Kommentar till Bureätten

 

Bure eller Bureus ofta kallat Bureätten eller Buresläkten, en grupp av närbefryndade släkter som antingen på mans- eller kvinnolinjen härstammar från en släkt i Medelpad i förlängningen Uppland. Släkten första gången nämnd på en runsten rest i Nolby i den forna socknen Njurunda i södra Sundsvall. Texten lyder: Bergsven, Sigfast och Fride reste denna sten över Bure, fader sin, Fardeign (gm assimilation Fale) ristade. Stenen är rest i ett område med flera stora gravhögar sedan järnåldern, bl.a. den största norr Uppsala, 40 m i diameter. Där finns också ruinerna efter en medeltida gårdskyrka.

Släkten har frambringat flera i den svenska stormaktstiden framstående män och kvinnor, däribland Gustaf II Adolfs och Georg Stiernhielms lärare, föregångsmannen i fornforskning och språkvetenskap Johannes Bureus, Sveriges förste kartograf Anders Bureus, Jonas Bureus, lagutgivare och riksarkivarie samt Olof Bureus, Gustaf II Adolfs livmedikus och stadsplanerare av norrländska och finska städer, bl.a. Sundsvall. De fyra kusinerna blev adlade. 

Andra namnformer med anknytning till släkten förekommer som Burman och Burensköld (adlad). På spinnsidan kan nämnas Margareta Burea Zebrozynthius eller Stormor i Dalom bland de mer framstående. I andra äktenskapet gift med kyrkoherden Uno Troilius, stamfader för adliga släkten von Troil med åtminstone två ärkebiskopar bland ättlingarna.
Bureätten är också väl känd för sin äldre legendariska historia.

 

Innehåll

 

1. Tidigaste i samtida källor belagda generationer 
2. Fale Bure och legenderna 
3. Externa länkar

 

Tidigaste i samtida källor belagda generationer

 

Enligt Nordisk Familjebok utgiven 1948 är den tidigast i samtida källor belagda personen av denna släkt en Anders Jakobsson eller Anders Japson av Bure som levde i början av 1500-talet. Den allra tidigaste samtida källan är naturligtvis runstenen i Nolby. Arkivlektor Tord Bylund har överlämnat för forskare värdefullt digitalt material till Midälva genealogiska förening. Analogt material finns ytterligare fem generationer bakåt, där både ”klosterbyggaren” Herse Falesson och ”kontraktskrivaren” Nils Farteignsson finns belagda (se boken om Fale Bure av Sten Rigedahl).

Anders Jacobssons dotter Anna Andersdotter Burea var gift med kyrkoherden i Skellefteå Anders Olai. Den äldsta av Anders Olais döttrar, Magdalena, gifte sig med kyrkoherden Thomas Mathiae i Åkersvik i Stockholm och blev mor till Kristina, Brita, Margareta, Johan och Sara, i ett senare gifte med kyrkoherden Olof Jonae föddes Jonas. Den yngre systern Elisabeth gifte sig med kyrkoherden Engelbrecht Laurentii i Säbrå och blev mor till Anders, Jonas, Olof och Lars. Samtliga tog mormoderns namn. Även en brorson till Engelbrecht, Strängnäsbiskopen Jacobus Zebråzynthius kallade sig Bureus.

 

Fale Bure och de genealogiska konstruktionerna

 

Fale nämns i (run)skrift första gången på runstenen i Nolby ristad av Fardaegn, som efter assimilation som sagt blir Fale, och enligt häradshövdingen och adelsmannen Erich Teet av vår siste katolske ärkebiskop Johannes Magni i ”Konung Erich den heliges Historia” samt av vår förste riksantikvarie Johannes Bureus i dennes reseanteckningar i ”Sumlen”, i detta avseende från 1600 och 1601.

Under senare hälften av 1600-talet förekommer namnet Fale Bure hos historieskrivare som Johannes Loccenius och Claudius Örnhielm. Nils Casströms avhandling är av 1746.

Efter Erik den Heliges död, sägs det, reste sig hälsingarna (Hälsingland var då benämning på hela Norrland) under ledning av Fale i Byrestad eller Fale Bure (båda dessa benämningar förekommer), tågade till Uppland och slog där konung Eriks mördare, den danske prinsen Magnus Henriksson. Falebron nära Uppsala sades ha blivit uppkallad efter anföraren, antingen därför att han där stupat eller av någon annan orsak.

Den störste hjälten i legenden är dock Fale hin unge, som tjänat hos Erikssönerna och i slaget vid Älgarås, 1205, påstås ska ha räddat Knut Erikssons son och fört honom till Byrestad (idag Birsta) i Medelpad, sedan fört honom till Norge för att därefter med norrmäns och norrlänningars hjälp ha besegrat Sverker Karlsson och dennes danska allierade. 

Knuts son Erik X kröntes som förste svenske konung och Fale fick som belöning för sitt bistånd Medelpad, delar av Jämtland och Ångermanland upp till Strinne som förläning. Hans vapen förbättrades som det än idag kan beskådas på gravhällen i Sköns nya kyrka, en krökt väpnad arm, där ovanför en hjälm och överst två korslagda stridsyxor. 

Idag återfinns delar av vapnet (stridsyxorna) i sockensigillet. Nils Farteignssons sigill (den väpnade armen) finns på bevarade dokument.
Den gamla kyrkan, som besågs av Johannes Bureus 1601 och av Abraham Hülphers 1758, var enligt dem den ombyggda borgen Byrestad. Det faktum att ”kyrkan” tydligen haft två torn liksom murarnas tjocklek och de fullt synliga pilmärkena på järndörren övertygad dem båda.

Johannes Bureus besökte i ett arvsärende sin mor Magdalenas födelseort Bureå 1600. Han talade då med en Anders Danielsson, vars farfars bror varit Dominus Bure herr Jon, den siste abboten i Bureå kloster. Denne Daniel berättade också sägnen om Herse Falesson från Byrestad, klostergrundaren, och om dennes grymma död. Bureus noterar ortnamnen Bureå och Falmark.

Johannes fortsätter söderut och kommer 1601 till prästen Petrus Laurentii, kyrkoherde i Skön.

Bureus hade vid Uppsala möte 1593 träffat dennes far, ståndsriksdagsmannen Laurentius Jacobi, som deltog i mötet liksom Bureus gjort som skrivare. 

Petrus Laurentii berättar sägnen om Fale Bure och att hans företrädare och far kyrkoherden och ståndsriksdagsmannen Laurentius Jacobi sagt honom, att allt detta skulle ha funnits verifierat i en bok och genom ett bemålat vapen, som båda förvarats i kyrkan fram till 1570 då de tagits därifrån av krigsöversten Johan Siggesson. Denne påstod sig vara av Fale släkt och ville bevisa sin härkomst inför Johan III med dessa klenoder. Johan och brodern Christoffer blev också adlade. Johan Siggesson bosatte sig med sin fru Anna på Svartingstorp och ska båda ha blivit begravda i Åby kyrka.

Klenoderna försvann sedan under danskarnas härjningar i Kalmartrakten, år 1611 brändes både slott och stad. 

Mycken kritik har riktats mot dessa legender vars trovärdighet starkt ifrågasatts. Bland dessa kritiker märks särskilt den s.k. riksprosten, sedermera biskopen i Härnösand, ståndsriksdagsmannen och en av de första ledamöterna i Gustaf III:s Svenska Akademi, CG Nordin. Biskopen var känd som en gosse som talade rent ut om vad han tyckte. Han sa frankt, att han ansåg att Bureus fabulerat detta för att få adelskap. Dock medgav han samtidigt eget Bure släktskap på Säbrågrenen och att anfadern Laurentius Svenonius, född 1507, lärt sig läsa och skriva hos abboten herr Jon. 

Den andre allvarlige kritikern är Leonard B, docenten som blev överbibliotekarie på Carolina Rediviva. Han höll ett tal vid Svenska Litteratursällskapets årsmöte den 24 mars 1891, där han visserligen inte som Nordin beskyller Bureus för falsarier men däremot för stor naivitet men samtidigt berömmer Bureus för noggrannhet i sina anteckningar. Besöket hos Petrus Laurentii verifieras t.ex. i en anteckning om den gåva i form av en medeltidspostilla Bureus erhöll den 8 april 1601. Burerus berättar att det var just den dagen kyrkoherden berättar sägnen om Fale Bure för honom. 

Leonard Bygdén betvivlar inte detta, eftersom postillan finns bevarad i Linköpings bibliotek. Dock antar Bygdén att de geografiska verifikationerna Älgarås, Lena och Gestilren lagts till först senare av Bureus. Dessutom betvivlar han Bureus släktverifikationer byggda på namnlikheter på runstenarna i Skokloster rest av sönerna (varav en Horse) över fadern Tord och i Selånger rest över Tords Erik (en av sönerna hette Herser). Den försvunna släktboken, som verifierade sagan antar Bygdén vara Erikskrönikan och historien om den räddade kungasonen tror Bygdén vara en geografisk och tidsmässig sammanblandning av när kung Birgers drottning Märta efter Håtunaleken ber Arvid Smålänning att frakta lille sonen Magnus undan sina ondskefulla farbröder till Märtas bror kung Erik Menved av Danmark. 

Bygdén tror sig som ensam forskare också kunna läsa 1402 på gravhällen, varför det hela, anser han, kanske kan röra sig om händelser vid slaget i Gataskogen, där Albrekt av Mecklenburg gick hårt åt Magnus Eriksson och dennes son Håkan.

Leonard Bygdén verifierar att kontrakt skrivits mellan Magnus Eriksson och ärkebiskopen, fogden av Hälsingland, Nils Fardeignsson och en Peter Unge 1327 om koncession på exploateringen av området mellan Skellefte och Ule älvar men inte att Fardeignsson är av Buresläkt. Också Johan Siggessons besök 1570 i Skön verifieras.

I senaste tid har genpatologiska forskningar av professor Karl-Henrik Gustavsson och docent Sten Jagell rörande Sjögren-Larssons syndrom även kallat Västerbottensyndromet gett följande slutsatser. Syndromet som är en ärftlig genförändring förekommer hos friska anlagsbärare hos 2% av befolkningen i Västerbotten och 1% av Norrbottens befolkning. Orsaken till denna relativa anhopning är sannolikt att anlagsbärande nybyggare flyttade till övre Norrland, när detta område som tidigare var sparsamt befolkat började koloniseras på 1300-talet. Släktskap föreligger mellan nutida SLS-patienter och dessa nybyggare och med deras förfäder i Medelpad och Hälsingland, kända genom runstenar från 1000-talet.

Av 200 SLS patienter i världen hänförs 59 till Sverige, där alla utom 5 har släktförbindelse med de nordligaste länen. Av de 6 SLS-familjer där minst en förälder saknar släktsamband med övre Norrland kommer tre från Medelpad liksom de nybyggare, som är släkt med nutidens SLS-patienter. Denna lilla patientgrupp i Medelpad kan därför hänföras till en och samma SLS-gen som orsakat SLS-patienternas sjukdom i övre Norrland. 

Johannes Bureus ordnade långt före sin död med en gravhäll som innehöll den släkttavla som han trodde sig forskat fram. Släkttavlan fanns efter hans död en tid på kyrkogårdens södra sida men kom efterhand att hamna först inmurad i fasaden på Akademibyggnaden sedan fram till 1960 på Domens södra fasad. Dess text är på hebreiska och frisen runt om har samma runtext som stenarna i Nolby och Selånger.
 

Från 2009 har ättestenen återförts till Domen och placerats vid södra ingången.

Texten bekräftar både Koncessionskontraktet, sägnen om Herse Falesson och genpatologernas slutsatser.


Svaret på hur en legend som denna kunnat helt utdömas som historiskt falsarium kanske kan erhållas om man betänker att Sverige/Finland som land ligger kulturhistoriskt generationer efter övriga Norden. Vi har inte haft någon Adam av Bremen, ingen Saxo Grammaticus och inte heller någon Snorre Sturlasson, så vår nedtecknade historia börjar i mitten av 1200-talet med Erikskrönikan. Däremot har vi begåvats med en Lauritz Weibull och dennes lärjungar som dömt ut allt icke arkeologiskt verifierat sagomaterial. 

Kuriöst att i den medeltida bild av Sverige, som just nu ges av Jan Guillou, vår nutida Snorre Sturlasson, har den fiktive Arn Magnusson, Fale Bures reelle fosterbroder, nära nog begåvats med verkligt historiskt liv.

 

Sten Rigedahl

 

 

 

< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening