Riksgeniet och hans släkt

 

Johannes Bureus 1568 – 1652, var av prästfamilj och gick i skola i Stockholm och Uppsala. Han anställdes 1590 i Johan III:s kansli, var notarie vid Uppsala möte 1593 och blev senare tjänsteman i hertig Karls kansli och underhandlare i Ulvsbäck, dåtidens Harpsund, 1602. Karl IX kallade honom till lärare för sonen Gustaf Adolf, och dessutom utsågs Bureus till både riksantikvarie 1609, Sveriges förste, riksarkivarie och kunglig bibliotekarie och tjänstgjorde dessutom som corrector vid tryckningen av bibeln och augsburgska bekännelsen

Buréus var mångsidigt bildad med skarp blick och sinne för verkligheten och både tekniskt och konstnärligt begåvad. Han var porträttmålare, skicklig tecknare kopparstickare och xylograf, urmakare och diktare. Hans språkliga kunskaper var exceptionella. Han behärskade latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska och hade kunskaper i bl.a. en del abessinska språk och kinesiska. Astronomi och astrologi var några av hans stora intressen. Ett tidigt svenskt renässans universalgeni.

Bureus skaldestycken återfinns i ”Numäre wijsor” 1637, men det är som språkforskare han kom att göra en stor insats. Buréus räknas som vår förste språkforskare och den svenska grammatikens fader och påbörjade även arbetet med en svensk ordbok. Han var utomordentligt intresserad av runor och sammanställde sina rön i flera verk bl.a. ”Runokenslones lerespon” 1599. Han avtecknade omkring 200 runstenar och var också mycket intresserad av gamla handskrifter. Bl.a. upptäckte han och utgav ”Konungastyrelsen” 1634. Han reste landet runt för att se och anteckna. I hans verk ”Sumlen”, publicerad först 1863, finns mycket av dessa anteckningar, bl.a. sägnen om Fale Bure.
Bureus var i likhet med Stiernhielm och Rudbeck också mycket intresserad av ockultism, drömmar och profetior.

Johannes kusin Anders 1571 – 1646, den svenska kartografins fader, omtalas 1602 som tjänsteman i kungens kansli, där han bl.a. sysslade med genealogiska, astronomiska och kartografiska uppgifter. Anders Bureus utarbetade bl.a. en karta över Norrland och den första något så när pålitliga kartan över Skandinavien. Anders tjänstgjorde vid fredsförhandlingarna i Ulfsbäck – Knäred, 1612 - 1613. 1616 fick han i uppdrag att övervaka tryckningen av bibeln, där hans landskarta återfinns. Han deltog efter freden i Stolbova vid upprättande av gränsen mot Ryssland. 1626 utgav han sitt stora kartverk över Sverige, Norge och Finland samt angränsande delar av övriga Östersjöländer. 1628 fick han av Gustav II Adolf i uppdrag att organisera det svenska lantmäteriet. Senare blev Anders assessor i Krigskollegium och riksråd.

Han är också mannen bakom strävandena att ge oss enhetliga måttsystem och decimalräkning i mått och vikt.

Anders bror, Jonas, 1575 - 1655, var diplomat, arkivman, jurist och lagutgivare. Han tjänstgjorde som diplomatisk agent i Danmark 1625 – 29 och utnämndes till sekreterare i Riksarkivet. Jonas utgav stadslagen 1913 och ny upplaga av landslagen 1621.

Den tredje av bröderna, Olof, 1578 - 1655, var läkare och ämbetsman. Han utnämndes till borgmästare i Stockholm och livmedikus för Johan III, hertig Johan av Östergötland och sedan Gustav II Adolf och fick dennes uppdrag att rita de första stadsplanerna för Sundsvall och andra norrländska och finländska städer. Olof blev också vice president i Åbo hovrätt.

Den fjärde brodern, Lars, var kyrkoherde på Gråmunkeholmen.

Bröderna var från Säbrå, numera inom Härnösands kommun, och Andreas, Jonas och Olov fick 1998 en minnessten resta över sig där.

Kusinerna Johannes och Andreas adlades båda 1624, även Anders bröder Jonas och Olov vederfors den äran.

Anders Jakobsson från Bure by i Skellefteå, född 1480, enligt Nordisk Familjebok av 1948 Bureättens stamfar, var underlagman i Kåge, Skellefteå och farfar till Johan och Anders mödrar, båda gifta i prästeståndet. Johans mor, Magdalena, var gift med kyrkoherden Tomas Mathiae i Åkerby Uppland och Anders mor, Elisabeth, var gift med Engelbrekt Laurentii kyrkoherde i Säbrå socken i Härnösand. 

Johannes Tomasson Bureus reste ut i Sverige för att besiktiga och avrita landets runstenar och i övrigt som riksarkivarie ta reda på och anteckna allt som var fornt i landet. Hans resor gick bl.a. norrut där han i Nolby i södra Sundsvall påträffade en runsten rest av sönerna över sin fader Bure, samt en runsten i Selånger över Tords Jerker (Erik). Redan tidigare kände Johannes till stenen med ryttaren vid Skokloster, också rest över en älskad fader, Tord i Byr. Denne hade blivit kristen och byggt den första kyrkan vid Flastad, vars ruin fortfarande finns att skåda, i närheten av Skoklosters slott, som senare byggdes av fältmarskalken Wrangel. 

Johannes tog in hos prästen Petri Laurentii i Skön, som berättade en sägen som hans företrädare och far Laurentius Jacobi, född i början av 1500-talet, i sin tur fått sig berättad om Fale Bure d.ä. och sonsonen Fale d.y. Sägnerna om Burarnas deltagande vid Sveriges enande i slag som stått vid Uppsala i Uppland och Älgarås, Lena och Gestilren i Västergötland. 

Johannes lyssnade och hade också på sin resa längst uppe i norr i Bureå fått höra märkliga ting om ett kloster byggt av Burar på 1300-talet. Av dessa berättelser och genom grundliga efterforskningar försökte Johannes skapa sig en bild av sin egen släkts härkomst. Mycket av hans genealogiska arbete var som sig bör, av en i allt varande föregångare, av banbrytande karaktär.

Han skulle väl kunna kallas också genealogins fader och har i den rollen fått goda vitsord av nutida genealoger som t.ex Urban Sikeborg i dennes uppsats ”Bure-genealogin – tillkomst och tillförlitlighet”. Men naturligtvis finns det gott om plats för många misstag, när skrivet material inte längre finns att tillgå. Handlingar före 1500 är ju synnerligen få, då blir den enda framkomliga vägen att använda, vad ortnamnen kan berätta och vad som folkminnet har bevarat. 

Så många bergfasta i bokstavlig mening och logiska element finns ändå i denna saga och sagolika genealogi att de tillsammantaget omöjligen kan finnas några tvivel om att detta är sanning. Buresläkten har funnits, rätt logiskt eftersom så många i släkten levt och har verkat och fortfarande lever och verkar. Några ovedersägliga fakta, Nils Fartegnsson har genealogiskt sett funnits, dvs är dokumenterad i bevarad skrift, men så är också fallet med hans far, Fale (Fartegn) Bure, dennes son, Fale (Fartegn) Bure d.y. och sonson Herse Falesson, osv. 

Nils var ju mannen som tillsammans med ärkebiskopen Björn Nilsson och två affärsvänner skrev under kontraktet med Magnus Eriksson som gällde förvaltningen av landet mellan Skellefte och Ule älvar. Hans sigill med Falarnas vapen den böjda armen pryder dokumentet. 

Detta ger förklaringen till flytten av släktmedlemmar norrut till Bureå, som inte känns direkt långsökt.

Detta har styrkts i senaste tid av genetikerna professor Karl-Henrik Gustavson och docent Sten Jagell i deras forskningar runt Västerbottenssyndromet.

Bureå samhälle med Bure by och Bure älv i Västerbotten bär burenamnet likaså finns här namnen Fardegn (i Falbyn) och Herse i hävderna. Teorin att Bure älvs namn skulle var onomatopoetisk verkar i sammanhanget rätt sökt.

Bure kloster på Klosterholmen byggt av sonsonen Herse Falesson och sonsonssonen Olof Hersesson (Bure), som Johannes skriver om, var inte långt borta tidsmässigt vid Johannes besök 1601. Reformationen genomfördes med början på Västerås riksdag 1527. Johannes skriver om att i Bureå kloster funnits 14 klosterbröder med abboten Dominius Jonas Bure i spetsen ända tills Gustav Vasas reformation gjorde all verksamhet omöjlig. 

På Klosterholmen finns lämningar efter åtta byggnader. Andra bastanta fynd är bastomspunna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar för att inte tala om bronstuppen som tydligen varit handtag på en tappkran till en öltunna, daterbara till slutet av 1400-talet. Sägner om män i fotsida kåpor, barnens lek med ”monka”band, ryggkotor av fisk uppträdda på snöre. Att växtligheten på den tidigare ön fortfarande har inslag av på annat ställe inte befintliga medicinalväxter. Känt är avtalet av år 1327 rörande fem stormäns, varav Nils Fartegnsson var en, koncession av exploateringen av landet mellan Skellefte 

och Ule älvar. Detta styrker uppgifterna om ärkebiskopen Olof Björnssons ambitioner att starta fiskodling (gös) i de norrländska älvarna, något som effektuerades av franciskanermunkar. 

Biskopen och akademiledamoten C. G. Nordin verifierar också Bure kloster i sin berättelse om att säbrågrenens stamfar av buresläkten, kyrkoherde Laurentius Svenonius, son till hövitsmannen i Medelpad, fick sin utbildning därstädes. 

Allt detta är till synes självklara bevis på sanningshalten i Johannes Buréus ord men naturligtvis kan detta inte övertyga en del forskare. 

Teorin om att på platsen har funnits ett s.k. gille behöver ju emellertid inte vara fel eftersom sådana ofta stod i beskydd av just kloster.

Anders Engelbrektsson Bureus och hans bröder härstammade från Säbrå, där kyrkoherden Laurentius Svenonius (Lars Svensson), född 1507, räknas som buresläktens stamfar på orten. Biskopen C G Nordin, född 1747, nämner att Lars har vistats vid klostret i Bureå och där fått lära sig läsa och skriva och levt klosterliv under överinseende av en släkting Jonas Olsson Bure i ett convictum sacrum grundat på brödrabrev från Johanniterklostret i Eskilstuna. 

De stenfasta monumenten över Buresläkten är naturligtvis de tre runstenarna varav den äldsta finns vid Skokloster, stenen med ryttaren rest vid den första kristna kyrkan i socknen, som byggdes av ryttaren själv, Tord i Byr. Nästa runsten som bär Bure namnet fanns bevarad i Selånger ända in på 1700-talet och finns avritad av dels Bureus och dels Peringskiöld. Den stenen är rest av sönerna över en Tords Jerker (Erik). Den tredje stenen vid Nolby, söder om Sundsvall, restes av en Bures söner över deras fader.

Griftehällen i kalksten med det vapen som sägnen talar om: skölden med den böjda pansrade armen, ovanför hjälmen med de åtta fördjupningarna (åskådliggörande antalet släktled) och ovan de korsade norskyxorna finns fortfarande kvar nu i vapenhuset i Sköns nya kyrka. Numera än mer svårläst än när den sentida 1800-tals lärde Leonard Bygdén gjorde kyrkan ett besök. Bygdén, som själv erkänner oläsbarheten förklarar ändå självsäkert stenen vara så där etthundrafemtio år yngre än sägnen och således vara lagd över måhända bemälde Nils Fartegnsson. Något han förfäktade i en uppsats i tidskriften ”Sumlen” 1890, där han också förfäktar, att Anders Jakobsson från Bure skulle vara den förste som kallat sig Bure, alltså stamfadern. Detta har vunnit burspråk i t.ex. Nordisk Familjebok 1951-1956 års upplaga, s 155.

Enligt material vid Landsarkivet i Härnösand, Jonas Bure Plats, finns dock en rad andra släktrepresentanter belagda.

Anders Jakobsson, född 1480, var själv ett av åtta barn till Jakob Andersson född 1450 i Bureå, Skellefteå och underlagman i Bureå.

Jakob Anderssons far var Anders Olofsson född 1425 i Bureå, Skellefteå. Denne hade fyra barn varav Jakob var det tredje.

Anders Olofsons far var Olof Hersesson född 1380 i Bureå, Skellefteå. Denne hade tre barn varav Anders var det tredje.

Olof Hersessons far var Herse Falesson född 1350 i Bureå, Skellefteå. Denne hade också tre barn varav Olof var det tredje.

Herse Falessons far i sin tur var Fale (Fartegn Unge) Bure d.y. Lagman i Medelpad (nämnd 1342-1363)Fale var gift med Ingeborg och far till två barn av vilka Herse var den yngste.

Fale Bure d.y.var ende sonen till Nils Fartegnsson (nämnd 1324-1352).

Nils Fartegnssons far var i sin tur Fale (Fartegn) Bure d.ä. född 1250 ca. Landsdomare i Norrland. 

Denne Fale Bure skulle alltså vara sonson till folksägnens Fale Bure. Erik Knutssons fostrare och räddare och mannen bakom folkuppbådet, som satte Erik på tronen, d.v.s. verklighetens riddare Arn.

Envar inser att det finns utomordentliga möjligheter till förväxlingar här med de frekvent återkommande namnen Fale och Herse.

Utav detta kan man också dra slutsatsen att släktnamnet inte härstammar från Västerbotten utan med större sannolikhet från Medelpad och i sägnens förlängning Uppland. 

Jämförelsen mellan kyrkans dåtida man Josef Backlund och våra dagars bestseller författare Jan Guillou är talande. Prästen som när han rev ned Norrlands äldsta slott och medeltidskyrka i Skön med godkännande i efterhand av dåtida riksantikarieämbete också förpassade kvarlevorna efter de nio okända som efter dåtida sed begravts under kyrkogolvet till en okänd grav. Det är svårt att inte dra den negativa parallellen mellan denna scen och Jan Guillous mediala sök med metalldetektor efter den fiktive Arns grav under golvet i Varnhems kloster. Den okunnige självsvåldige prosten Josef Backlund kontra den geniale riddaremakaren Jan Guillou.

Vem än som försöker få kusinerna Buréus försök att hitta sina rötter till ett lumpet fikande efter anor, som berättigar till adelskap måste inse att den begåvning och de meriter som de själva, helt utan hjälp av medeltida förebilder, innehade mer än väl räckte till för att belönas med den dåtida förebilden till nobelprisen, adelskapet. 

Fikande efter anor gjorde däremot en släkting Johan Siggesson född på Byrestad under senare delen av 1500-talet. Denne man var härförare för det norrländska krigsfolket vid det norska krigståget under fejden mot Danmark, som började 1563.

Han tappade dessvärre huvudet totalt, när han giljade till Anna Stensdotter av Stäflö. Hon var dotter till Sten Bengtsson (Ulv), Annas mor var Kerstin Anundsdotter (Ulvsax).

Alltnog för att bli adlad och en värdig friare till denna anrika kvinna så begick Johan ett nesligt brott mot sina fäder. Han tog ned den bemålade vapenskölden från Sköns kyrkas vägg och rövade också den bok som innehöll den nedtecknade versionen av de tidiga bureättlingarnas öden. Bevismaterialet om sin börd förevisade han för Johan III och lyckades också få adelskap och fick som sköldemärke en halv hästfigur med ett spjut genom halsen, samma vapen som Anders Jacobsson af Bure senare fick. 

Siggesson var av Johan III påtänkt ståthållare på Kalmar slott men fick aldrig förordnandet. Johan och Anna begrovs i Åby kyrka vid Kalmar.

Relikterna återbördades aldrig till Skön utan försvann måhända i Svartingstorp eller i vart fall Åby utanför Kalmar. Att så när historiens rullgardin dragits ned framför Buresläkten är således Johan Siggessons föga ärorika bedrift.

Att som Leonard Bygdén, överbibliotekarie på Uppsala Universitet, säga att boken kanske var rimkrönikan och att sagan om Fale den unge skulle vara en förväxling och röra berättelsen från Håtunaleken, där den fängslade Birgers lille son, Magnus, av en hovman bars i säkerhet till kung Menved i Danmark, skulle ju då inte ha varit möjligt. En norsk variant finns också på denna typ av historier.

Insignierna, skölden med Burevapnet och boken har alltså först beskådats och skärskådats av kyrkoherden och ståndsriksdagsmannen Laurentius Jacobi och senare av Johan III, som adlade Johan Siggesson. Det måste vara bortom allt tvivel att dessa trovärda och omdömesgilla personer inte skulle kunna skilja mellan Erikskrönikan och Fale Bure berättelsen. Leonard Bygdéns teori framstår som helt otrolig och det måste betraktas som en skam för all vetenskap, att sådant mindervärdigt tankegods fått bestämma bilden av Johannes Bureus och hans insats för att belysa vår svenska historia. 

Den som idag skulle kunna finna skölden och boken, Bure insignierna, som alltså förutom av Laurentius Jacobi också lästs och vidimerats av Johan III skulle otvivelaktigt göra en historisk insats av liknande dignitet som en eventuell upphittare av Graal. Chansen är liten, eftersom den medeltida kyrkan från 1200-talet är nedbrunnen och 1774 ersattes av nuvarande kyrkobyggnad.

Sten Rigedahl

 

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

Free counter and web stats