Kommentarer till uppgifter om buresläkten i Olof Johannes Bromans ”Glysisvallur” Hälsinglands historia, Gustaf Elgenstiernas ”Den introducerade svenska adelns ättartavlor” och ”Svenskt biografiskt lexikon”

 

Domprosten Olof Johannes Broman, 1676-1750, har i sitt gigantiska verk i tre band om vardera ca 850 sidor, Glysisvallur (ett sagoljudande namn för Hälsingland), antecknat intressanta detaljer ur Hälsingland historia.

Hälsingland var i forna tider detsamma som allt land, som det svenska riket gjorde anspråk på från Dalälven i söder till Ule älv och Uleträsk i nordöstra nuvarande Finland. 

Freden i Nöteborg med Novgorod hade utmärkt det ryska väldets intressen så långt söderut i nuvarande Sverige som vid Gådeå söder om nuvarande Skellefteå. Allt land norr om Uleåborg betraktades i freden i Nöteborg (beläget vid Nevas utflöde ur Ladoga) 1323 som svenskt- ryskt skatteområde men även den dank/norske kungen ville var med i leken. Sveriges nordgräns var alltså inte specificerad under början av 1300-talet, varför kolonialisering och ianspråkstagande av land norrut var utomordentligt viktigt.

 

Nils Farteignssons (en av Bure anfädernas) kontrakt med Magnus Eriksson av 1327, Dipl. Sv IV nr 2606, vilket innebar en förflyttning av nybyggare från Skön i Medelpad och till Bureåtrakten var alltså av utomordentlig betydelse för hävdandet av utsträckningen mot norr av det svenska riket. Kanske skadar det inte heller att erinra sig, att i vårt ”glömda” så olyckliga 1809 års ryska krig, då hela Finland och en del av norra Sverige förlorades till ryssarna, stoppades dessa först vid Hörnefors söder om Umeå.


Fästet Korsholm mitt emot Faxeholm vid Söderhamn byggdes 1249 av Erik XII, namnad efter sin far Erik Knutsson. Faxeholm förstördes 1433 av Erik Pukes flotta kommande just från Korsholm på andra sidan Hälsinge hav, och Olof Djäkns uppbåd under Engelbrekts uppror. Engelbrekt Engelbrektsson var som bekant mannen bakom resningen mot de utländska fogdarna. Både Puke och Engelbrekt bragtes om livet på ett lömskt sätt. Engelbrekt genom lönnmord av Bengt Natt och Dags son Magnus och Puke blev arresterad och senare dödad av Karl Knutsson. 

I sammanhanget bör också nämnas fästet Styresholm vid Ångermanälven, som i ett tidigare skede kapitulerat till kung Erik och Margareta enligt ett Riks-Rådenes brev av 1398.

 

Det var Per Brahe, som lät bygga det svenska fästet i Kajane på en holme vid Kajaneälvens utlopp i Uleträsk i början på 1600-talet. Kajani blev stad 1651. Kajaneborg användes också som fängelse under lång tid. Bland berömda ”gäster” kan nämnas juridikprofessorn och historieskrivaren Johannes Messenius, 1579-1636, anklagad för landsförräderi, och Lars Wivallius 1605-1669, inte obekant som visskrivare som i t.ex., ”Klage-wijsa över thenna torra och kalla Wåhr”.

Messenius storverk hette Scondia Illustrata i 15 band på latin utgivet 1611. Kajaneborg stod sig till 1726 då det erövrades av ryssarna som sprängde tornen. Fästet fick sedan förfalla och först 1937 grävdes ruinerna fram.

I detta arbete för och kolonialisering av området norrut deltog uppenbart hälsingar, dvs norrlänningar, i hög grad.

Ytterligare intressanta berättelser rör Broman vid, när han och Nerbelius citerar Saxo Grammaticus, som levde fram till 1214 och var dansk historieskrivare, nära släkt med ärkebiskop Absalon i Lund och författare till ”Gesta Danorum”(ung. danernas bedrifter) i 16 volymer, myter och historia.

 

Saxo Grammaticus berättar om hälsingarna att de hade egna kungar. Kungsgårdarna fanns i Ala, Sundhede och Nordanstig. Saxo och Broman glömmer Kungsnäs i Selånger i Medelpad och Arnäs i Ångermanland.

Hälsingelagen fanns fastkedjad i den kyrka, som nu står ruin vid den forna havsviken i Selånger. 

Broman berättar i detta sammanhang att socknen Sauderstads namn kommer av Sadur, Bures son, som var Hälsinglands regent och kallades sar, sär, sir och bure. Märkligt att vi norrlänningar också var först med att använda titeln Sire, ante mig.

Här kommer också en redogörelse över Bure ätten, där Broman talar om
Fahle av Byrestad, som låg på den fordom kallade ”Sköns ö” i Medelpad. Broman kallar denne ”den gamle”, med sönerna Herse född 1350, som startar klosterbygget på Klosterholmen, ff anm, i Bureå söder om Skellefteå i Västerbotten och Björn bosatt på Arnäs i Ångermanland. Öster om Bottenviken, som då hette Hälsinge havet, ligger som bekant Österbotten och de båda bottniska landskapen tillhörde då samma rike.

 

Herse får sönerna Mats, Fale och Olof

Olof född 1380 fullbordar klostret i Bureå och får sönerna Fale, Olof och Anders

Anders född 1425 blir far till Olof, Lucia, Jakob och Anders.

Olof blir far till Jonas, kallad Bure herr Jon och klosterföreståndare.

 

Jakob blir far till Anders (Japson) som i sin tur kommer att i sinom tid bli farfar till flickorna Magdalena och Elisabeth med de så omtalade och berömda barnen Johannes, riksantikvarien respektive Anders, rikslantmätaren, Olof, livmedikus och stadplanerare och Jonas lagstiftaren (alla adlade af Bure). 

Det finns ett brev från ärkebiskop Ulfsson daterat 28 februari 1507 till underlagmannen Anders Jakobsson af Bure, som bekräftar att Anders Jakobssons mor Malin äger en gård i Kåge och det är denna gård arvsskiftet gäller som får Johannes att fara till Kåge hösten 1600 och börja att intressera sig för sina rötter.

1507 är förresten födelseåret för Lars Svensson, anfader till Säbrågrenen av buresläkten 

enligt Härnösandsbiskopen Carl Gustaf Nordin, som inte förnekar att pojken lärde sig att läsa och skriva i Bura kloster men väl att detta kloster fanns.

 

Kanske går det ganska lätt att sammanföra bibliotekarieföreståndare Leonard Bygdéns 1890-talsteori om Nils Farteignsson eller dennes son, som mannen som vilat under den vapenprydda gravhällen i Sköns kyrka med Johannes Bureus 1600-tals folksagetankar om folkhjälten, anfadern Fale den unge, som räddar kungasonen Erik Knutsson hit upp. Genforskarna Karl-Henrik Gustavsson och Sten Jagell har bevisat det genetiska sambandet mellan delar av befolkningen i Sundsvall och Skellefteå i nordlig riktning. 

Tydligen har kontraktet mellan Nils Farteignsson och Magnus Eriksson realiserats och kan det då inte tänkas att Nils farfarsfar Fale den gamle också var ett av de nio skelett som kulturmarodören prosten Josef Backlund hittade under kyrkogolvet, när han rev medeltidskyrkan 1846 och att Nolby runstenens Bure har ett finger eller säg mer än ett finger med i Buresläkten.


Visst får det väl ändå anses vara en underlig logik hos Elgenstierna, när han konstaterar att Bure vapnet finns på en gravsten och tydligen är betydligt äldre än de ätter, som han registrerat men ändå inte anser att det existerar. 

1298 års Alnsö stadga är tydligen alldeles för sent ute när det gäller Bure släkten, som med all tydlighet måste vara Sveriges första adelsätt! 

Underliga är också bristerna hos den som rättesnöre ansedde Elgenstierna, när han inte känner till Johan III:s adlande av Johan Siggesson, införd på Svartingstorps släkten, och dennes broder Christoffer af Bure. Detta skedde den 25 augusti 1572. Sköldebrevet finns i Bergshammars arkiv.

Johan var ju krigare på jorden medan brodern var en Herrans spjutbärare. Fastän introduktionen kan ju diskuteras.

 

Historikern Lagerbring, som tydligen aldrig besökt Sköns kyrka, säger i sin Svea Rikes historia om Fale vapnet, att om detta kunde stadfästas skulle det vara …ett otvivelaktigt bevis för att våra adliga vapen då redan vore stadgade. Tja, stadgat eller inte, ska nu det vara så viktigt. Det viktiga är väl att vapnet funnits? Logiken påminner mycket om superbyråkratin runt 2005:s apatiska asylsökande barn, som politiskt/statistiskt inte finns eftersom de inte registreras apatiska. Det kan inte ha funnits adelsmän, förrän det fanns möjlighet att registrera dem, eftersom vi säger så, punkt.

Hälsingarna, för att återgå till deras bedrifter, sätter enligt Saxo Grammaticus lås för Östersjön och Hälsinge hav som Bottenviken då kallades med erövringen av Själland 1064 av Thore Helsing, hövding i Hälsingland och byggandet av fästena Helsingör och Helsingborg. Hans namn finns på en runsten i Wallbo.

Hälsingarna deltar inte bara tillsammans med Erik (den helige) Jedvardsson död 1161 (legenden först skriftligt återgiven 1344) i befästandet av det senare i 700 år varande svenska Finland med Helsingfors och Nyland som centrum utan de sätter också gräns för det svenska väldet mot Ryssland genom Kajaneborg vid Uleträsk. Tidigare deltar de som sagt i kolonisationen av området mellan ”Skellefte och Ule älvar”, som kontraktet med och uppdraget från Magnus Eriksson talar om. 

Magnus Eriksson 1316-74, med sin drottning Blanka av Namur och Birger Jarl som farfarsfar, var kung över det största område Sverige någonsin omfattat, om vi nu också inräknar de omtvistade svensk-ryska nu finska delarna, nämligen så gott som hela Skandinavien från Skåne till Norra Ishavet.

Men vad hade han nu för glädje av detta med alla sina jordiska bekymmer. Med den heliga Birgitta, som inte kände till det svenska kyrkomötets beslut av 2005 och kallade honom för Kung Smek, i hasorna. Digerdöden, när en tredjedel av svenska folket gick under. Albrekt av Mecklenburg, som hellre ville bli kung i Gataskogen 1365, som Bygdén talar om som Fale sägnens upphov. Fångenskap gjorde inte livet roligare så kanske var ett skeppsbrott, som blev hans öde, en efterlängtad utväg för en stor svensk konung att samlas till de övriga sagohjältarna.

 

Litet ödmjukhet borde man kunna förvänta sig av svenska historiker, som härstammar från ett folk där det var undantag, att någon kunde läsa eller skriva långt fram till 1686 års påbud om allmän läskunnighet och att allmän folkskola infördes 1842. Kanske är skrivna dokument från medeltiden inte den enda källa, som man bör ty sig till med en sådan kulturell bakgrund.


Sten Rigedahl

 

 

 

Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening