Gesta Hammarburgensis Ecclesiae Pontificum, ärkebiskoparnas historia av Adam av Bremen


Översättning Emanuel Svenberg Sammanfattning och kommentar Sten Rigedahl


Adam av Bremen är förmodligen en lärd domskollärare med magistergrad. Han verkar mycket välorienterad om den romersk katolska kyrkan i den civiliserade delen av dåvarande Europa. Hans skildring rör sig mellan tidigare delen av 800-talet med vår apostel Ansgar som den förste Hamburg-Bremen baserade ärkebiskopen och fram t.o.m. den, då nyss avsomnade, under Adams egen tid verkande Adalbert, död 1075.


Skildringen rör alltså de religiösa förhållandena i det gamla Sachsen, vilka är mycket tätt sammanflätade med det "civila" samhället. Under hela denna tidrymd pågår en maktkamp mellan kyrka och kejsare, kristna och hedningar. Kyrkans biskopar och kejsarens vasaller.


Kejsar Otto gör en framgångsrik raid genom hela Jylland och kyrkans och kejsarens maktcentra blir Hedeby, den gamla handelsplatsen och Ribe, Danmarks nu äldsta stad. Adam av Bremen ser naturligtvis tiden ur kyrkopolitisk synpunkt. Samarbetet och konkurrensen mellan kyrka och stat sker under kristendomens utvidgning mot norr, söder och väster i Europa. I spåren av kungamaktens territoriella utvidgningar följer missionärerna. Saxo Grammaticus sägenomspunna kungavärld har här förenklats till en makthungrig funktion i kristendomens tjänst. Mycket av Adams stoff hämtas under samtal med den danske kungen Sven Estridsson, vars kvinnliga efternamn beror på att hans mor, Sven Tveskäggs dotter, var av högre rang än fadern, jarlen.


Sven är intressant ur vår synpunkt eftersom hans första äktenskap med kusinen Gunhild underkändes av påven, vilket kom henne att bosätta sig i våra trakter och i folkmun kom hon att kallas Gunhild Snälla, se Olof Högbergs och Maria Rieck-Müllers excellenta hembygdsböcker om Ångermanland - Medelpad och min egen skrift Sevärt och Litterärt i landskapet Medelpad.


Tiden i sig är mycket osäker för den spirande europeiska civilisationen. Gemene mans säkerhet är ringa. De vanliga människorna utsätts för grym godtycklighet av klerikala tjänstemän och lokala adelsföreträdare. Katastrofer kan opåkallade komma med anfallande terroriserande vikingar eller horder av främmande folk inifrån Europas mitt, slaver, ungrare och tartarer. Dagens EU är verkligen att föredra och terrorhoten var inte mindre för 1000 år sedan. De var dels inbyggda i det existerande samhället dels oförberedda kommande utifrån en nästan okänd omgivande närvärld.


Den fjärde boken är kanske den mest intressanta eftersom den ger en talande bild av 1000-talets kunskap om den nära omgivande världen. Danskar, nordmän, sveoner och göter liksom skridfinnar, kurländare, ester, polaner (polacker) och skyter är vilda och farliga folk. Det baltiska eller vilda havets utsträckning är oviss. Kanske sträcker det sig ända ned till Byzans och ända till Novgorod. Vikingarnas färder, där man drog sina lätta, grundgående båtar mellan floderna var ryktesspridande. Skandinavien liksom Estland antogs vara en övärld som i väster fortsatte med Halogaland (kanske Lofoten), Thule, dvs Island, Grönland och Vinland. Längst i norr var halva året dag, halva natt och havet fruset.


Människorna där borta i det okända troddes se annorlunda ut. Grönländare var gröna, i nordöst fanns skridfinnarna, som kunde springa snabbt på snön, enbenta varelser och amazoner som födde manliga varelser med skällande hundhuvuden.


De vilda sveonerna bodde norr om Birka, göterna söder därom. Gränsen mellan göter och nordmän gick vid Göta älv. Svear och göter dyrkade Odin, den vise, Frej, fruktbarhesguden med jättephallos och Tor, åskans gud. Dessa gudar dyrkades framförallt i Hednatempet i Uppsala, där midvinterblot hölls i nio dagar varje år. Nio djur av hankön och av olika slag, liksom människor, offrades och hängdes upp i offerlunden för att ljuset skulle komma åter och goda skördar ges. Galdrar sjöngs med sexuellt anknutna texter.


Nutida utgrävningar vid de stora högarna vid Gamla Uppsala, Adils, Aunes och Egils har avslöjat grunder till mycket stora 50 m långa hallar, där offerriterna ägde rum. Adam beskriver Uppsala tempel som prytt med guld med en gyllene kedja ovan taket. När Uppsala tempel brändes är osäkert, kanske var Bröt-Anund i början av 1000-talet banemannen. Hur som helst är vi Adam av Bremen stor tack skyldiga för att vi får någon kännedom om de vilda nordmännen, våra förfäder för 1000 år sedan.


Naturligtvis ska man komma ihåg att all historisk litteratur har färg av den tid den är skriven i och färgats medvetet för att passa för speciella syften. I Adams verk så har Danmark och Norge företräde i tiden när det gäller kristnandet framför slaver och sveoner.


Förutom Uppsala tempel beskriver Adam också slavernas centrum Rethra, det berömda templet med Radegasts guldglänsande bildstod. Templet ägde nio portar och omslöts av en sjö. Biskop Johannes kom att offras åt denne gud och Hamburg brändes ner i protest mot kristnandet. Saxo beskriver Absalons härtåg till vendernas land och Rügen staden Arkonas kapitulation och det också där gyllene templets nedrivande och guden Svanevits förgörande i brand. Se Dick Harrissons ”Gud vill det”.


Andra historieskrivare har givit andra färger åt sina tidsskildringar.


<


Dekanen Ericus Olai skriver något senare i sin Chronica Gothorum att Uppsala är vilande på Herrans berg liksom Jerusalem och centrum för en delad makt mellan stat och kyrka.


Johannes Magni, den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, tar i så det knakar i sin Swea och Götha Cronica och startar med Noa och dennes söner, där Magog skulle varit helyllesvensk. Jesus blir här en macho gud á la Jupiter. Odin blir en krigare och Frigg byter kön och blir en ljuv Frigga. Goternas urhem är alltså Sverige och därmed basta. Katolicismen måste återinföras anser J.M. Hur skulle han annars kunna återfå sitt ämbete.


Olaus Petri är stockholmare och är i sin Swenska krönika ungefär samtidig med den siste katoliken men går åt ett helt annat håll, för honom gäller det att framhålla kungamakten.


Johannes Messenius glänsande geni hade det inte lätt i denna brytningstid, när det gällde att hålla på rätt kung och lära. Han misslyckades och hamnade som bekant på Kajaneborgs fästning i norra Finland i många år. För att få tiden att gå skrev han på sin källkritiska Scondia illustrata intill sin död 1636.


Olof Rudbecks Atlantis teori tillhör ändå de djärvare och han motsades livligt men lyckades med maktspråk tysta kritiken. Gustavianum stängdes för hans vedersakare.


Johan Peringskiolds avbildande av alla runstenar och fornlämningar, och Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna, det forna och nuvarande Sverige, har inneburit stora insatser för att belysa Sveriges tidiga historia, trots alla överdrifter. Det gällde ju att skapa en säker historisk grund för den blivande svenska stormakten. Vore det inte dags att återföra och motta den allra förste riksantikvariens, Johannes Bureus, iakttagelser till de värdefulla verk, som format vårt lands historia

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats