De nordiska folkens historia


 av Olaus Magni


Bröderna Johannes och Olaus Magni är två 1500-tals giganter i svensk lärdomshistoria. De var födda i Linköping men utbildade sig ute i Europa. Johannes företrädesvis i Köln och Olaus i Rostock.

Båda blev katolska ärkebiskopar i Gustav Vasas lutheranska Sverige, som de snart inte längre vågade besöka men desto mer skriva om. Johannes i ”sin Swea och Götha Chronica” och Olaus i sin ”Carta marina” och ”De nordiska folkens historia”. År 1534 var Olaus verk klart på latin men först 1909 översattes det till svenska.

Johannes krönika berättar om svenska konungar och har blivit mycket kritiserad men i alla fall gett oss en kungalängd medan Olaus karta och historia om folkets seder och bruk fortfarande beröms och citeras. Första upplagan på svenska utkom först 5 band 1909 och sedan1976 i 4 band, till sist 1982 i ett band om drygt 1000 sidor.

Johannes ödesdigra ord till majestätet under dryckeskalaset, som han hade anordnat som majgreve utsedd av Gustav: ”Vår nåd dricker er nåd ett gott år till”, kunde ha kostat honom livet för subordination men han skickades istället av Gustav som äktenskapsombud till kung Sigismunds dotter Hedvig. På denna resa köpte sig Johannes ett hus i Danzig och lockade också över sin bror Olaus dit. Det var säkrare att bo där än i ett Sverige, som enväldigt styrdes av reformatorn och ”landsfadern” Gustav Vasa.

Om man bortser från skrönor och missuppfattningar ger ”De nordiska folkens historia” med sina fem band gott begrepp om hur det stod till i riket under 1500-talet med jordbruk och handel, läkekonst och straffrätt.

Olaus beskriver åkrarnas gödsling och brödbaken på mjölet från det skördade kornet, som begivenheter som gjordes i samfällighet i byn ungefär som på sentida ryska kolchoser. Detta var före storskiftet och byarna var ännu intakta på landsbygden.

Läkekonsten under 1500-talet så som de utövades av yrkesläkare hade en mycket låg nivå, koppning var universalmedlet, träck från svalor och duvors blod ansågs välgörande. Man kan anta att munkar och kloka gummor var betydligt kunnigare.

Straffen var synnerligen brutala och ett människoliv av noll värde, skamstraff, stympning och grymma avlivningar ingick i arsenalen,

Etniska konflikter var vanliga dit fejderna med grannarna danskarna trots det nära släktskapet hör. Till de vidrigaste orgierna hör Kristian Tyranns besök i Nydala i Småland, där han lät dränka munkarna i sjön Rusken.

I Stockholm hade svenskarna blivit en minoritet som de tyska borgarna ville göra sig kvitt, vilket medförde massmord, Käpplingemorden, och förföljelse under Albrechts dagar.

Olaus ”Carta marina” är det första försöket att göra en karta över Norden och hans långa resor i landet ger en för den tiden enastående kunskap, om än minnet spelar honom spratt, så att norrländska orters lägen någon gång förväxlas.

Norrland besöks under åren 1518 – 1519 och resan går ända till finska Torneå och in i Norge. De norska sjömännens skepparhistorier har satt sina spår i form av många mustiga skildringar av hemska havsvidunder, som hemsöker sjöfarare och fiskare. ”Sprutaren”, förmodligen blåvalen, ger sig på de små fartygen och välter dem. Andra hemska vidunder till havs är havsormar och jättebläckfiskar.

Vi sentida barn känner ju till deras avkomlingar i det jämtländska Storsjöodjuret och Nessie i Loch Ness i Skottland.

Från det vidsträckta Norrland kommer initierade skildringar om samernas liv, där visserligen skidorna av de italienska konstnärerna får ett märkligt utseende, men annars ges intressanta detaljer om byteshandel med birkarlarna, resande handelsmän, och seder vid bröllop och dop.

I Stöde kyrka finns anteckning om att Olaus hämtat ut den s.k. S:t Olovs gärden, som gick till Uppsala stift.

Hälsingarna beröms för sitt konstfärdiga smide. Olaus bekantar sig också med hälsinge mytologi och bygdehistoria och nämner jätten Hartben, som bodde i Ödmården, skogen mellan Gästrikland och Hälsingland. Han och hans sex kämpar var dåtidens laglösa, som roade sig med att våldföra och skända. En annan av de laglösa som faktiskt omnämns också i en isländsk saga är stigmannen Sote.

Den mest kända sägnen är annars förståss sagan om Staffan, Hälsinglands apostel, känd genom visan om Staffan stalledräng. Staffan nämns redan av Adam av Bremen 500 år före Olaus Magni. Aposteln ska ha stenats ihjäl vid Mordbäcken mellan Hamrånge och Skog.

Olaus Magni passerade också ruinerna av den gamla borgen Faxehus, som vitaliebröderna under Albrecht av Mecklenburgs tid behärskade. Sedan överlämnades den till drottning Margareta 1398. De danska fogdarna där gjorde sig mycket hatade och hälsingarna erövrade och brände borgen i Engelbrekts tid 1434 under ledning av Olof Djäkn till lands och med hjälp från Erik Pukes flotta som kom från Korsholm i Finland.

Jan Guillou har hämtat beskrivningen på fästet Arnäs i böckerna och filmerna om Arn Magnusson direkt ur Olaus Magnis bok del 2.

Sten Rigedahl

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats