Opponenten Leonard Bygdén, 1844 - 1929, av Sten Rigedahl

 

Leonard föddes den 3 mars 1844 i Ör, Spånga socken i Stockholms län. Hans föräldrar var revisorn vid postverket Olof Bygdén och Carolina Albertina Moritz.

 

Bygdén tog studenten i Uppsala 1863, filosofie kandidat 1870 och filosofie doktor 1872 och blev samma år docent i teoretisk filosofi efter att ha försvarat en avhandling om filosofen Benjamin Höijer.

 

Han anställdes också detta år vid Uppsala Universitets bibliotek, Carolina Rediviva, vars chef han var åren 1904 – 1911.

 

Bygdén utgav bl.a. Förteckning över Norrlands nations i Uppsala bibliotek 1876 och Uppsala universitets biblioteks accessionskatalog 1881, Svenskt anonym och pseodonym-lexikon 1898 – 1915, Hernösands stifts herdaminne 1923 -1928 och den för Bure vänner herostratiska och intill våra dagar oemotsagda uppsatsen ”om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure” i tidskriften Samlaren 1890.

 

Uppsatsen behandlar den av Johannes Bureus efter besök i Skön hos prästen Petrus Laurentius och dennes far prästen och riksdagsmannen Laurentius Jacobi återberättade version av Fale Bure sägnen, som handlar om Fale den Äldres engagemang i Erik Jedvardssons (den Heliges) krig och sonen eller sonsonen Fale den Unges engagemang i sonsonen Erik Knutssons räddning och slutgiltiga seger och kröning.

 

Vi ska ägna några tankar runt denna uppsats och se hur den byggs upp, dess innehåll och trovärdighet. Lämpligt underlag är mina tidigare uppsatser om Johannes Bureus och hans släkt och Fale Bure och dennes släkt.

 

Bygden börjar sin uppsats med att hänföra sägnen om Fale Bure till som han säger historiens ogräs. En magstark start för en undersökande uppsats. Med vilken trovärdighet kan materialet förväntas behandlas med oväld efter den klassificeringen.

 

Ett annat drag i uppsatsens psykologiska uppbyggnad är att förringa återberättaren Johannes Bureus person och gärning.

 

Anledningen till att Johannes efter genomgången skolgång vid Upsala skola och Collegiet i Stockholm blev antagen i Johan III:s kansli skulle vara hans vackra handstil. Det apostroferas även att Johannes tillägnat sig kunskaper i hebreiska och astronomi, något som skulle ha fört honom på kabbalistiska irrvägar. Dock medger Bygden, att Bureus p. g. av sin lärdom hade ett visst anseende men poängterar, att han aldrig tagit någon prästexamen. ”Av Carl X användes Johannes Bureus som lärare åt de kungliga prinsarna och befalldes att bevista fredsunderhandlingarna på danska gränsen och tjänstgöra som härold för att förklara Danmark krig”, säger Bygden.

 

Lägg märke till det hela tiden förklenande ordvalet. Bureus är ett redskap inte en, vilket han var, självständig dåtida högt uppsatt och betrodd tjänsteman. Som avslutning konstaterar sedan Bygden att den huvudsakliga sysselsättningen ändå var att utskriva riksdagsbeslut och är då tillbaka till att Bureus förnämsta tillgång är hans vackra handstil.

 

När det gäller historieforskning beskrivs Bureus som ytterligt naiv och benägen att kritiklöst tolka namnlikheter på geografiska orter även om han ägde stora förtjänster när det gällde noggrann teckning och uppteckning av runstenar och andra gamla hävder. Hans kombinerande fantasi anses av Bygden ”icke tillräckligt skolad av förståndet”. Bureus jämförs med Olof Rudbeck, Atlanticans skapare. Dock får mot slutet Johannes Bureus omdömet att inte medvetet ha vilsefört någon utan vara ett offer för denna tidens okunnighet om hur man efterforskar historisk sanning. Bygden anser sig och samtiden vara ”ett par århundraden äldre till förståndet”.

 

Leonard Bygdens anmärkningar om namnlikheter får sig en rejäl törn, när det visar sig att han inte vet om eller ignorerar de runstenar resta i Bure församling vid Skokloster i Uppland och de medelpadska dåtida centralorterna Nolby och Selånger, där också namnet Bure förekommer liksom förnamnet Herse.

 

Bure är inte något vanligt ortnamn i Medelpad, Herse inte något vanligt förnamn. Namnen förekommer helt enkelt inte i något annat sammanhang än på runstenarna och i ortnamnet Birsta.

 

Bureå kommuns namn har inte något att göra med bur = stabbur = bostad, som Bygden tycks tro, utan härrör från älvens namn. Bure älv, vilket troligtvis är onomatopoetiskt, alltså liknar de ljud som vattnet framkallar, när det forsar fram. Det verkar inte troligt att älven inte skulle ha haft något namn, innan Buresläkten anländer, så att älvens namn alltså skulle ha med Bure socken i Uppland att göra.

 

Inte heller säger Bygden något om eller tycks känna till det kloster som funnits på Klosterholmen i Bureå och grundats av en Herse Fahlesson (Bure) och byggts färdigt av dennes son. Olof Hersesson. Sägnerna omfattar ju inte bara en Fale Bure d.ä. och en Fale Bure d.y. utan också denne klostergrundare som rönte ett omilt öde. Inte heller förstår Bygdén att det är möjligt att förnamnet gått i arv i omgångar och att det således finns flera Fale d.ä. och d.y. att välja på.

 

Leonard Bygden anser alltså att Johannes Bureus lagt till hänvisningar till ortsbestämningar som Laurentius Petri aldrig angett, nämligen lokalerna för händelserna runt Fale Bure den Yngre, Älgarås, (Kungslena och Gestilren). Han gör dock inte samma kategoriska bedömning som biskopen C.G. Nordin att Bureus hittat på hela historien för att få större burspråk för sin ätt och bli adlad.

 

Själv föreslår Bygden, att sagan om kungasonen, som förs i skydd härrör från sagan om Håtunaleken, där Birgers son Magnus förs till skydd i Danmark. Bygdéns logik säger, att två liknande händelser inte kan förekomma i Sveriges historia. Han raljerar också över att Dahl i Svenska folkets historia säger, apropå att den böjda armen i burevapnet skulle symbolisera, att Fale burit Erik i säkerhet, att detta inte varit fysiskt möjligt, eftersom Erik varit i 30-årsåldern. Erik Knutsson dog visserligen sotdöden 1196 men vad skulle hindret vara att hans yngste son 1205 vid Älgarås bara var i 10-årsåldern.

 

Inte heller tycks Bygden känna till handlingarna i numera Härnösands landsarkiv, som förresten ligger på Jonas Bures Plats, där finns nämligen belagda Fale (Fartegn) Bure d.ä. född 1250 och landsdomare över Norrland, nämnd 1300 –1314, var död 1324 och hans son Nils (Nikolaus) Fartegnsson (med buresigillet) nämnd 1324 och 1352. Samme man som fick landet mellan Ule och Skellefte älvar i förvaltning av Magnus Eriksson. Denne Nils är i sin tur far till Fale (Fartegn Unge) Bure, Lagman i Medelpad nämnd 1342 –1363. Denne Fale i sin tur far till Herse Fahlesson född 1350 och bosatt i (just det) Bure, Skellefteå, klostergrundaren. Herses son, Olof Hersesson född 1380 i Bureå, som byggde klostret färdigt och som också hade en son Anders Olofsson född 1425 i Bureå. Dennes son, Jakob Andersson född 1450 i Bureå var underlagman och fick sju barn som överlevde till vuxen ålder och en av dessa var Andersson Jakobsson Bure, underlagman i Kåge. Får man tro födelseårtalen så var Anders, Johannes Bureus mamma Magdalenas far, en av tre, alltså trilling. Sedan har inte ens Leonard Bygden några svårigheter att hänga med i genealogin, så detta bör vara sant.

 

Kvarstår frågan vad som står på gravhällen, som Bygden inspekterar 1890, där han själv medger att han egentligen inte ser några bokstäver eller siffror alls utom i sina egna önskedrömmar. Intressant är att Bygdéns teckning av hjälmen varken överensstämmer med Bureus 1602 eller Mandelstams 1867. Kan det vara så att Bygdén, som talar om hjälmens 1300-tals prägel, där fann ett sätt att övertyga om sin 1300-tals teori. Likaså är Bygdéns lösa funderingar om ett samband med slaget vid Gataskogen 1365 ett väl tydligt försök att tillrättalägga sina egna teorier.

 

Vem som vilar under gravhällen? Jag hoppas att de som läst mina två uppsatser om Johannes Bureus och Leonard Bygdén nog drar slutsatsen, att det är minst lika troligt att Johannes Bureus och folkminnet har rätt som Leonard Bygden i sina tankekonstruktioner.

 

Kanske skulle det glädja Nicolaus Casström i hans grav om han finge veta, att hans doktorsavhandling av 1746 om Buregenealogin kanske skulle kunna komma till heders igen.

 

Johannes Bureus konstnärliga kreativitet, när det gäller egen härstamning var kanske litet för vidlyftig men sägnen om Fale Bure borde få burspråk igen i våra dagar och alla de adliga eller frälsesläkter, som ha Burar i sin härstamning bör vara stolta över detta.

 

Även en svensk bör kunna känna stolthet över sin historia och eventuell delaktighet i denna genom fädren, som gått före oss.

 

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening