Folkhjälten Fale Bure, historisk möjlighet

 

 

 

Starka män och kvinnor har alltid fascinerat och deras liv har satt sådana spår i folkfantasin att deras minne aldrig dör. Deras egenskaper och livsäventyr har med åren alltmer förstorats och ibland när tillräckligt lång tid har gått har de gjorts gudomliga och blivit en del av folktron. Så är fallet med den grekiska gudavärlden med dess makalösa hjältar och hjältinnor, som förvandlats till strålande teater av geniala författare eller för den delen det forngermanska sagoarvet där de krigiska asarna med all säkerhet haft sitt ursprung i verkliga hjältar. Åtminstone trodde helt visst Tor Heyerdahl att deras urhem funnits norr om Svarta Havet vid Azovska sjön, där han i det sista sysslade med utgrävningar för att bevisa sin teori.

 

Den förste av Buresläkten levde just i brytningstiden mellan dyrkandet av dessa krigiska hjältar Oden och Tor och predikandet om den nye för nordmän märklige man från ett avlägset land i en avlägsen del av världen, Vite Krist, startade. Detta måste ha varit en enorm etisk brytningstid även om det nu fanns en intelligent affärsidé styrd av prelater i det gamla Rom bakom missionerandet. Att predika Vite Krist innebar ju inte bara en pacificering av sinnena utan också utomordentliga affärs- och maktmöjligheter.

 

En av de som allra först anammade den nya tron var Tord i Byr mannen på runstenen vid Skokloster, som rests av sönerna Andvätt, Gunnar, Gullev, Rolev och Horse. Ryttaren på stenen byggde själv och av egna medel den första kyrkan vid Flastad, där runstenen ursprungligen stod och där kyrkoruinen fortfarande finns kvar. Men det var som sagt brytningstider. Erik Segersäll var inte själv döpt men Olov Skötkonung, sägs ha blivit det vid Husaby källa. Anund Jakob höll kanske broarna, medan den kristne Inge den Äldre hade det kämpigt med Blotsven, vilken som namnet antyder gillade de gamla sederna i Uppsala templet, där blotandet enligt Adam av Bremen var rätt häftigt. Vittnen sägs ha sett nio kroppar av vardera människa, hästar och andra djur hänga i blotlunden. Då var det inte längre rådligt att vara kristen och sonsonen Tord i Bure bestämde sig för att söka fred och trygghet för sin familj undan striderna och dra mot det fjärran Hälsingland.

 

Detta måste ha varit ett mycket vågsamt och svårt beslut. Med dåtida kommunikationer var beslutet av samma dignitet som 1800-tals emigranternas, att satsa på det lockande Amerika, Förflyttningar på 1000 talet skedde företrädesvis till sjöss. Det fanns inga vägar och skogarna var ogenomträngliga och farliga. Skeppen lastade med käril, redskap och medel att köpa mark, allt som behövdes för en nystart i de nordliga landskapen fanns ombord. Färden gick uppefter upplandskusten och fortsatte mot norr, Gävlebukten skymtade förbi liksom halsen vid Hälsingland, inloppet till de då kända utmarkerna. Vidare upp mot landet mellan älvarna med stigen i mitten, som snart skulle bli pilgrimsled till Tröndelag och Nidaros. Den katolska kyrkan utnyttjade politiskt skickligt de vilda vikingar som låtit döpa sig. Det var vid den här tiden som Olav den Digre göt hjältedöden vid Stiklastad och snabbt förvandlades till ett helgon, som vilade och dyrkades under Domens altare och innebar nya skatteintäkter för kyrkan.

 

När burefamiljen kom fram till Nolby såg den från sjön de mäktiga storhögarna och förstod att här fanns en möjlighet för familjen att etablera sig i en rik bygd. Minnesmärket den vackra runstenen rest av sönerna Bergsven, Sigfast och Fride över Bure, deras far, vittnar om en stark sammanhållning i familjen.

 

Familjen etablerade sig också i Selånger, där en på 1700-talet förkommen runsten talade om att där bott en Tords Jerker. Idag ser besökaren på den nyanlagda utomhusscenen med Burenamnet ut över Jerkers (Eriks) marker.

 

Burarnas norrländska etablering slog mycket väl ut och de blev kungens män i norr. 

Fale den Gamle som bosatt sig i en annan centralbygd i landet mellan älvarna, Skön, strax norr om nuvarande Sundsvalls centrum blev utsedd till dåtida Hälsinglands lagman. I dessa tider utan skrivna landskapslagar var detta en post med utomordentliga befogenheter som en styrande och dömande person i ett, kungens befallningshavare. Fale den gamle deltog också med hälsingarna i Erik Jedvardssons (sedermera kallad den helige) korståg till Finland. Hälsingarna var framgångsrika och gav för alltid sitt namn till de södra delarna av landet, där nytt land erövrades och Helsingfors kom att byggas. Fale själv stupade senare vid Fale bro i närheten av Uppsala i en hämndeaktion mot kung Eriks mördare den danske prinsen Magnus Henriksson.

 

Generationerna rullade och Falesläkten fortsatte sitt samarbete med Erikssönerna. Fale den Unge, först omnämnd av Johannes Magni (1488-1544) i ”Konung Erich den Heliges historia”(Teet 1684) tillbringade en tid hos Knut Eriksson som väpnare och hade hand om de fyra unga sönernas fostran. De vistades efter faderns död hos kungen Sverker den yngre på Näs. Slottet på Visingsö sydspets, som då var nyckeln till makten i den götiska delen av landet. Sönerna kände sig knappast säkra där i den eviga kampen om makten i Sverige, som fortgick mellan släktena till Erik och Sverker och där folkungarna längre fram i historien spelar en avgörande roll. Sönerna flydde med sin väpnare men upphanns vid Älgarås, där kampen mellan Eriks och Sverkers män slutade med att tre av sönerna dödades, medan den fjärde räddades av Fale norrut till hans Byrestad (nuvarande Birsta). Namnet första gången nämnt i ett Riks-rådens bref 1398 (Rhyzelius 1744)

Dåtidens uppfostran till kungayrket var av litet annan art än våra dagars. Under rikets första skälvande år satt verkligen rätt i spjutstångs ände. Det gällde alltså att öva sig i dåtida vapens bruk och att skaffa sig bundsförvanter med tillräckligt med manskap. Därför togs kontakter med Norge. Färden dit gick för att undvika kung Sverkers män över Ramsele ( omskrivet av prästen Adolf Råde i hans skådespel ”Bures Ring”) och längs den isklädda vattenvägen över Ströms Vattudal, som en senare mer etablerad kung (Gustav II Adolf) ville göra till vattenled mot Atlanten. 

När understödet av norska män var säkrat och Erik Knutsson växt upp till en rask tonåring, samlades jämtar, ångermanlänningar, hälsingar och medelpadingar till ett gemensamt uppbåd, som vid de avgörande träffningarna vid Kungslena och Gestilren i Västergötland kastade över ända den gemensamma sverkerska och danska hären. 

Erik tillförsäkrades därmed den svenska kronan som han också fick vid den första svenska kungakröningen och därefter följde eriksgata, en sed som också sentida kungar med allt mer vikande kungamakt har gjort till sin. Man ska kanske ha i åtanke att det svenska samhället i början av förra millenniet sannerligen var något helt annat än dagens komplicerade maktsfär.

Fale den Unge fick som belöning för sin (liksom Arn i Guillous fiktiva historia) avgörande insats Medelpad och Hälsingland och delar av Jämtland och Ångermanland i förläning och det adelsvapen som än idag kan ses på den kalkstenshäll, som legat över hans grav och fortfarande finns bevarad i Sköns nuvarande kyrka. Fale byggde också Norrlands första slott, en försvarsborg högst uppe på den, före landhöjningen, så kallade Sköns ö med kontroll över Alnösundets sjöfarande. Samstämmiga vittnesmål (Johannes Bureus 1601, Hylphers 1771, Ekdahl 1833) styrker att den äldsta kyrkan var en senare ombyggnad av detta slott. Pilmärkena på de gamla kopparbeslagna dörrarna talar sitt tydliga språk (Leonard Bygdén 1890).

Som lämplig avslutning och inramning till Fale den unge kan kanske nämnas en senare ättling, Herse Falesson Bure, som ärvde både Byrestad i Skön och Buregården i Selånger. Herse var lagman över Norrland och beskrivs som omåttligt rik och också omåttligt lärd. Han kallades abboten i Bure, eftersom han startade klosterbygget där i Västerbotten (klostret verifierat av biskopen och akademiledamoten C G Nordin 1774). Herse gick klädd i silverbälte och silverskenor och hans faiblesse för prål blev också hans bane. Han utsattes för en genomtänkt kupp, där kuppmakarna lyckades få honom att färdas till Lövånger för att som han trodde vara hedersgäst på ett bröllop. På vägen dit blev han rånmördad. Missdådarna hade inte så stor chans att försvinna i dåtidens enkla samhälle, så deras straff blev stegling och död på Kallholmen. I stället för bröllopsfest blev Herse hedersgäst på sin egen begravning i Lövångers kyrka. 

Många andra framstående släktmedlemmar finns bland dem en rad av kyrkligt folk, kyrkoherdar, biskopar och ärkebiskopar. En del släktrepresentanter har på grund av sina samhällsinsatser också adlats förutom de nu nämnda mest lysande gestalterna och de har funnits och finns på båda sidor av Bottniska viken. Burensköld, Burman och Bure är sådana släkter.

Buresläkten med alla dess förgreningar är idag mycket stor. Tiotusentals svenskar räknar med stolthet sina anor till den släkten. Vi svenskar borde som så många andra kulturer kunna nämna och vara stolta över vår egen släkts historia och samhällsinsatser.

Historien om Bureättens bedrifter kan aldrig dö, trots det nivellerande samhälle vi idag lever i. Inga historiens dödgrävare klarar att dölja sanningen förborgad i folkminnet. Minnesanteckningarna, runstenarna, gravhällen, ortnamnen och de många nutida släktbanden är helt omöjliga att förbise även för den mest illvillige tvivlaren.

Fale Bure borde liksom berättelsen vara ett tacksamt ämne för dramatisering i skådespel och film. Det borde inte bara vara Karl Mikael Franzén förunnat att skriva ett epos om dessa bedrifter.

Sten Rigedahl

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening