Jordanes "Getica" Om goternas ursprung och bedrifter


Översättning Andreas Nordin. Sammanfattning Sten Rigedahl



Den tyske 1800-tals filologen Theodor Mommsen satte det oegentliga namnet "Geterna" på Jordanes verk som handlar om goterna, skrivet på 550-talet e.Kr. Geterna var ett trakiskt folk som omnämns redan i Herodotos "Historia" skriven på 500-talet f.Kr. "Getica" finns i tolv skilda avskrifter från 900- och 1000-talet. De är skrivna på s.k. vulgärlatin och författaren lämnar få upplysningar om sig själv. Han säger sig ha haft tre dar på sig att studera förlagan på 12 böcker (avdelningar) av romaren Cassiodorus. Naturligtvis har han också haft andra källor för slutresultatet. Hans skildring av goterna är positivt tendentiös och förmodligen en PR-skrift för kejsar Justinianus och hans konsul Belisarius.


Goternas ursprung enligt Jordanes var ön eller öarna i norr som kallades Skandza. En betydande del av den sydliga östersjökusten hette Gothi-Skandza. Jordanes beskriver överfarten som att den skedde med tre skepp, vars besättningar kom att bli de tre folken västgoter, östgoter och gepider. Herodotos, 1000 år tidigare, talar om trakter omöjliga att vistas i, eftersom luften är full av fjädrar (snö). Hans omdöme står sig än men visst kan det ha varit värre förr, något som skulle kunna ha orsakat goternas utvandring söderut. Fimbulvintern 500 e.Kr. är ju ett känt faktum.


Greken Pytheas av Massalia (Marseille) skriver i sin bok "Om Oceanen" (som är förkommen men citerad i andra verk) att han sedan han besökt Britannien 330 f.Kr. med omgivande öar och kanske Island, reste till Thule, sex dagars segling från Britannien och såg det evigt frusna havet liksom midnattssolen.


Jordanes talar om att vargarna förflyttar sig på isen mellan öarna och hur de blir snöblinda. Honungsalstrande bin finns inte och midsommartid är det oavbrutet dagsljus i 40 dygn. Jordanes nämner också Skridfinnar (samer?) som lever på att samla ägg och nämner också Finni såsom mer saktmodiga.


Det är tydligt att bronsålderns handelsförbindelser 3000-1500 f.Kr. med sydliga länder som finns vidimerade i t.ex. Kivikgravens inhuggningar i sten har upphört och de nordliga länderna nästan helt glömts under en lång period.


Tacitus i sin "Germanica", skriven på 50-talet e.Kr., nämner goterna bosatta i områden vid Weichsels nedre del. På 100-talet skulle sedan goterna förflyttat sig till Skytien i Svarta havstrakterna berättat i deras skaldekväden. Dessvärre stämmer då inte alls de tidigare berättelser som Jordanes anför, möjligen är goternas historia dessförinnan en sammanblandning med andra folk av skytiskt ursprung…


Gränsen mellan öst och västgoter var Dnjestr och delningen lär ha skett på 200-talet. Namnen Visigothi och ostrogothi blir vedertagna. Gothi går tillbaka till ett urgermanskt ord som betyder den som utgjuter, vesi betyder de ädla. Ostrogothi = soluppgångens goter. Onekligen är detta en märklig utbredningsriktning men namn är ofta den faktor som i sig innehåller en historia som vill berättas, d v s namn är förborgade historiefakta. Det är ganska övermaga av vissa av våra tiders forskare att förlägga 1000-åra traditioner till sagornas värld. Det är knappast rimligt att alltid kräva artefakter eller bevittnade dokument. Det är att göra historien till en fattig skugga av sig själv och sig själva till pompösa idioter.


Alltnog Jordanes berättelse vill förklara varifrån goterna kommit och deras utbredning i öster mot Svarta havet och deras utomordentligt stora bedrifter i költåget på Roms avtagande styrka beroende på inre sönderfall och trycket från germanska stammar och de fruktade hunnerna. Jordanes namnger en lång rad hjältar av gotiskt ursprung. Bland annat berättas om ett egyptiskt härnadståg mot goternas område som slutade med att egypterna förföljdes ända till sitt eget hemland. De skulle på hemvägen ha lagt nästan hela Asien under sig. Antagligen avses därmed områden mellan Egypten och Svarta Havet.


Herodotos har en skildring där omvänt skyterna anfaller men stoppar sin offensiv mot Egypten efter 28 år och återvänder till sina kvinnor som under tiden roat sig med slavarna och åstadkommit en helt ny stam av skyter.


Jordanes berättar liksom Herodotos 1000 år tidigare om kvinnliga "stridsmän". När männen låg i fält långt borta försökte andra folk erövra deras kvinnor som dock rustade sig och försvarade sig mycket tappert. En av dessa amazoner Marpesia, som fortsatte ned mot Kaukasus nämns av Vergilius "än om hon vore hård som flinta eller en marpesisk klippa". Alexander den store, död 332 f.Kr., uppförde senare portar som han gav namnet Pylae Caspiae där. Marpesias berg var beläget i bergskedjan Kaukasus. Dessa amazoner ska ha behärskat stora delar av landet söder därom i hundra år, deltagit i det trojanska kriget och regerat området fram till Alexanders dagar.


Refererande till historikern Dio talar Jordanes om Teflos, en gotisk kung, som var son till Herakles och gift med Priamos syster. Teflos hade faderns styrka och regerade över Moesien, som i öster gick mot Donaus mynning i söder till Makedonien, i väster till Istrien och i norr till Donau. Teflos stred framgångsrikt mot Ajax och Odysseus. Persern Cyrus ska ha kämpat mot goternas drottning Tomyris åtskilliga år senare men här förefaller en sammanblandning ha skett med Herodotos skildring av massageternas seger över Cyrus och Darius misslyckade expedition över Bosporen och Donau mot skyterna. Herodotos skildrar massageterna som ett folk med samma livsstil som skyterna. Herodotos talar också om amazoner, om än inte så exempellöst framgångsrika.


Goterna anses ha splittrats år 291 e.Kr. och kung Ostrogota vara den siste gemensamme kungen men också östgoternas förste kung. Östgoterna underkuvades av hunnerna under Attila år 375, samma år dog också deras kung Ermanarik. Enligt romaren Marcelinus begick han självmord när hunnerna stormade fram, enligt en annan version i heroisk diktning blir han förrådd. En mycket orolig tid följde, då det romerska väldet hade mycket svårt att värja sina gränser. Det politiska spelet gick ut på att ingen makt vare sig goterna eller hunnerna skulle bli tillräckligt stark för att ensam överta makten.


Romaren Aëtius besegrade med hjälp av gotiska trupper hunnernas Attila på de katalauniska fälten i Champagne år 451. Själv kom Attila att senare få en föga ärorik död, när han fick blodstörtning efter alltför mycket vin under en bröllopsfest med den sista av sina otaliga fruar. Gepiderna kom att överta hunnernas områden i centrala Europa, när dessa drog sig tillbaka till Svarta havsområdet.


Östgoternas glansperiod inföll under 400-och 500-tal med Teoderik den store som frontfigur. Östgoterna var en tid vasaller under hunnernas Attila och bedrev ett politiskt ränkspel mot sina fränder västgoterna. Teoderik blev efter att ha uppfostrats i Östrom en tid Västroms härskare. Östgoternas rike föll när goterna i Italien kapitulerade för bysantinska trupper 552. Dessförinnan i början av 400-talet hade västgoternas Alarik tre gånger belägrat och den tredje gången också brandskattat Rom. Han hade invasionsplaner för Afrikas norra kust. Den flotta som skulle användas skingrades emellertid av hårt väder och Alarik avled. Hans grav lär ha retts i mitten av en flodbädd om torrlagts, varefter vattnet åter leddes i sin normala fåra. Västgoter kom att behärska delar av nuvarande Frankrike med huvudstad i Tolouse och Spanien. Västgoternas rike där gick under vid den moriska invasionen 711.


Venderna var västslaviska stammar bosatta vid Weichsels och Oders mynningar. Hos Jordanes sägs att goterna träffade på dem vid överfarten till Gothi-Scandza och inlemmade dem som bundsförvanter. Sveriges konung hade fram till 1973 titeln Sveriges, Götes och Vendes konung". Vandalerna var en germansk folkstam förmodligen släkt med goterna och minst lika stridslystna. De etablerade sig i det gamla Gallien och senare i nuvarande Spanien för att under Geisirik ta steget över till Afrika och bilda ett stort välde som omfattade Kartago, Sardinien, Korsika och Balearerna. Vandalerna utrustade en flotta som belägrade och brandskattade Rom 455. Deras rike föll hundra år senare och lades under Östrom. Namnet har kommit att förknippas med förstörelse kanske beroende på deras framfart med den ortodoxa kyrkan i Nordafrika. Det är bara att beklaga, att de åtminstone inte behöll Mallorca åt oss sentida soldyrkande nordbor. Goterna har uppgått i de folk de erövrade och försvunnit ur historien utom som namn för spetsbågestilen vid kyrkobyggen och också märkligt nog i Storbritannien som förmodade parlamentariker. Liksom det i Rom var fint att låtsas härstamma från Aeneas av Troja och hans hjältar ansågs ett gotiskt påbrå vara av godo i Spanien.


Göticismen, som innebar ett förhärligande av den svenska historien grasserade från 1500-tal till 1800-tal. Johannes Magni skrev sin "Historia om alla goters och svears konungar" med "Erik den Heliges historia". Hans regentlängder har stått sig intill våra dagar. Brodern Olaus gjorde långa resor i landet och skrev sin "Historia om de nordliga folken". Olov Rudbeck skrev sin fantastiska "Atlantica". Per Henrik Lings fysiska exempel och Esaias Tegnérs storslagna vers var en fortsättning på storsvenskheten. Vi borde hedra dessa män och överse med deras alltför stora ambitioner. Våra dagars lärde skulle på intet sätt varit kapabla att övervinna dåtidens svårigheter och uträtta en bråkdel av vad dessa män utförde.


Jordanes blandar och ger mycket friskt i sitt verk om goterna och divergenserna mellan Herodotos och Jordanes är onekligen väsentliga men så är det också 1000 år mellan dessa historiker långt före boktryckarkonst och datorisering. Cornelius Tacitus "Germania" Översättning, inledning och kommentarer av Alf Önnerfors, professor emeritus vid Universitetet i Köln. Arkeologisk kommentar docent Anders Kaliff. Sammandrag och kommentarer av Sten Rigedahl. Tacitus föddes år 56 eller 57 e. Kr. var av god familj och gjorde karriär som folktribun och pretor. Hans far eller ev. farbror med samma namn var prokurator i Gallia Belgica och senare prokonsul i provinsen Asia. Cornelius Tacitus är författare till historiska verk liksom hos andra historieskrivare av denna tid av skönlitterär karaktär men också med goda etnografiska beskrivningar. Verken är Agricola, monografi, Germania, Dialouges, om vältalighet, Historiae, 12 böcker, och Annaler, 16 böcker. De äldsta handskrivna kopiorna av Tacitus verk är från 800- och 1000-tal och varierar delvis och är föremål för lärde mäns tolkningar. Den första tryckta upplagan är av 1472, tryckort Bologna. Verken är genomlysta av hat mot diktatur och despoti och har beundrande lästs av bl.a. Axel Oxenstierna, Montesquieu och Rousseau. Germania beskriver de problem, som romarna hade under lång tid med att freda sitt välde från de aggressiva germanska grannarna norr om Donau. Romerska "flottor" utforskade Nordsjö- och Östersjöområdena. Skandinavien betraktades som öar och rykten om det stelnade frusna havet längst i norr liksom midnattssolen hade nått romarnas öron. Ett tag var avsikten att göra Elbe till rikets nordgräns. Detta omintetgjordes genom den militärt romutbildade germanhövdingen Arminius seger år 9 över Rhenarmen under kommendanten Quinctilius Varus. Slaget, som stod i i Teutoburgerskogen, 1,6 km nordöst nutidens Osnabrück, varade i tre dar och innebar 20 000 romares död, var mycket grymt och kom så småningom att betyda att romarna övergav sin idé om expansion norrut. Romaren Germanicus hämnades det fruktansvärda nederlaget 6 år senare men Tiberius hemkallade Germanicus och fullföljde därmed Augustus mer försiktiga politik som lät gränsen för romarriket bestå vid Donau. Denna politik kom senare att innebära att trycket från germanerna blev för stort och det romerska riket föll isär och EU kom att fördröjas i 2000 år, ff anm. Tacitus återger också berättelsen om batavernas uppror under Julius Civilis mot kejsar Vespasianus år 69. Händelsen återgiven i Rembrandts berömda målning. Tacitus beskriver ett femtiotal germanska stammars områden, vandringar och strider med romarna. Bland andra nämns suionerna = svearna = släkter, som bor på en ö norrut, som beskrivs som päronformad. Goterna som av Jordanes, Theoderiks historieskrivare, anses ha utvandrat från Scandia sägs av Tacitus vara bosatta i Weichsels nedre del och stammen Buri, burarnas förfäder? Ff anm, var bosatta vid Weichels och Oders källor. Buri slöt separatfred med Marcus Aurelius och hans son Commodus efter strider mot romarna under andra århundradet. Goterna fortsatte mot sydöst mot det skytiska området och Bysantium. De kom i hunnernas väg men lösgjorde sig och arbetade ömsom med ibland mot romarna. Alarik belägrade och brandskattade Rom 410 och vandalen Geisirik anföll Rom 455. I början av 500-talet härskade goten Theoderik den store över den västromerska delen av riket. Theoderiks namn är känt från Rökstenen, västerländska sagor och Jordanes skrifter. Silverbibeln kom till under hans tid. Theoderik släckte Vestatemplets eviga eld och förbjöd dessutom de olympiska spelen. Östrom kom att bestå i ytterligare 900 år tills ottomanerna erövrade Konstantinopel år 1453. De arkeologiska fynd som gjorts bekräftar i stort sett den bild av germanfolkens liv som Tacitus ger. Germanerna kanske med undantag av goterna med sina kungar levde i inte alltför väl organiserade stammar, ledda av hövdingar och med relativt outvecklad jordbruks- och träarkitektonisk kultur. Dessa stammar utgjorde mobila samhällen som förflyttade sig p.g.a. klimatförändringar eller under trycket av andra stammar eller folk som trängde på, t.ex. hunnerna under Attila. Religionen är svårtydd med inslag av naturdyrkan med solen som livgivande centrum, åskådliggjord i solvagnen och i dyrkan av fertiliteten genom Njord eller Moder Jord och senare styrkan genom asatron. Tacitus och senare Jordanes skildringar är och förblir de värdefullaste skriftliga källorna rörande norra Europas status under de första århundradena av vår tideräkning.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

Free counter and web stats