Om Medelpad


Akademiskt lärdomsprov av Matthias Nordal 1716.


Översatt från latinet Arvid Enqvist. Bearbetning Algot Hellbom och Gösta Sundqvist.


Excerpt med kommentar av Sten Rigedahl


Matthias Nordal föddes i Liden 1690 och var son till bonden Erik Olofsson och hans hustru Segri (Sigrid) Mattsdotter i Västloning. Matthias måtte ha varit begåvad, eftersom han hamnade i Härnösands trivialskolas rektorsklass och sedan i Härnösands gymnasium och 1711 finns han vid Uppsala universitet. Den 20 juni 1916 försvarar han sin avhandling om Medelpad vid Gustavianum. Hans akademiska bana blev mycket kort då han avled i en ”häftig feber” den 3 april 1717. Landshövding då över Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen och Ångermanland var baron Alexander Strömberg. Överlagman från Gästrikland till Torneå var Johan Adlerström med säte på Kungsgården i Selånger. Lokal rättsskipare var häradshövding Mauritz Björner med säte på Orsil inte att förväxla med Carl Mauritz Björner häradshövding i Jämtland och sedermera mästare till gravhällen med runskrift i Timrå kyrkas korgolv efter brodern och fornforskaren Erik Julius Björner. Nordal hyllar sina ovannämnda gynnare och blir själv apostroferad av två kurskamrater, en av dem en A.B.B. förmodligen Abraham Burman sedermera prost i Offerdal. Matthias är synnerligen devot mot överhet och prästerskap som tidsandan fordrade.


I första paragrafen av landskapsskildringen förklarar Nordal namnet Medelpad som landet mellan älvarna, medal = mellan och ad = å eller älv. Pad = stig, väg eller = mad, sankmark föresvävade inte Matthias, ff.anm. Han drar sedan upp gränserna för Medelpad liggandes på latitud 63 grader och långitud 27 – 38 grader. I norr gränsande till Ångermanland med råmärkena ”Skarpfjärden, Vita sanden, Svartberget, Grimsnäset och Gnistringsån, Spångemyren, Fillemalen, Kroksjön, Penneåsen och Billeberg”. Gränserna är fastslagna efter domslut i Sundsvall den 31 januari 1670 av Gustaf Posse och Johan Gyllenstierna. Kanske kan man erinra sig att Olof Högberg och Maria Rieck-Müller anger gränsdragaren som Gunhild Snälla, Anund Jakobs dotter, gift med danske kungen Sven Estridsson, vars mor var av den gamla danska kungaätten, därav namnet. P.g.a. släktskap och påvligt ingripande försköts Gunhild som Svens drottning och flyttade hit upp, ff.anm. I öster och väster gränsar Medelpad mot Jämtlands berg och ödemarker: Talleråsen mellan de tre landskapen, ”Gullkläppen, Oxhällan och Hafwer” nämns. Tidigare före freden i Roskilde 1658 riksgräns. I söder mot Hälsingland ”Korpåsen, Naggstugan, Torringskullen och Oxesand”. Medelpad är mycket rikt, säger Nordal, även om besökaren bara ser berg och skog, på allt som man behöver för livets uppehälle, med undantag av salt och vin. Trots klimatförändringarna gäller åtminstone detta också idag, när denna resumé skrivs, ff.anm. De stora och vida skogsmarkerna är fulla av vilda djur och många olika slags fåglar och sjöar och älvdrag fulla av fisk. Där kan kanske konstateras att åtminstone de stora fyrfota rovdjuren är på väg tillbaka efter att ha fått stryka på foten (eller tassen att antal år), ff.anm.


I paragraf 4 kommer abiturienten in på Medelpads indelning i socknar och konstaterar att Timrå och Alnö hör under Sköns pastorat och Sundsvall och Sättna under Selånger. Sundsvall anlades 1621 av Gustaf II Adolf och fick sina privilegier 1624 Mästare till den första stadsplanen Olof Bureus, Johannes Bureus kusin, ff anm. Syftet var att uppföra ett vapenfaktori med tillverkning av pistoler, musköter och stickvapen som hillebarder, därav vårt stadsvapen. Faktoriet flyttades senare till Söderhamn. Drottning Christina lät senare flytta staden närmare havet för sjöfartens skull. Den dåtida kyrkan var uppförd av trä och invändigt prydd med målningar. Den ståtar dessutom med en skola, där märk väl, gossar kunna förvärva nyttiga kunskaper. Mitt i staden finns en tjärn (Vängåvan) med god tillgång på rudor. Staden omges av ängar och vretar, många hus är rödmålade. Landsvägen genom staden delar sig i två. Den norra vägen går över en bro över den å som rinner ut i havsviken och den andra leder västerut. Väster om tullen berättar Nordal finns en liten tjärn med härlig friskt vatten med storabborrar och gäddor, som pojkar soliga dagar skjuter med en sorts bössor laddade med blykulor. Ett par kilometer öster om staden finns Kronbodar, där bönderna levererar sin kronoskatt in natura (säd). Varje år den 8 september hålls marknad dit bygdens folk och långväga köpmän samlas. Sommartid skeppas varor som bjälkar, sparrar, lax, smör och strömming till Stockholm. Vintertid kommer skogsfågel och hudar från älg, björn, varg, lodjur och bäver ur de norrländska skogarna.


I paragraf 5 beskriver Nordal de båda älvarna Indals- och Njurunda älvar. Indalsälven har mycket rik fångst av sik och lax. Vid gränsen till Medelpad störtar den sig huvudstupa ned mot de nedanför liggande klipporna med våldsamt dån. Vildhussen sänkte Ragundasjön 1796 och Döda fallet kom till, ff.anm. Indalsälven bildar sedan ett stort fall, som kallas Bergeforsen, som kastar sig utför klipporna med sådan kraft, att det kan höras en halv mil därifrån. Därefter delar sig älven i två grenar, så att en liten ö bildas, Färgkarls holmen, där sommartid en båtled går över vattnet. Älven faller sist ut i Klingerfjärden. Ljungan, Ljusnan och Glomma har också sitt upphov i de norska fjällen. Liongna älven (Ljungan) flyter genom Jämtland och sjön ”Hafweren”, där fångsten av gäddor är mycket riklig. Älven går sedan genom Borgsjö och Torp och flyter vidare genom Storsjön i Stöde socken och ju längre nedåt den kommer desto häftigare blir dess lopp. Det största vattenfallet är Matforsen i Tuna. Vattnet störtar sig där med sådan kraft mot berggrunden, att laxarna sällan komma längre än dit. Nedanför forsen fångas laxen i stor mängd i särskilda laxkar. Därefter flyter älven genom Marmen och med ganska starkt flöde genom Njurunda socken för att slutligen falla ut i Bottenhavet. I paragraf 6 berättar Nordal om landskapets åar, där den största är den fiskrika Gimån, som kommer från Jämtland och flyter genom en stor ödemark, Gimdal, för att sedan falla ut i Torpsjön. Råggån kommer från gränstrakterna mot Hälsingland och har den välsmakande fisken stenbit. I norra Medelpad rinner Ljustorpsån från Laxsjön och förenar sig med andra mindre åar. Innan den faller ut i Indalsälven delar den sig och vid den ena fåran ligger Lögde järnbruk. I Sättne socken flyter ån med samma namn. Den börjar i Blåtjärn slår följe med Sulån rinner genom Selånger och Selångersfjärden ut i Sundsvallsfjärden. I dessa åar finns laxöringar, vilka om våren fångas i stora mängder i s.k. laxkar.


Nordal övergår nu till att berätta om sjöar och tjärnar med början med Klingerfjärden, som stöter till Hässjö, Tynderö, Alnön, ”Sjön” och Timrå. Mot öster stöter den till Bottenviken och i söder öppnar den sig mot Alnösundet, som Sundsvallsborna mestadels segla igenom till ”Lastlafwan”, en lastageplats för att lasta skepp med sparrar, bjälkar och andra handelsvaror, som forslats ned för Indalsälven. Närmast efter denna sjö nämns Storsjön (Holmsjön) i Holms socken med bebyggelse runt omkring med ett träkapell kallat Holms annexan. I Indal ligger sjöarna ”Nafwaren” med många holmar och Bjässjön, så kallad efter de björnar, som har sitt tillhåll intill. Laxen finns rikligt i båda de stora älvarna. Blanklaxen är störst och fetast. Grålaxen och laxöringen mindre. Fångsten sker med en not, som kallas Pulls not och landnot samt i laxkar och laxtinor. Laxen räcker inte bara för det egna behovet utan avyttras också. Laxöring och sik fångas i Bergeforsen i ryssjor. I sjöarna finns förutom gädda, abborre och sik också nors, ål och braxen. Sommartid fiskas med nät, om vintern med isnot. De största öarna säger Nordal är Al(n)ön med färjeförbindelser sommartid vid Sund-Röde och Stornäset-Tynderö. Ön är rik på kalk och det är gott om boskap, som sommartid överförs till Granön, där kreaturen är trygga för björn och varg. Närmast intill ligger Rödön, som tillhör Tynderö, med sina röda klippor. Hit hör också Åstholmarna. Bremön är störst näst Alnön. Mellan Bremön och Kalvholmen ligger Kalvsundet, som är en lämplig tilläggsplats för seglare. Juniskär och Löran är några hamnar i Njurunda. På Åstön liksom Bremön finns kapell uppförda av fiskarbefolkningen. Fångsterna är nästan otroliga. Vid lugnt väder kokar havet av fisk, sjuder som en gryta. Sälar eller ”sjöhundar” dödas i stora mängder på våren, då de driva in med isen. Fiskare kommer också från Gävle liksom Söder- och Norrtälje.


Nordal övegår här till att beskriva landskapets inland och berättar om ”Norbyknyllen”, som han beskriver som mycket besvärlig att bestiga. I Attmar nämns ”Geetknyllen” på gränsen till Hälsingland synlig på 9 á 10 mils avstånd. Stöde ståtar med ”Skantzberget”. Så kallat därför att rester av gamla befästningar finns på detta, en stenmur som lagts upp till en höjd av sex alnar. Intill ligger ”Borberget, som fått sitt namn av att invånarna tror, att där bor en ande, som påstås tilltala nattliga vandrare med orden ”Wil du ha nafurn?”. I Torp nämns ”Geetberget” och mellan Torp och Bergsjö ”Ramklöfwen”, som år 1699 rämnade och delades i flera delar. I Bergsjö nämns ”Bergåsen”. Mellan denna ås och ”Borgsiön” finns lämningar efter befästningsanläggningar, ”Borgsjö skans”, liksom i Liden vid ”Gierqwisla”, där en skans uppfördes 1657, forna gränstrakter ff.anm. I Sättna nämns ”Boodberget”, som fornborg och i Ljustorp ”Hålansberget” (Höglandsberget). Av landskapets skogar nämns Gimdalen som den mest vidsträckta. Detta är ju skrivet före exploateringen av skogen som råvara för sågat virke och pappersmassa, ff.anm., varför dess värde exemplifieras med mulbeten och tillgången till starrhö, varav årligen hämtas minst 200 hästlass. I skogen finns vildren och djur farliga för tamboskap och människor, dvs björn, varg och också järv. Övriga djur är bäver, mård, lekatt, räv och lo. Jakten sker med skjutvapen, armborst, snara och andra redskap. På de kungliga undantagsskogarna har finnar flyttat in och svedjat skog för att så säd i askan. Invånarna har obegränsad tillgång till virke för byggnation och som bränsle och avyttrar också täljda (skrädda) sparrar och bjälkar med hjälp av sundsvalls-borgarna till huvudstaden. Hassel, annars numera sällsynt, finns särskilt i Timrå och Tuna. Törne (törnrosen) används för tillverkning av rosenvatten. I grönskande fäbodmarker tillbringar boskapen somrarna. Nordal nämner också riklig tillgång på skogs- och sjöfågel.


Galtström i Njurunda och Lögde bruk i Ljustorp liksom Åviken i Hässjö nämns som givande välstånd och rikedom. Nordal talar om ett rikt jordbruk men anser tydligen kornet vara det självklara utsädet, som inte ens behöver nämnas. Råg odlas i svedjebruk och hampa och humle i så stor mängd att de även försäljs. Av skogens alla rikedomar av bär älskar tydligen Matthias åkerbären mest, ”hyacintfärgade och välsmakande lika jortron”. Om klimatet säger landskapskildraren, att man kan glädja sig åt ”en jämn och hälsosam luft” och att det jämna klimatet gjort att ”folket i denna trakt har större kroppslängd och större kroppskrafter än vad är fallet är i sydligare trakter”. Dessutom har genom en mild försyn Medelpad varit befriat från farsoter, stämmer knappast digerdöden härjade här som annorstädes, ff. anm. När det gäller handel nämns utom Sundsvallsmarknaden varje år den 8 september för framför allt salt och vin, också Borgsjö marknad för fågel och skinn i Lucia-tid och marknadsplatsen vid Selångers kyrka. Denna plats kallas Sankt Olofs hamn efter helgonkungens landstigning där, inför slaget vid Stiklastad 1030, ff.anm. Handelsresor i släde görs också till Hudiksvall och Gävle. Sommartid bygger Tynderöborna båtar ”haxsor”, med vilka den fångade strömmingen forslas till Gävle, Söderhamn och Älvkarleby.


I paragraf sexton kommer Nordal in på fornlämningar och talar om att de är rikliga och kan mäta sig i viss mån med Gamla Uppsalas. I Tuna socken nära byn Målstad har en stor gravhög grävts ut i jakt på skatter, där åtskilliga dyrbarheter hittats. Rester av järnredskap gick på grund av grävarnas vårdslöshet förlorade men Nordal har i sin ägo en järnnyckel och en krona eller diadem ev. bältespänne av förgyllt silver. I Njurunda i en gravhög i ”Norby” upphittades en guldring, som sålts för 70 daler silvermynt. I Stöde fann en bonde, Erik Nilsson, i Lo, 1653 på ön ”Hiältholmen” en ring av äkta guld så stor, att han kunde trä den över yxskaftet. Nordal berättar om folktro, som talar om spökerier vid dessa gravhögar och drakar, som flyger emellan dem. Han berör också tron på jättar, som kastat stenar, inlandsisens flyttblock, mot kyrkorna eller ligger begravda så som i ”skeppssättningen i Vattjom, ff.anm. Kapitlet om runstenar lämnas helt att skrivas av Eric Julius Björner, häradshövdingen Mauritz Björners son.


Här nämner också Nordal kapell av trä, som funnits på en äng mellan Tuna och Njurunda samt i Stöde,Torp och Borgsjö. Kapellruinen av med kalkbruk sammanfogade stenar i Njurunda omtalas likaså. Sedan övergår Nordal till att skildra de dåtida kyrkorna. De äro alla orienterade i öster-väster och ligga vid älvar, sjöar eller på höga kullar, där tar Nordal fel, Sköns kyrka är orienterad i norr-söder, ett av skälen till att den antas vara en ombyggnad av Fale slott, se nedan, ff.anm. Den äldsta är säger Nordal denna Sköns kyrka. Fale den unge, född i Medelpad och Byrestad by eller som man nu säger Birstad (Birsta) lät bygga kyrkan av sin borg (eller lät bygga om sin borg till kyrka). Denne Fale gjorde tjänst som kammarherre i konung Knuts slott i Uppsala, där han tillhörde skyddsvakten för prins Erik(X), son av konungen Knut, som låg i strid med Sverker. Då Sverker sökte döda alla kung Knuts söner befriade nämnde Fale prins Erik, som då ännu var barn, från hotet att dödas och tog honom på sina armar hem till Byrestad. Därifrån red de till konungen av Norge och fick hans hjälp. Då de med denna trupp gått över fjällryggarna mot Norge uppbådade Fale, Jämtland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland upp till Strinne (i Bjärtrå socken) och tågade söderut mot Sverker. Så stod 1208 slaget vid Lena i Västergötland, varom diktas:


Anno millenne quatuor bis duo centeno pleno: Bellum Sverconis stetit in festo Gereonis; Contigit in Lenum, två Danska luppo för enom, Af Swenskom Swenom, togo dorsum verbee plenum.


År ettusen fyra och fyra två fulla hundra = 1208 utkämpades striden mot Sverker på Geronis dag 10 oktober den stod vid Kungslena, då två danskar lupå för en och de av svenska svenner fingo ryggen full av stryk.


Erik adlade Fale och prydde hans vapensköld med en pansrad arm, emedan han med norrmännens hjälp hjälpt honom återta kungamakten. Erik gav honom Medelpad samt delar av Ångermanland och Jämtland i förläning. På kyrkogården finns Fales grav och under kyrkvalvet en gravsten på vilken hans vapen, en bepansrad arm och två bilor, är inhugget. Matthias Nordal slutar sin avhandling med att göra en reverens för överheten dit han räknar de sju kyrkoherdarna och ber den Treenige Guden skydda vårt kära fosterland och Konung Karl XII, vilket han som bekant till sist inte gjorde ff.anm.

 

 

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats