De isländska kungasagorna och deras värld av Mats G. Larsson


Egil Skallagrimssons saga Gunnlaug Ormstungas saga i översättning av Hjalmar Alving


Excerpter med kommentarer av Sten Rigedahl


Mats G. Larsson är docent i arkeologi med vikingatiden som specialitet och Hjalmar Alving gjorde en stor insats som forskare i och översättare av de isländska sagorna. Kanske är hans dotter än mer känd, journalisten Barbro Alving pseudonymen ”Bang”.


Det är verkligen skönt att erfara Mats G. Larssons stillsamma tillrättaläggande av Weibullsskolans alla misstag i tolkningen av den isländska sagoskatten.


Skönt att de sagor som kanske är de viktigaste ur svensk synpunkt, som Sagan om Olaf Tryggvasons öde vid slaget vid Svolder liksom Sigrid Storrådas gestalt och Jomsvikingarna fått plats i historien igen. När det gäller Svolder-slaget skulle ju Lauritz Weibull med största envishet föredra Adam av Bremens version och flytta skådeplatsen till Ven. Sigrid Storråda raderades karskt ut ur historien av den frejdige Weibull och detsamma var fallet med Jomsvikingarna.


Mats G. Larsson visar med sin arkeologiska kunskap hur nära sanningen sagorna hela tiden ligger. Sagoberättarna är i de flesta fall betydligt mer trovärdiga än Weibull och den skola bland historieforskare som han skapade. Som exempel nämns utgrävningarna i Wollin vid Oders utflöde i Östesjön, som gett en tydlig bild av den dåtida stora europeiska handelsstaden Jumne och dess befästningar. Författaren redogör initierat över orsakerna till att den oerhörda isländska sagoskatten kunde växa fram och till stor del bevaras. Befolkningen av Island skedde på ca 60 år från Harald Hårfagres tid, dvs slutet av 800-talet. Det blev trångt då i Norge för de som ville stå emot Haralds strävan att ensam härska över hela Norge. Island blev för många välsituerade maktpersoner en bra tillflyktsort. Där etablerade man sig och stred till en början med varandra i bittra klanstrider, innan ett samlat styre kunde skapas och senare återgången för invånarna under norsk överhöghet kom.


De emigrerande familjerna var hugstora och ättestolta. Släktbanden var ett viktigt sammanhållande kitt men ibland räckte inte detta. Den störste av sagoberättarna, lagsagomannen Snorre Sturlasson själv mördades på sin gård Reykholt av en brorson och på den norske kungen Håkon Håkonssons befallning.


Larsson ger de isländska sagorna, berättelserna, epitetet ”Nordens bidrag till världslitteraturen”. Viktig är då definitionen av det isländska begreppet saga som alltså inte behöver vara fiktion och absolut inte är gjorda för barn utan till största delen i fri form återgiven historia. De isländska historieberättarna är ofta lärda män som rest en hel del efter dåtidens begrepp och är väl utbildade, naturligtvis oftast av kyrklig kvalité.


Den förste som skrev ned nordisk historia på modersmålet var Are Torgilsson som föddes året efter slaget vid Hastings eller Helsingport som islänningarna kallade staden 1066. Parentetiskt öppnar namnet hisnande perspektiv för Stor-Hälsinglands historia, som Olof Broman skissar den i Glysisvallur: hälsingarna som erövrare i Finland, Nyland, Helsingfors men också som byggare av Öresunds lås Hälsingborg, Helsingör, ff.anm. Engelske kungen Harald hade just vunnit en dyrköpt seger över norske Harald Hårdråde, som dödats, när Vilhelm Erövraren anföll över kanalen med sina normander. Are blev tidigt föräldralös och kom att bli fostrad av isländska prästmän. Hans storverk var Isländingabok, där han beskriver koloniseringen av Island och händelserna i den dåtida omgivande världen. Hans datering börjar vid år 870 och nämner bl.a. de viktiga årtalen 1000, då alltinget inför kristendomen och slaget vid Svolder exekveras liksom 1030 då Olav Haraldsson, den helige, stupar vid Stiklastad. Sämund den vise och Are Frode är andra av de prästerliga sagoberättarna.


En annan stor grupp var hirdskalderna, som gjord sig ära och berömmelse genom att dikta hyllningsdikter till mäktiga män, jarlar och kungar. Detta gav belöningar i forma av tjocka guldringar och fritt vivré vid hovet. De äldsta diktarna i den genren är inte isländska utan norska. Brage den gamle omtalas av Snorre Sturlasson både i Eddan och i den s.k. Skáldatal. Brage har dessutom namn efter skaldekonstens gud, vilket naturligtvis misstänkliggjort hans existens hos nitiska forskare. Hans äldsta dikt handlar om Ragnar Lodbrok. Den bekante dansken i ormgropen.


Ett praktexempel på de skalder som ”prisade ulvars mättare!” ger Egil Skallagrimssons saga. Vem som skrivit hans saga vet vi inte men kvalitéerna för en hirdskald har verkligen huvudpersonen Egil. Tillnamnet har tillägnats honom av skälet att han liksom sin far Skallagrim tidigt blev skallig, med andra ord hade en frisyr som passat in även i vårt millennium. Harald Hårfagre kallade till sig de släktföreträdare, som inte självmant gjorde sin uppvaktning för att utröna deras lojalitet. Kvällulv anar oråd och skyller på sin ålder för att slippa komma men tvingas ändå skicka sin äldste son Torolv. Torolv blir Haralds lojale kämpe men baktalas och hamnar i onåd. Torolv och hans ätt förstår att de helst bör lämna landet men innan Torolv hinner iväg blir han mördad av Harald och dennes män. Skallagrim manar Kvällulv till en gruvlig hämnd dels på Hildridssönerna, som förtalat hans son men också på kungens släkt och folk. Kvällulv och Skallagrim styr sedan mot Island, dit dock Kvällulv aldrig når levande. Grim som övertagit rodret på skutan bygger sig gården Borg, där Kvällulvs kista flutit i land och Kvällulv lades i hög på ett näs intill. Skallagrim och hans hustru Bera fingo många barn men de första dog allesamman. Sedan fick de då sonen Torolv namnad efter Kvällulvs son och Egil som skulle bli den namnrikaste. Egil var tidigt utvecklad och mycket likt sin far i både utseende, svarthårig och ful, och sinnelag. När han var tre år gammal var han stark som pojkar som var sex eller sju och bara sju år gammal dödade han som hämnd för sitt nederlag i en brottningsmatch en elvaårig lekkamrat. Egil och Torolv växte upp tillsammans och blev stridsbröder på många långväga färder. Harald i Norge hade efterträtts av sonen Eirik med det talande epitetet Blodyx och var gift med Gunhild, som hade ont i sinnet till Skallagrimmarna. På en av sina resor tog bröderna Torolv och Egil tjänst hos Konung Adalstein (Ethelstein) av England och kämpade mot skottarna. Torolv stupade och Egil kvad


Hårt gick jarlens band -rädd gjorde honom intet- fram i spjutens storm, stridde och manligt föll. Nu gror vid Vina gräset Grönt över härlige brodern. Tung är min sorg, och tungt Tigande bära den.”


Egil försöker återfå sin ärvda egendom i Norge men råkar i strid med kung Eirik, son till Harald, som gör allt för att låta Egil umgälla med sitt liv. Egil gjordes fredlös över hela Norge och fågelfri för var man. Egil anfaller kungens män och dennes son omkommer. Egil reser tillika s.k. nidstång, ett hästhuvud på en hasselstång med ristade besvärjelserunor mot kung Eirik och drottning Gunhild, att dessa skulle komma att drivas ut ur landet. En spådom som kusligt nog kom att slå in, något som kunde ha blivit Egils egen död. Egil drog nämligen åter ut på härnadståg och hamnade skeppsbruten i Jorvik vid Humbermynningen i Eiriks våld. Denne hade nämligen med drottning Gunhild blivit utdriven ur Norge av sin egen bror Hakon adelstainsfostre som återkommit från just England. Med hjälp av vännen Arinbjörn köper sig Egil sitt liv med ett kväde som lyckas så bra att han får dra sin färde oskadd


Ej är okärt även ett fult huvud till skänks få, o herre Vem fick av storsint Konunga-son Någonsin Större gåva?”


Egils Värmlandsresa som den norske kungens skattmas ska vi kanske förbigå, eftersom hans icke så lätt psykopatiska drag, som här orsakar en ogästvänlig bondes enögdhet, blir alltför tydliga. Värmland var norskt, först intaget av Olov Trätälja och sedan av Harald Hårdråde, men norskt eller svenskt var väl en smula osäkert under dessa tider då Olov Skötkonung även skickade skatteindrivare, som blev hängda, till Olov (den Digre)Haraldsson i Norge. Klart är dock att Egils hårdhänthet i strid ändå gör honom en smula ”outständing” och därför blir hans öde att dö gammal och blind i ”sotsäng” desto mer smärtsamt:


Huvudet runkar, Jämt ramlar jag kull, slak hänger var lem, och hörseln är borta.”


Gunnlaug Ormtungas saga är en fortsättning på Egil Skallagrimssons saga i det att Helga den fagra som är den kvinnliga huvudpersonen är Egils son Torsteins dotter, som på faderns order skulle sättas ut att dö men räddades av modern. Torstein ångrar sig när han ovetande om att dottern lever får se henne hos hennes fostrare. Helgas barndomsvän och så småningom trolovade blir Gunnlaug. Gunnlaug reser bort men ber Helga vänta på honom i tre år. Kämpen Hravn passar på att fria till Helga när Gunnlaug hindras av den engelske kungen Adalrad, i vilkens tjänst han var, att återvända inom avtalad tid. Gunnlaug återvänder just när bröllopet står och när Helga får veta att han är tillbaka vill hon inte lägre vara Hravns hustru. Hravn och Gunnlaug begår envig när tillfälle givs i Norge, där envig inte är förbjudet som på Island. Striden blir våldsam och Gunnlaug hugger av ett av Hravns ben och vill inte fortsätta striden mot den lemlästade. Den i striden illa skadade Hravn ger Gunnlaug ett dödande nidhugg, när denne bjuder honom att dricka ur sin hjälm men dödas själv. Båda kämparna möter alltså sin bane för Helgas den fagras skull. Kärlek och envig till döds har gjort denna saga till den mest översatta och lästa av alla.


När det gäller hur de isländska skrifterna kunnat tillvaratas och bevaras till eftervärden spelar de stor roll att de åtminstone delvis skrivits på modersmålet och därmed kunnat återges i tal och skrift i generationer. Bland de personer som spelat en stor roll är Arni Magnusson, 1701 professor i ”danska antikvarier, vars delvis bevarade samlingar finns i Universitesbiblioteket i Köpenhamn i en egen enhet, Den arnamagnaesiske Samling.


Den store giganten av sagoberättarna är ändå Snorre Sturlasson oberoende av om han nu kan tillskrivas Egil Skallagrimssons saga och den s.k. äldre Eddan eller inte. Sturlasson har gjort världslitteraturen och nordens historia en stor tjänst genom sitt författarskap. Norges historia är naturligt nog den bäst belysta men också Sverige så till en början efterblivet både när det gäller statsbildandet som litterära försök får också en släng av sleven. Heimskringla är ett mycket personfixerat försök att åskådliggöra tiden för den norska statsbildingen. Gylfaginnung vill försöka ge en bild av hur Oden och hans asar uppfattades av samtida. Oden betraktas som en verklig levande människa som p.g.a. sina egenskaper upphöjs till gud av sina samtida. Vanerna med sin Yngve Frej förlorar sig i en ännu mer dimhöljd forntid. Tillsammans blir det en kombination av gudar och kungaätter. De invandrande asarna kommer från Asgård vid bortre delen av Svarta Havet och Thor Heyerdal ville som bekant avsluta sitt fantastiska äventyrsliv med att bevisa detta genom utgrävningar vid Azovska sjön. I Skaldar-skaparmal lärs dåtidens skaldekonst ut och i den 102 radiga Hattatal ges ett oefterhärmligt varuprov på verklig skaldekonst. Den ev. äldre eller poetiska Eddan ger i Havamal en mycket värdefull samling av ”Odins” tänkespråk och en djuplodning i forna religiösa föreställningar, där Voluspa motsvarar GT:s skapelseberättelse liksom berättelsen om Harmageddon.


Mats. G. Larssons stillsamt övertygande stil, där han lägger tillrätta Weibull skolans förlöpningar är en skön upplevelse för den historieintresserade.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats