligt Bureus. Andra forskare är eniga om namnet Tord men inte om efterleden Erik (Järker). Båda dessa stenars runrader finns på Johannes Bureus ättetavla numera förvarad i Uppsala Domkyrka. Nolbystenen pryder sin plats ännu, om än flyttad, medan Selångerstenen var försvunnen redan 1758, när Abraham Hülphers besökte Selånger.


Fardegn, namnet som blivit Fale genom assimilation återfinns inte på fler runstenar men väl i andra hedrande sammanhang. Fartegnsläkten var en mäktig lagmannasläkt under många generationer och spelade enlig sägnerna om Fale den äldre och Erik den Helige och Fale den unge och Erik Knutsson, den Heliges sonson, en avgörande roll vid riksetablerandet i början av 1200-talet. Leif Grundberg har i sin doktorsavhandling dokumenterat Fardegn namnets grova kaliber i norrländska maktsfärer liksom professor Karl-Henrik Gustavsons och docent Sten Jagells genforskning verifierar Buresläktens förflyttning från Skön/Sundsvall området till Bureå trakten i Västerbotten.


Magnus Källström har i sin mycket gedigna forskning tagit fram norrlänningen Åsmund Kåressons betydelse för runristarna i stil och språk. Kåresson har signerat tjugo stenar från Sigtuna till Gävle trakten men tidigare har forskningen velat betrakta honom som en förmedlare norrut av uppländsk stil medan nu Källström bevisar genom språk- och stilanalyser, att det tvärtom förhåller sig så att Kåresson är en norrlänning som tar med sig sin yrkeskicklighet från norr och sprider den söderut. Just så ska rikets kulturhistoria skrivas.


Källor


"Medeltid i centrum" av Leif Grundberg, "Medelpads runstenar" av Algot Hellbom, "Mästare och minnesmärken" av Magnus Källström, "Gesta Hammarburgensis" av Adam av Bremen, "Swea och Gotha Kronika" av Johannes Magni, och "Heimskringla" av Snorre Sturlasson

 

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan 

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats