Nordanlandet


av Sten Rigedahl


Nordkalotten, fylkena Nordland, Troms och Finnmark i Norge, Norrbottens län, dvs norra tidigare Västerbotten och nordligaste Lappland i Sverige och Kolahalvön i Ryssland, alltså den fjärdedel av Norden som befinner sig norr om polcirkeln ligger inom fyra länders råmärken. Den territoriella splittringen liksom striderna om en norrländsk regions omfattning och Sapmis anspråk som säte för den samiska ursprungsbefolkningen är fortsatta bekymmer och möjligheter för områdets utveckling.

Umeå universitet och dess forskningar ledda av Evert Baudou och Per Rahmqvist har betytt mycket för att kartlägga förhistorien för Västerbotten och nordligaste Sverige. Det första befolkandet av nordligaste Sverige börjar långt in i sagans värld men stenfasta vittnesbörd talar. Vid Gråtanån i Vilhelmina har en 10 000 år gammal boplats identifierats.


Väster- och Norrbotten liksom Lappland har förmodligen en äldre befolkningshistoria än sydligase Sverige, eftersom de första inbyggarna kom hit från både väster och öster och kanske sist från söder. De som kom först var naturligvis jägare och fiskare som rörde sig inåt mot isranden, när den vek undan. En tanke har varit att dessa människors förfäder överlevde senaste istiden just på den isfria smala atlantkustremsan. Fynden är många och talande både från sten- , brons- och järnålder. Tidiga kvarts och kvartsit, flinta, skiffer, brons, asbest keramik och järnföremål har återfunnits liksom boplatser och gravminnen som rösen och stenkistor återgeende skilda religiösa skedens begravningssätt.


Den kristne historiskrivaren Orosius (385 – 420) talar om att svenskarna söder om sig hade havsarmen Osti (Östersjön). Öster om dem är sarmaterna, norr om dem på andra sidan ödemarken där bortom, kvänerna och nordväst om dessa lapparna.

Den äventyrslystne norrmannen Ottar, en Amundsen och Nansen föregångare, seglade hemifrån Hålogaland mot norr till Vita havet och bjarmernas land. Efter den bedriften seglade han västerut till England och Alfred den store (871 – 901) och berättar för denne om vad han har sett.

I Egils saga, upptecknad på Harald Hårfagres tid berättar Torolf Kveldulfsson om sina skattefärder i Lappmarken norr om Kvänland, som ligger bortom Jämtland och Hälsingland, gräns saknades norrut, men innan Karelen. Torolf slår sig samman med kvänerna och besegrar karelarna som härjade hos dem. Kvänerna bör ha varit dåtidens väster- och österbottningar, hav, sjö och älvar var dåtidens infrastruktur. Egilssagan talar också om kylfingar, klubbmän, vars ursprung är dunkelt.


Birkarlarna är en annan folkgrupp, som har dunkelt ursprung men som handelsmän i norr haft stor betydelse. Olaus Magni, som reste i trakterna 1519, verkar sätta likhetstecken mellan kväner och birkarlar. Johannes Bureus återberättar sägnen om Birkarlabon som lade sig i försåt för lapphövdingarna och med sin makas hjälp dödade dem. Magnus Ladulås, 1275 – 1290, Birger Jarls och eriksättade Ingeborgs son, lovade de som tog makten i norr beskattnings- och handelsrätt gentemot lapparna i utbyte mot gråverk, dvs skinn. Birkarlarna blev alltså kungamaktens yttersta spjutspets i norr. Från 1400-talet finns en del dokument som återspeglar birkarlarnas tendens att ta sig mer makt än som kanske avsetts och de miste genom kronans försorg också succesivt sin makt och tvingades slå sig ned i de framväxande städerna som vanliga köpmän under Karl XI:s tid. Riksantikvarien Johannes Bureus antar att birkarlarna voro svenskar även om Birkala ligger i Satakunda i Finland och var bebott av tavaster. Han skulle naturligvis också gärna velat bevisa att det var medelpadska köpmän och av buresläkt. Att många birkarlar var bosatta i bureåtrakten och tillhörde släkten som kallade sig Bure är lättare att förstå om Bureå antas vara släktens stamort. Namnet birkarl liksom ortsnamnet Birkkala kan ha samma stam nämligen pirkka ”karvstock”, som användes vid skinnköpen, en sorts abakus, där kulorna ersattes av skåror.


Den katolska kyrkan och dess mission spelar en stor roll när det organiserade svenska samhällsbygget sker i konkurrens med dansk/norska och ryska politiska intressen. Vid tiden för Hälsingelagens tillkomst i början på 1300-talet har försvarsorganisationen med ledungs funktionen inte kommit längre än till Västerbottens gränsen. Kyrkan var etablerad i Umeå och Bygdeå, så det andliga försvaret var väl organiserat. Dessa de då nordligaste socknarna räknades till Ångermanland. Krigen mellan Sverige och Danmark/Norge var ständigt återkommande och nära nog utan uppehåll fram till freden i Brömsebro 1658 och fortsättningskrigen i slaget vid Lund 1679 (se David Kloecker von Ehrenstrals målning), slaget vid Helsingborg 1710 (skildrat i dikten Stenbocks kurir ur Svenska bilder av Carl Snoilsky) och Karl XIV Johans invasion av Danmark som följdes av Kielfreden 1813. Norge men inte Island, Grönland och Färöarna införlivas med Sverige efter en kort intervention av Karl XIV Johan 1814 in i Norge (Sveriges sista krig) medan Rügen och Svenska Pommern går förlorade.


I en skrivelse i mitten av 1600-talet från Solovetska klostret vid Vita Havet skrivs att den furstliga ryska gränsen från freden i Nöteborg 1323, där gränsen i söder vid Systerbäck fastställdes, i norr räknades från Svitska (Baltiska) havet längs med kusten till Kem, Torneå och inom det furstliga landamäret utföll bl.a. floderna Uleå, Kemi, Torneå och Kalix. 1323 års gränssten, Bygdestenen, ett 20 m högt jättekast, ligger vid havet strax norr om Rätan i nordligaste Västerbotten. Vi ska kanske komma ihåg att tsar Alexander I hade samma tankar 1809, vilka sånär kom att bli verklighet i furstendömet Finlands gräns mot Sverige. Nordligaste Sverige mellan Ule och Torneå älvar samt Åland gick förlorade vid freden i Fredrikshamn. Det sista slaget, återskapat vid firandet av 200-årsminnet 2009, vid 1809 års strider stod vid Sävar/Rätan.


Världsliga synpunkter ser vi sammanfalla med kyrkans, när vi läser i ett dokument från 1327 att ”Vi Olof av Guds nåde ärkebiskop i Uppsala, Johannes Ingemarsson, kunglig fogde över Hälsingland, Nikolaus Farthiegnsson och sonen Peter Ungi kungöra härmed för alla dem det nu eller sedermera vederbör, att då området mellan Skeldeph och Ulu med kunglig myndighet förlänades att bebyggas och uppodlas...” fick ärkebiskopen en tredjedel, fogden en tredjedel och Nikolaus och Peter tillsammans en tredjedel av Lule älvområde”. Ärkebiskopen förordnade att riddaren Nils Abjörnsson (Sparre) fick ta hand om Pite älvs området. Redan 1323 hade biskopen fått en gård i Kåddis donerad till sig och Uppsala domkyrka och när donationen bekräftades på tinget i Umeå var fogden, Nikolaus Farthiegnsson jämte Farthiengnus från Näshem (Ångermanland) med. Gudlav Bilder trolig släkt, hade en egen son Fartegn (Fale) och en styvson Herse. Gudlav hade fisken både i Bygdeå och Byske och undertecknade vid ett tillfälle en förbindelse om att Ångermanland skulle betala S:t Olofsgärd till Uppsala domkyrka. Nils Abjörnsson i ett dokument sliter en tvist mellan fogden i Jämtland, Nils Petersson, och lagmannen i Medelpad Farthiegn unge, son till Nikolaus Farthiegnsson. Överbibliotekarien Leonard Bygdéns Fartegn unge som hade en namngiven hustru Ingeborg var lagman i Medelpad och nämns 1342 i ett jordbytesbrev, där de byter till sig en egendom i Glappostade (Klappsta). Männen som är de mäktigase i dåtida Hälsingland, utan nordlig gräns, samarbetar och har ofta släktförhållanden.


Det gamla Kvänland är alltså riksantikvarien Johannes Bureus mödernetrakter och hans intresse för gamla sägner är stort. Han söker helt enkelt sina rötter som så många gjort både förut och senare. Själva namnet Bureå var fantasieggande och kunde knyta an till Burestenen i Nolby, där namnet Bure stod skrivet i sten. Bureus sammanför sägnen om 1200-talets Fale den unge och sägnen om en sentida ättling Herse som skulle vara mannen bakom det ”kloster” som verkat i Bureå. Herses son Olof, som skulle varit den som fullbordade klosterbygget var, enligt min egen ättetavla, född 1380. Förmodligen utan att känna till traktaten från 1327 drar Bureus slutsatsen att buresläkten kommit från Medelpad och kommit att spela en framträdande roll i Västerbottens utveckling.

Sena tiders genpatologiska forskare har i genförändringen ”Västerbottenssyndromet” åtminstone till en viss del kunnat bekräfta dessa antaganden.

Sambandet mellan namnen Fardegn (Fale) och Bure finns på Nolbystenen och släktskapet är mer än troligt. Egendom och makt bars vidare i generationer genom förnuftiga äktenskap. De ”lärde” tvistar om själva Bure namnets ursprung i Bureåtrakten. Docent Gösta Holm och en senare professor Lars-Erik Edlund tror på den ljudhärmande varianten. ”Bura” skulle helt enkelt vara ett onomatpoetiskt verb. Etnologen Johan Nordlander lutar mot tolkningen av stammen i substantivet ”bur” i betydelsen av boplats, förrådshus. Dialektlikheter med Medelpads området finns. Tacitus för länge sedan talar om en gotisk stam ”buri” med säte vid Oder/Weichsels övre lopp och Jordanes om en päronformad ö, något som i viss mån anknyter till Johannes Bureus ättetavlas version om till Gotland återvändande emigranter.

Sägnerna om Bura kloster och den rike säljägaren Herses handfasta andliga ambitioner har betvivlats av många. Biskopen Carl G Nordin tror, att det rör sig om ett gille medan folkskolläraren Carl H Nyström säger att ett sådant gille i så fall legat närmare Skellefte kyrka. Nyström påpekar också att Johannes Bureus rimligen borde ha kunnat skilja mellan gille och kloster, att Bura kloster hade abbot och 14 munkar och att Bureus sagesman var Anders Danielsson, vars farfars bror var just abboten Bure herr Jon. Klostren i Sverige avvecklades först på 1530-talet, då traditionen för Bura klosters del talar om att Dominus Bure herr Jon tvingas missionera norrut hos lapparna men slås av blindhet och måste ledas av sina lärjungar. En märklig omständighet är att Johannes Bureus sagesman i Bureå denne Anders liksom sagesmannen i Skön kyrkoherde Petrus Laurentius dog året 1601, det år de fått vidarebefordra sina kunskaper till eftervärlden. Buresläktens (och därmed Carl G Nordins) stamfader i Säbrå var Laurentius Svenonius (Lars Svensson) född 1507, son till hövitsmannen i Medelpad Sven Pedersson och dennes hustru Margareta Boosdotter från Hälsingland. Lars ska ha vistats vid Bura kloster och i detta ”convivium sacrum” grundat på brödrabrev från Johanniterklostret i Eskilstuna, enligt Carl G Nordin, där lärt sig att läsa och skriva och leva klosterliv. Carl H Nyström anser att Nordin här gjort en obekräftad parallelltolkning till förhållandena i Ragunda. Laurentius blev senare franciskanermunk i Uppsala och tjänstgjorde vid Domen, innan han blev kyrkoherde i Säbrå, så Carl G Nordins utsago verkar märklig.


En annan ”modernare” tolkning är att ”de gråklädda” bl.a. med fiske sysslande ”andar” som det berättas om i bybornas sägner snarare skulle vara franciskanermunkar, som i Bureå liksom på andra ställen hade terminarhus, alltså förrådshus, dit man samlade gåvor till konventet i Uppsala. De norrländska fiskena efter kusten och i sjöar och älvar var synnerligen rika och lönande, vilket drog kyrkans män till sig. Många fynd har gjorts av bybefolkningen under årens lopp, som bekräftar religiös verksamhet på Klosterholmen Under åren som gått har många föremål återfunnits på holmen, där klostret legat: bastombundna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar och ett handtag på en öltunnekran i form av en 4 cm hög bronstupp, den s.k. Buretuppen, som är daterad till 1400-tal. Ett processionskrucifix och en gammal ljuskrona från klostret finns förvarade i Skellefteå landsförsamlings kyrka. I Härnösands museum finns förvarad en 81 cm hög madonnabild och i Skellefteå museum ett antependium från samma källa.

De mer vetenskapliga utgrävningarna av Klosterholmen 1969-1970 är av utomordentligt intresse. Holmen har utsatts för stark påverkan av människan genom odling och bostadbebyggelse. Numera är den dock kulturhistoriskt väl vårdad. Det kanske mest utslagsgivande beskedet är att holmens högsta punkt på det aktuella århundrandet 1300 - talet lär ha legat 10 m (nu 16 m) över havet. Det har allså varit fullt möjligt att där bygga och bo. Därmed avlivas den falska uppgiften att holmen skulle varit under vatten vid den tid som Johannes Bureus berättelse handlar om. Herse Falessons, sonson till Fale den unge, som var lagman över Medelpad, klosterplaner var således helt genomförbar.a Denne Fale den unge är det förmodligen, som Leonard Bygdén refererar till, medan Johannes Bureus Fale den unge är 200 år längre tillbaks i tiden. Namnen ärvs i generationer i samma släkt. Gösta Holm styrker teorin om att namnet Falmark ibland skrivet Fålemark kan referera till mansnamnet Fale, alltså en son till Herse, vars namn återfinns i namnet Harrsjön = Herses sjö.

På holmens högsta del finns grundrester av ett varmbonat hus av dimensionen 8 * 8 m som mycket väl kan ha varit rest i två våningar. Johannes Bureus talar om sägnens träbyggnader i ”kosteliga våningar men att det stod högan skog”, där klostret legat, när han besiktigar platsen 1600-1601.

Arkeologgruppen finner dessutom en källarbyggnad av kullersten, som tydligen haft takbyggnad i form av ett tegelvalv, vilket bevisas av mängden nedfallet tegel. I denna källare finns också rester av keamikkärl. Bakom den förstärkta naturliga jordvall, som i väster förhindrat översvämning vid vårflod har funnits två mindre hus inte varmbonade men försedda med eldstad, troligen torkhus. Österut på holmen finner gruppen rester av en smedja eller verkstad, där mycket stark värme använts i tillverkningsskedet. Slaggropen har i bottnen en massa av glasliknande konsistens. Ett hundratal fynd av ben, tegel, keramik och järn gjordes. Bland identifierade föremål märks huggmejslar, knivar, spik, remsölja, bryne, glas, del av panna av keramik, del av gjutjärnsgryta, (ännu) en ölhane av brons, etc. Det sägs att grunden till en annan större byggnad är bortodlad.

Det resonemang som förs av gruppen om sannolikheten hos traditionerna om klostrets existens och tillkomst ger Johannes Bureus rätt i sin version. Detta ”kloster” har ingenting med gille eller johanniterorden att göra, dvs. biskop Carl G Nordins påståenden är utan grund. Samma slutsats kommer andra forskare till såsom professor Nils Ahnlund och museiintendent Ernst Westerlund och folkskollärare Carl H Nyström. Den senare har också en skarp vidräkning med prosten K A Fellströms tro på biskop Carl G Nordins ostyrkta version. Mycket svårförståelig syns Leif Grundbergs åsikt i sin sentida doktorsavhandling vara, där han säger att utgrävningarna inte lämnat ytterligar stoff till att bestyrka Bura klosters existens.

Medicinalväxterna och gösinplanteringen i Burträsk är andra mer substantiella minnen av de s.k. munkarnas möda. Fiskarbarnens ”monka”lekar som de ägnade sig åt med på snören uppträdda fiskbenskotor tyder på att klostertraditionen satt djupt i befolkningens medvetande i generationer.

Tiggarmunkarna hade dock inte en organisation med abbotar och kloster men det måste ha varit svårt för byborna att se skillnaden. De kom i alla fall till Sverige och Visby redan 1232 och hade konvent (kloster) i bl.a. Krokek i Kolmården liksom på Kökar med sin hamn i Ålands skärgård, så Bureå borde vid denna tid också ha haft en viss kommunikativ beydelse. Åren 1257 – 1267 var franciskanern Laurentius ärkebiskop i Uppsala.

Det katolska Europa hade under ungefär samma tid som vår kände Fale den unge levde, slutet av 1100-talet och början av 1200-talet, som ledare påven Innocentius III, som var mycket mäktig, ogiltigförklarade ”Magna Charta” och bannlyste och tillsatte kejsare. Han startade ett flertal korståg och förstärkte Inkvisitionens, den heliga domstolens, makt och i denna spelar franciskaner och dominikaner en inte helt oskyldig roll. Inkvisitionen hade en STASI liknande, men mer öppen och för oliktänkande förödande funktion, fastän här gällde det inte en politisk utan en religiös troskodex, som till varje pris skulle skyddas för att behålla den katolska kyrkans makt. Korstågens våld var riktat mot islam och hade kanske en mer religiös och mindre ekonomisk relevans än dagens.


Frågeställningarna om namn och namnlikheter om realitet och sannolikhet förlorar sig dock in i vissheten om buresläktens med förgreningar stora betydelse för Kvänland, gamla Hälsingland och varför inte Sverige i dess nuvarande form som nation.



Källor

Västerbotten 1931, Västerbottens hembygdsförbund

Boken om Säbrå, Säbrå hembygdsförening

Skellefte sockens historia, del 1, Karl Fahlgren

Bureå hembygdsförenings hemsida

Tidningsartiklar Bureå Skoltidning 1951-52 . Kloster eller gille. Ernst Westerlund, Nils Ahnlund

Norra Västerbotten 1972. Om Bo Giertz ”Riddarna på Rhodos”. Sven Axelsson

Die Franziskaner in den nordichen Ländern im Mittelalter, Jörgen Nybo Rasmussen

Maritimhistoriskt symposium Luleå, Om medeltid vid norra västerbottenskusten, Peter Gustafsson

Rapporter rörande undersökningar på Klosterholmen i Bureå, Ernst Westerlund.

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats