Leif Grundbergs avhandling ”Medeltid i centrum".


Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer fyller till en del, med måttfullhet och öppenhet i framställningen, ett stort tomrum i vår norrländska historieforskning.


Utgiven av Umeå universitet


Norrlands ”dokumenterade” senare medeltida historia. Fartegnsläkten.


När man tänker sig Norrlands och rikets medeltida historia är det lätt att glömma bort hur väsenskilda de politiska och religiösa liksom även geografiska uppfattningarna var mot idag. Någon fastställd gräns mot Norge fanns exempelvis inte förrän tidigast i början av 1200-talet. Gränsen i norr mellan dåtida Sverige/Finland, Norge/Danmark och Ryssland var synnerligen flytande in på 13-1400-tal. Nordkalottens nomader kände inga gränser. Kristendomen var en sentida importvara i dessa trakter. Kyrkotukten var utomordentlig hård och bibelns axiom beträffande mänsklighetens ålder gällde.


Hälsingelagen utarbetad på 1300-talet talar om Uppsala öd, kungsgårdar och husabyar. Kungsgårdarna var de än idag detta namn bärande gårdarna i Norrala, norr dagens Söderhamn, Hög norr Hudiksvall, Jättendal i Norrstigen, Kungsnäs i Selånger och Säbrå och Kutaby (Bjärtrå) i Ångermanland. Husabyarna i Norrland var två, Jättendal och Selånger. Det troliga är att dessa gårdar och byar har en mycket äldre historia. Namnen på hög antyder järnålders eller tidigare centra för bebyggelse manifesterad i potenta grav- eller tingshögar. Tidiga maktpolitiska platser finns naturligtvis också annorstädes som exempelvis Njurunda med Nolby och Skön med Burestad/Birsta. Där helt klart mycket tidiga maktcentra funnits. I det här sammanhanget ska vi kanske erinra om Olof Johan Bromans ”Glysisvallur”, där han berättar att hälsingarna fornt hade egna kungar. I sammanhanget nämner han att socknen Sauderstads namn kommer av Sadur, Bures son som tilltalades sar eller sir, ff.anm.


Fram till mitten av 1300-talet kallades centralmaktens skatteindrivande man kungsåren. Först med Albrekt av Mecklenburgs intåg i den svenska politiken blir kungsåren fogde och oftast av tyskt ursprung. Sedan fortsätter centralmakten att ta ett allt fastare grepp över också den norra delen av riket. Kungsgårdarna ersätts under Vasatiden av stadsbildningar varav Hudiksvall och Härnösand var de första i Västra Norrland.


I det här sammanhanget tidsmässigt, alltså 1300-tal, bör kanske nämnas att det finns rätt mycket skriftligt material, ca hundra dokument ifrån Ångermanland och hälften så många från Medelpad. I dessa dokument framtonar fartegn- eller landsdomarsläkten starkt, som vi som är av Buresläkt gärna ger det Bure-tillnamnet. Nils Fartegnsson och hans släkting Peter unge tillsammans med kungsåren Johan Ingemarsson, ärkebiskopen Olof Björnsson och riksrådet Nils Asbjörnsson (Sparre av Tofta) har huvudrollerna vid kolonisationen av övre Norrland.


Utmärkande för denna maktelit var att namnen Fartegn och Spjälbod följde släkten, som i Ångermanland hade sina fästen i Överlännäs, Boteå, Styrnäs, Torsåker, Gudmundrå och Sollefteå. I Medelpad Selånger, Njurunda och Skön. Gudlav Bilder i Sollefteå, skriver 1337 ett testamente för sin och avlidna hustru Rodhnis ”själagagn” till kyrkan där. Närvarande bl.a. ärkebiskopen och sonen Fartegn samt hustruns söner Härse och Spjälbod. Ytterligare en Fartegn, omnämnd 1314 och 1324 var bosatt i Nässom, där ruinerna efter Bjärtrås medeltida kyrka finns. Fartegn unge och hans hustru Ingeborg bytte 1342 till sig jordegendom i Klappsta by av Spjälbod Spjälbodsson. En Clemens i framskjuten position på 1340-talet förde samma vapen med den krökta armen som Nils Fartegnsson. Vapnet på gravhällen i Sköns kyrka. En son till Nils Fartegnsson var förmodligen den Fale unge som var lagman i Medelpad när striderna mellan kung Magnus Eriksson och mecklenburgarna stod. Den sista makthavande generationen, som tycks ha tillhört Fartegnsläkten, representeras av Spjälbod Fartegnssson som med brodern Öne och en okänd syster skänker en jordegendom till kyrkobordet i Ytterlännäs 1390. Donationsbrevet är daterat i Kutaby.


Norge övertogs 1355 av Magnus Erikssons son Håkan och sonen Erik tvingade fram en delning av övriga Sverige, där faderns del blev Norrland.


Fartegnarna höll i detta inbördeskrig på den förlorande Magnus Eriksson och detta kom förmodligen att innebära slutet på deras maktställning. En grupp svenska stormän under ledning av Bo Jonsson Grip kallade nu på Albrekt av Mecklenburg för att göra slut på Magnus regim och i förlängningen skaffa sig själv enorma egendomar. Tyska trupper inföll i Sverige 1363 och systersonen med samma namn valdes till svensk kung. Magnus Eriksson besegrades 1364 i slaget i Gataskogen vid Enköping och tillfångatogs. År av förtryck i Norrland av utländska knektar följde, eftersom hertig Albrekt fick Norrland som ett pantlän, som kom att styras från Nyköping av Raven van Barnekow. Vitaliebröderna/piraterna byggde Styresholm och Faxeholm och utländskt fogdevälde var ett faktum. ”Då slog sig rovfåglarna ned på bergens toppar, ty tyskarna förtryckte landet under många år” skrev en birgittinmunk i Vadstena klosters diarium. Albrekt drevs så småningom bort av drottning Margareta och hennes systerson Erik av Pommern.


Ingen Fale Bure fanns i detta århundrade att tillgå för att befria norrlänningarna och riket från detta förtryck.


Apropå Buresagan och den alternativa historietolkningen så sägs att sådana oppositionella uttryck kanske är lika nödvändiga för det historiska medvetandet och den lokala kulturella identiteten som de vetenskapliga utgrävningresultaten. Det är väl knappast någon större överdrift om man säger, att vad beträffar Buresagan så skulle alla parter må mycket väl av att en kraftig opinion skapades för att satsa pengar och tid på ett arkeologiskt arbete för att söka klarlägga vad som i detta fall döljer sig av verklighet bakom den traditionella folksagan. Det tvärsäkra vederläggandet som skedde i slutet av 1800-talet har skadat objektiviteten som borde leda all strävan efter sanning. Det borde vara dags att vi medelpadingar reste oss och kastade av det förlöjligande förnekandets slöja som vi så länge har tillåtit vila över vår medeltida historia.


Jag är tacksam för att författaren citerar mig på Fale Bure hemsidan ”Historien om Bureättens bedrifter kan aldrig dö” och ”Inga historiens dödgrävare klarar att dölja sanningen förborgad i folkminnet”.


Leif Grundbergs arbete kommer att vara grundläggande i den fortsatta så angelägna historieforskningen om Norrlands medeltid.


Sten Rigedahl

 

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats