Sägnen om Fale den unge

 

av Sten Rigedahl

 

Uppföranderätten är författarens egendom

Ingress

 

 

I slutet av 1100-talet och början av 1200- talet står striden om kungamakten i samband med enandet av det svenska riket mellan olika ätter, Stenkilska ätten, Sverkerätten och Erikska ätten för att senare efter Erik den Läspe och Haltes död hamna hos Birger Jarl och hans söner av Folkunga ätten. I maktspelet förekom ingiften mellan de olika släktena. Den katolska kyrkan och stormakten Danmark spelade en stor roll i maktkampen.

De avgörande händelserna är mordet på Erik den Helige vid Trefaldighetskyrkan i Uppsala 1160. Banemannen var Magnus Henriksson av Stenkilska ätten. Magnus blev därmed Sveriges kung. Erik den Helige kom senare att bli Uppsalas, Stockholms och Sveriges skyddshelgon. Magnus Henriksson dödades 1161 av Karl Sverkersson, son till Sverker d.ä. Erik den Heliges son, Knut Eriksson, levde några år i landsflykt, innan han återvände och i sin tur erövrade kungamakten vid ett slag 1167 mot Karl Sverkersson vid Örebro. Knut dog en naturlig död och hans fyra söner kom att uppfostras hos kung Sverker d.y. på riksborgen Näs på Visingsös södra udde. Erikssönerna flydde därifrån och gjorde uppror. Tre av bröderna dödades i slaget vid Älgarås i Västergötland 1205.

Fale Bure d.ä. fanns med i Erik den Heliges hird på dennes korståg till Finland och han deltog också med hälsingarna i straffexpeditionen mot dennes mördare, där Bure själv blev dödad.Vid Älgarås deltog Fale Bure d.y i striderna och räddade den överlevande kungasonen till sitt gods i Birsta, den del av Skön som bär hans namn.

När kungasonen Erik Knutsson växt upp ”ikläddes han som sägnen säger högtidliga kläder” och Fale Bure d.y. tog med sig hälsingar, medelpadingar, ångermanlänningar och jämtar ned till Västergötland och deltog i slaget vid Lena 1208, som slutade med seger för Erik Knutsson, som därefter också blev Sveriges förste krönte kung.

Det senare slaget vid Gestilren 1210, där Sverker d.y. Karlsson och danskarna besegrades kan, enligt Jan Guillou, i historisk betydelse för rikets enande jämföras med amerikanarnas Gettysburg.

Fale Bures adelskap förstärktes och han fick i förläning Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

Hans vapen en pansrad arm med en hjälm ovanför, krönt av två korslagda bilor finns på gravstenen i nuvarande Sköns kyrka. Fale Bure ätten finns, förutom i förste riksarkivarien Johannes Buréus ”Sumlen”, från 1600-talet, dokumenterad från 1250 vid landsarkivet i Härnösand. Denne Fale Bure var lagman över Norrland och sonson till Fale Bure d.y. Vid Nolby uråldriga gravfält finns Bure runstenen rest över en ännu ett par århundranden äldre anfader.

I den nordiska mytologin sägs att kon Ödhumla slickade fram den förste mannen, Bure, ur en saltsten. Bure blev genom ”svenfödelse” far till Bur, som i sin tur gav upphov till Oden, Vile och Ve.

Korståget i Finland

Erik den Helige mördas

Hämndexpeditionen

Slaget vid Älgarås

Erik Knutson i Birsta

Slaget vid Gestilren

Återvändandet till Birsta

 

 

 

FALE BURE

 

Medelpadskt Festspel

av Sten Rigedahl

 

Uppföranderätten är författarens egendom

Erik Jedvardsson (senare Erik den Helige)

Knut Eriksson

Henrik av Uppsala

Magnus Henriksson

Sverker Karlsson (Sverker den yngre)

Fale Bure den gamle

Fale Bure den unge

Ingegerd Bure

Nils Bure

Lucia Bure

Spejare

Riddare, väpnare, allmoge

svensk kung

 

son till Erik

biskop

dansk kung

svensk kung

lagman i Hälsingland

storman i Birsta (son till den gamle)

Fale den unges maka

en son

en dotter

kungens tjänst

 

 

 Handlingen försiggår mellan åren 1150 och 1210

Bureplatsen ligger bakom Norra Berget med utsikt mot Selånger i väster.

 

 

 

Spelplats den nyanlagda Bureplatsen

Mellan de två första och den avslutande akten läggs en paus in om c:a en halv timme.

Under pausen serveras lättare ”tidsenlig” mat såsom soppa kokt på älgkött och renskav i tunnbrödsrulle samt lättöl och lingondricka.

De två första akterna tar 50 minuter Pausen beräknas till 30 minuter. Den tredje akten tar 40 minuter.

 

 

 

 

BURESPELEN

 

Akt I

 

Mässingsorkester inleder!

Härolder ropar:

Spelet kan börja!

(fortsätter) I början av svensk medeltid, 1100- och 1200 tal, enades de olika delarna av det land vi idag kallar Sverige!

Svearnas land, som vi var en del av, och Göternas land, Östra och Västra Götaland enades i strider mellan olika kungaätter.

Eriksätterna, Stenkilska ätten, Sverkerätten och Folkungarna.

En medelpadsätt som deltog på Erikssönernas sida var Burarna som gett namn till Birsta.

Fale Bure den äldre var med Erik den Helige på korståg i Finland. Finnarna skulle döpas med våld!

Erik den (ännu inte) Helige på korståg i Finland

 

Scen 1

 

Ryttarhop med Erikssönernas ”vapen” (kungakrona) på fanorna anfaller en finsk by.

Scenbilden är en vägg av ett pörte där röken silar ur rököppningen och ”finnmor” just håller på att koka morgongröten när ryttarhopen störtar fram.

Skrik och rop på finska och svenska när byborna fångas in och tvingas ned på knä!

Fale Bure den äldre rider vid sidan av kung Erik och skyddar hela tiden denne vid den korta strid som följer när finnarna försöker värja sig.

Biskop Henrik iförd kräkla stiger ned från hästen och säger några för alla utom honom själv obegripliga ramsor på latin

Pater noster…

En vrenskande finne halshuggs direkt som varning av kung Erik iförd hjälm och rustning. De övriga byborna fogar sig och låter i skräck biskopen vattenösa dem.

Kung Erik:…Lär er, hedniska kräk, att falla på knä när de svenske kommer, vår tro är överlägsen er och ni ska se till att lyda oss i fortsättningen. Det land som ni bebor ska bli vårt…

Biskop Henrik ser upp mot himlen och tackar Gud på svenska för byns frälsning...

Tack, O Allgode Herre, som låtit oss komma till dessa olyckliga hedningars frälsning, så att de i glädje och lycka må leva efter dina bud och hysa barmhärtighet mot sin nästa. Tack O, Herre för dina outgrundliga vägar och för att du låter oss bringa dem denna outsägliga lycka!

Kung Erik och Biskop Henrik med följe stiger till häst och spränger vidare till nästa by.

Lämnande efter sig en skräckslagen by med gråtande och kvidande kvinnor över sina döda och skadade efter svenskarnas kristliga våld.

 

Scen 2

 

Häroldern (trumpetsignal):

Erik den Helige har kommit hem från Finland. Eriks trupper har hemförlovats och själv beger han sig till Trefaldighetskyrkan i Uppsala för att tacka sin Gud för Finlands erövring och kristnande och utsträckandet av sin egen makt över nya landområden på andra sidan Östersjö och Bottenvik, Finland!

Stenkilska ätten ser sin chans att återerövra Sveriges krona. Den danske Magnus Henriksson på mödernet av Stenkilsätten tillsammans med sverkersönerna från Östergötland samlar en större styrka som lurpassar på kung Erik, när de flesta av hans män är hemförlovade.

Scenbilden

är en kyrkportal och ett altare, framför vilket Kung Erik ligger på knä i bön.

Spejare kommer springande och varnar för att fienden är i närheten. Ryttare ses skymta i skogsbrynet. Kungen ber lugnt vidare.

Spejaren skyndar fram: Erik, där ute väntar danskar och sverkersöner i skogsbrynet kan man redan se dem. Tag era vapen, konung!

Erik: (Ligger kvar på knä bedjande). Vår Herres bön är viktigare än några fiender. Det hastar inte!

 

Scenanvisning.

När kungen kommer ut ur kyrkan rusar några gömda knektar fram med Magnus Henriksson i täten. En kort strid följer, som slutar i att kung Erik mördas och halshugges. Magnus på mödernet av Stenkilsätten tar symboliskt Eriks krona och sätter den på sitt huvud. Rider bort

 

Scen 3.

 

Scenanvisning

Nyheten om mordet på Kung Erik når Fale Bure den äldre, lagman över Hälsingland, som blir mycket upprörd och samlar hälsingarna för att hämnas Erik.

 

Scenbilden

Fale Bure den äldre till häst, som talar till hälsingarna i skördetid. Folket är försett med, liar, hötjugor och räfsor. Fale berättar om att kung Erik mördats och hälsingarna lovar följa honom för att hämnas kungens död.

Fale den äldre:

Hälsingemän, ni som följde mig över havet till Nylandet i Finland för att döpa hedningarna. Hör nu på! Den danske Magnus har begått en stor synd mot vår Gud och vanhelgat kyrkofriden i Uppsala och lömskeligen mördat vår kung Erik under gudstjänsten.

Hälsingarna i korus:… Vi ska hämnas nidingsdådet mot vår kung Erik. Vi följer dig Fale Bure!

Fale Bure:… Följ mig, goda hälsingar! Följ mig! Kom ihåg Hälsingelagens ord:

Svärd eller yxa

Järnhatt och sköld

Brynja eller harnesk

Och båge med pilar

Låt oss rusta oss för strid!

Hälsingarna: Dig följer vi, vår lagman! Bure, Bure, Bure!

 

Scenanvisning

Skördearbetarna följer med Fale Bure den äldre, som rider runt scenen och i en ögla genom skogen, stridslarm hörs.

Fale återkommer och berättar att dansken Magnus Henriksson dödats av Sverker Karlsson, Sverker den äldres son, som nu blivit kung.Fale Bure, som blivit svårt sårad under striderna, glider ur sadeln och dör och, bärs bort av hälsingarna som följt honom. Kvinnorna gråter och männen slår på sina sköldar.

 

Akt 2

 

Häroldern (trumpetsignal) berättar:

Åren gick och Erik den Heliges son Knut återvände från sin landsflykt i Lübeck och erövrade kronan tillbaka till Eriksätten. När Knut dog kom hans fyra unga söner att uppfostras av kung Sverker den yngre på riksborgen Näs på ön Visingsö i Vättern.

Pojkarna flydde därifrån i fruktan för sina liv. De förföljdes och i Älgarås 1205 i Västergötland blir de upphunna.

Fale Bure den unge, sonson till den äldre, har tjänat hos kung Knut Eriksson och är med i striden där tre av bröderna dödas men den fjärde, Erik, räddas hit upp till Birsta av Fale Bure den unge.

 

Scen 1

 

Scenbild.

Vid scenplatsens bortre del. Fyra unga förföljda ryttare kommer jagande i sporrstreck och tar skydd bakom ett pallisadverk.

Förföljande ryttare kommer in ur skogen och en hård men ojämn strid uppstår.

Stort larm med ljud av hästar och ropande män, stål emot stål.

I spetsen rider Sverker den yngre, som ropar till sina män:

Se till att döda dem alla! Ingen får undkomma!

Under striden fattar pallisaden eld (rök). Tre av kungasönerna dödas i striden.

Den fjärde, Erik, lyfts upp på hästryggen framför Bure den unge, som rider i sporrstreck till Byrestad, Birsta.

 

Scen 2

 

Scenbilden

vid den för publiken närmre belägna delen av scenområdet.

Ett gästabud står uppdukat på Byrestad, Burarnas slott på Sköns ö. Runt dukat långbord råder fest och glam. Dans runt lövad majstång som hastigt reses.

Säkerhetsåtgärderna är många. Överallt står väpnade spejare. Vem vet, vilka faror som lurar söderifrån. Kung Sverkers män kan när som helst dyka upp för att bringa Erik, arvtagaren till kronan om livet.

Fale Bure:… Erik, Se här är ditt land mellan älvarna, Medelpad, som alltid är dig och din ätt trogna! Sätt dig nu ned så ska du få äta dig mätt och glad! Skål för prins Erik!

Folket jublar och skålar för prins Erik. Glada sånger och smittande danser.

Fales egen son Nils och hans dotter Lucia tar väl hand om Erik Knutsson, rikshelgonet Erik den Heliges sonson och arvtagare till riket.

Lucia:… Vi ska visa dig våra lekplatser sedan efter festen, Erik!

Nils:… Men snälla Lucia, du begriper väl att Erik inte har tid att leka. Han som ska regera riket måste lära sig strida.

Erik:… Du har så rätt i det men nog ska det väl också bli lite tid till nöjen! Och ser längtansfullt på Lucia som rodnar och fjäsar sig.

 

Scen 3.

 

Scenerna 3 och 4 ska åskådliggöra de år som Prins Erik tillbringar på Byrestad.

Stridsscener med låtsaslekar mellan de yngre männen och pojkarna. Där Nils och Erik deltar med liv och lust. Fale Bure den unge tjänstgör som instruktör i hur svärd, sköld, lans och båge ska hanteras. Vapnens bruk vid ridning tränas också på tunet.

Fale den unge:…Du måste hålla svärdet med båda händerna, annars blir du av med det.

Slår svärdet ur Eriks hand…och då blir du också av med ditt liv!

Erik:…Du är en god läromästare, Fale Bure, liksom du räddade mitt liv vid Älgarås kommer de färdigheter i vapnens bruk du lär mig också att rädda Kungadömet åt mig och min släkt!

 

Scen 4.

 

Ljuvare stunder då Erik och Lucia (nu i de tidiga tonåren) smyger sig iväg hand i hand.

Lucia:... Skynda dig ,Erik, kom med mig. Någonting mer än strider om makten och död är väl också livet. Kom ska jag visa dig det vackraste stället i skogen jag vet!

Åh, Erik, känn så mjuk mossan är här. Vi stannar en stund och vilar oss här!

Erik:… Lucia, vi är alldeles för unga för sådana lekar….Men visst kan vi ligga här en stund och se upp mot himlen och se hur Oden rider på sin Sleipner. Ser du åskmolnen där uppe? De liknar Tor och hans bockar. Ser du hur det blixtrar när Tor kastar Mjölner, sin hammare?

Lucia:...Men Erik, inte tror väl du med Erik den Helige som farfar på Oden och Tor? Vi är ju kristnade nu i Sverige!

Erik:…Kanske det , Lucia. Det är sant att farfar Erik var en stor man men jag undrar hur djupt hans kristendom satt. Och de stackars finnarna som fick sätta livet till om de inte ville döpas. Tror du inte det bara var ett sätt att skrämma dem till att underkasta sig oss Svenskar?

Lucia:…Men Erik, sådant får man inte ens tänka. Tänk om biskopen i Uppsala eller påven i Rom får veta dina tankar. Då blir du aldrig Sveriges kung, som din far och farfar. Kyrkans makt är stor och din makt kommer du att genom henne.

Herdestunden avbryts av Fale den unge, Lucias far, som bryskt säger:…

Erik, uppför dig som en prins. Det är inte tid för barnsliga lekar längre. Nu måste vi rida till dina fränder i Norge och få deras stöd för att besegra kung Sverker!

Erik:..Förlåt mig Fale, inte ska jag svika dig som velat mig så väl, men hur ska vi kunna komma oskadda till Norge utan att råka ut för Sverkers män?

Fale den unge:…Jo det ska jag säga dig, Erik, den enda säkra vägen för oss att nå Norge är genom Ångermanland. Vi ska rida över Strinne, Ramsele och Strömsund och Stora Vattudal nu till vintern, när isen lagt sig. Vi tar vägen över Stiklastad som Sankt Olov.

Han blev dödad där men så illa ska det inte gå oss. Vi behöver tala med norrmännen så de vet om att du lever och för Erik den Heliges ätt vidare. Att det är du som ska regera över Sverige!

Erik:… Dig litar jag på Fale Bure , och rikligt ska jag löna dig om jag återfår mitt arv, Sveriges krona!

Paus för servering av lättare mat och dryck, c:a 30 minuter.

Häråldern (trumpetsignal)

Gott folk, medan Fale Bure och prins Erik rider till Norge vill vi bjuda er på en god fägnad. Att köpa vid långborden finns en god soppa tillagad på norrländsk älg, en 32-taggare och renskav ifrån vildren i Stöde tunnbröd. Det finns också öl och lingondricka,. Varsågoda! Pausen är 30 minuter, då hör ni trumpeten igen kommer ni bland annat att få se en trolleriföreställning av klass!

 

Akt 3

 

Häroldern (trumpetsignal) berättar:

Hoppas att den norrländska fägnaden smakat. Nu fortsätter Spelet!

Färden över Ångermanälvens isar mot Norge var lyckosam och på hemvägen fick man också jämtarnas försäkran att gå med Erik mot dansken och sverkersönerna.

 

Scen 1.

 

Scenbild.

Fale Bure och prins Erik kommer ridande på två trötta hästar. De välkomnas hemma på Byrestads slott.

Välkomstgästabud väntar med en glad trollkonstnär, jonglörer och gycklare.

Fale Bure till Erik:…Nu Erik ska vi buda alla ångermanlänningar, medelpadingar och hälsingar. Jämtarna har vi redan med oss. Vi ska samla vår här nere vid Hudiksvall, där min farfar tog vägen över havet till Finland. Sen går vi landvägen över Uppland ned till Västergötland.

Erik:… Ja, nu ska dansken och Sverker få det hett om öronen. Det norrländska stålet är skarpt och biter

Lucia:…Glöm inte oss i Medelpad, när du blivit kung, glöm inte mig, Erik!

Erik:…Aldrig glömmer jag er, och aldrig glömmer jag dig. Men giftermål är politik och jag måste se till att Sveriges fiender känner släktskap. Rekissa av Danmark, Valdemar den stores dotter kommer jag nog att fria till.

Häråldern (trumpetsignal) berättar:

Nu kläddes Prins Erik i högtidskläder och den långa ritten mot Västergötland och avgörandet började.

Medelpadingar Hälsingar och Ångermanlänningar tågade med honom ned till Kungslena i Västergötland, där det första slaget stod 1208.

Det slutgiltiga slaget som slutligt enade Sverige stod två år senare vid Gestilren 1210. Här segrade Erik och kom senare att bli Sveriges förste krönte kung.

Den danska stormakten fick ge vika och Fale Bure den yngre fick sitt adelsvapen.

 

Scen 2.

 

Scenbild

Slagen vid Kungslena och Gestilren åskådliggörs med en stor drabbning mellan fotfolk och beridna trupper. Sverkerska (Gripen), Danska (Dannebrogen), Erikska (Kungakronan) och Folkungafanor (stående Lejon) vajar. Slaget böljar fram och åter men upphör när kung Sverker faller och hans krona visas upp.

Kung Sverker den yngre stupar av en på långt håll avskjuten pil och hans trupper viker tillsammans med danskarna förskräckta bakåt.

Erik Knutsson rider tillsammans med Fale Bure fram och Kung Erik stiger av sin häst och tar ifrån kung Sverker dennes krona och visar upp den för sina egna trupper och fiendens.

Erik:…Se här kung Sverker är död och min är Sveriges krona. Min här är överlägsen. Ni får fritt återtåg om ni erkänner mitt välde över ett enat Sverige. Gå och rid hem till era egna åkrar och låt oss leva i fred med varandra!

Fale Bure:…Ja, nu är segern vår och riket ditt, Erik. Inga danskar ska längre blanda sig i vad vi gör. Vårt Sverige är enat och fritt! Tack vare dig, Erik!

Erik:…Ni norrlänningar är alltför blygsamma. Det är din och dina norrländska mäns förtjänst att vi äntligen fått ett enat Sverige. Det ska jag aldrig glömma!

Danskar och sverkersöner retirerar och försvinner. Danskarna kommer inte längre att ha något inflytande över Sverige.

 

Scen 3.

 

Häråldern trumpetfanfar)berättar.

 

Scenbild

Erik Knutsson klädd i ”kunga”kläder och krönt med Sveriges krona.

Erik överräcker en fana med Burevapnet hjälmen med den pansrade armen och de två bilorna till Fale Bure.

Erik säger:…Som tack för att du räddat mitt liv och hjälpt mig ena riket ger jag dig Medelpad, Ångermanland och delarl av Jämtland som förläning.

Fale säger:… Tack o konung! Jag är säker på att min släkt kommer i framtiden att finnas kvar i många svenskars släktträd och jag siar om att mina barnbarnsbarn i femte och sjätte led ska bygga kloster och kyrka vid Bureälven. om vi ser in i framtiden så kommer jag att ge namn till Birsta köpcentrum och ölet kommer att strömma stritt i ditt och din farfars namn vid Östra Aros. Leve kung Erik. Vår förste krönte kung! Leve han! Hurra, Hurra, Hurra!

 

Scenbild

Fale Bure stiger till häst och återvänder mot Hälsingland och Medelpad och till sitt slott, Byrisholm på Sköns ö.

Fale Bure:…Farväl då medelpadingar och var snälla och glöm inte bort mig under de 800 år som följer!

Häråldern (trumpetfanfar) berättar:

På sjövägen över Vättern, Hjälmaren och Mälaren och sedan efter kusten skickar Buren den kalkstenshäll, där kungens stenhuggare huggit in Fale Bure Vapnet: Armen med stålhandsken och hjälmen som tecken för herravälde över den norra delen av riket och ovanför hjälmen de norska stridsyxorna som tecken på vänskapen med Norge.

Den stenen kan ni gott folk se än idag om ni besöker Sköns kyrka.

Tack för er uppmärksamhet! Vi hoppas att ni vet mer om vår egen historia nu och att ni haft en trevlig stund!

Trumpetsignaler. Deltagarna i spelet strömmar in från alla håll och mässingsorkestern spelar musik som final.

Sagan om Herse Falesson Bure

Även kallad abboten i Bure

 

 av

 

Sten Rigedahl

 

 Uppföranderätten är författarens egendom

 

 

 

Ingress

 Herse - abboten i Bure

Herse Falesson levde I mitten av 1300-talet. Han tyckte om att visa sin rikedom och gick klädd med silverspänne på bältet, som höll ihop klädedräkten och silverskenor på skinnstövlarna. Herse var ståtlig att skåda och betraktades som mycket lärd. Han hade också rykte om sig som en stor säljägare. Herse gifte sig med Olof Dahlkarl Jättes dotter från Burträsk och fick med henne sönerna Mats, Fale och Olof.

Herse Falesson gick en grym död till mötes. Man kan säga att rikedomen kom att döda honom i form av två ogärningsmän. Rånmordet var välplanerat på så sätt att Herse lurades resa till Lövånger, dit han falskeligen inbjudits till bröllop. På vägen dit blev han mördad men mördarna kunde inte komma undan i de små byarna utan greps, hängdes och steglades på Kallholmen i Lövånger.

I stället för att komma på bröllop kom Herse, att som gäst bevista sin egen begravning.  Sönerna Olof och Fale nådde mogen ålder och kom att göra upp om arvet ifrån fadern i en brottningsmatch.

Fale förlorade och fick nöja sig med en utgård, som kom att ges namnet Falmark.

Olof byggde vidare på klostret, som fadern börjat bygga. Klostret kom att omfatta åtta byggnader. Där kom så småningom 14 bröder att husera. Den siste abboten hette Dominus Jonas Bureus men kallades allmänt Bure herr Jon och levde ännu i Kung Göstas tid.

Buresläktens stamfar i Säbrå kyrkoherden Laurentius Svenonius, född 1507, fick sina första lärospån i detta kloster och lärde sig läsa och skriva och leva klosterliv där i ett convivum sacrum grundat på brödrabrev från Johanniterorden i Eskilstuna (C G Nordin)

Under åren som gått har många föremål återfunnits på Klosterholmen, där klostret legat: bastombundna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar och ett handtag på en öltunnekran i form av en 4 cm hög bronstupp. Den s.k. buretuppen, som är daterad till 1400-tal.

Likaså har konstaterats att bland örterna på den s.k. Monkaholmen finns ett stort antal läkeväxter, av vilka en del annars inte är förekommande i bygden.

Det berättas också i sagan om män i munkakappor och om en skatt, som gömts i klapperstensfältet intill och om hur barnen förfärdigat radband, som de lekt med, av kotor från fiskskelett.

 

Akt 1

 

Scen 1

 

Scenen visar modern Ingeborg med sonen Olof i sitt knä (scenbilden påminner om Albert Edelfelts målning 1877 kallad Drottning Blanka).

 

Olof: Snälla mamma, berätta mera! Jag vill höra om min farfar, vad han gjorde!

 

Ingeborg: Men Olof, det var inte din farfar jag berättade om utan farfars farfar!

 

Olof: Oj, mamma, då måste han vara mycket gammal!

 

Ingeborg: Nej, inte då! Men nu ska jag berätta! Din farfars farfar var  Fale den Unge.

Och vet du, vad han gjorde? Jo, han var med om att skapa Sverige!

 

Olof: Hur då skapa Sverige, mamma?

 

Ingeborg: Jo, du förstår. Det var många då som ville bli kungar i Sverige och danskarna på den tiden, tyckte kungen helst skulle vara dansk!

 

Olof: Ja, då förstår jag! Det är fint att vara kung, då får man ha krona på huv´et också, så här! (visar med mammas diadem).

 

Ingeborg: Kungen, som var son till Erik den Helige, hade dött och hans fyra pojkar var illa ute, för andra som ville bli kungar ville mörda dom!

 

Olof: Nu blir jag rädd, mamma. Det låter så hemskt! Inte mördar man väl småpojkar som jag?

 

Ingeborg: Jo, så var det nog och det var då som farfars farfar lyckades rädda den äldste pojken, som hette Erik, hit upp till oss i Byrestad.

 

Olof: Och sen blev han kung då och fick en krona? Vilken tur han hade att farfars farfar var så snäll med honom! 

 

Ingeborg: Ja, riktigt så enkelt var det nu inte. Det blev krig mot danskarna, som stödde den andre som ville bli kung. Han hette Sverker och bodde på borgen Näs på Visingsö.

Men de förlorade i två slag, en gång vid Kungslena 1208 och en gång vid Gestilren 1210 i Västergötland. Allt det där står i en bok, som farfarsfar skrev och som finns förvarad här i vår borg tillsammans med vår gamla vapensköld med den pansrade armen, hjälmen och de korslagda yxorna.

 

Olof: Var ligger Visingsö och Näs och vad är en borg!

 

Ingeborg: Det är ett sån´t hus som vi bor i här i Byrestad. Det var farfars farfar som byggde vårt hus med tjocka väggar av sten, så att vi ska kunna försvara oss lätt om det kommer fiender från havet.Det är därför vi bor så högt också med utsikt över Alnösundet, så vi inte ska bli överraskade. Näs är namnet på en ännu större borg, som ligger på Visingsö i den stora sjön Vättern.

 

 

Scen 2

 

Ingeborg. Ja, försök det du! Men hör du nu kommer visst pappa hem! Gå och se efter!

(Olof springer fram till dörren och öppnar den. Hovslag hörs närma sig! Och det blir liv och stök på gårdsplanen.)

 

Olof: Ja, mamma, mamma, det är pappa som kommer. Det blänker så i solen av silvret i hans silverspänne och silverskenor. Jag tycker pappa är finast i hela världen!

 

Ingeborg: Ja, ingen är så fin som pappa, Herse! Jag älskar honom!

 

Olof: Jag med, mamma! Pappa är så jättesnäll! Titta, så många sälskinn han har med sig! Pappa, pappa! kan jag få några så´na och leka med. De är så sköna att ligga framför brasan på!

Herse kommer in och tar sin maka i famnen och snurrar runt med henne. Olof springer med och skrattar.

 

Ingeborg: Oj, vad roligt att du är hemma! Nu ska vi ha fest!

Tjänstefolk kommer springande och dukar snabbt fram en härlig måltid. Rykande fat och stora ölstånkor! Alla skrattar och sjunger av glädje!

 

Herse: Nej, Olof, du ska få bättre skinn att ha framför brasan, björnskinn ska du få. Dom här ska mamma Ingeborg få till en härlig vinterpäls, så hon aldrig behöver frysa mer. Även om jag är borta!

 

Ingeborg: Snälla Herse, du får aldrig gå ifrån mig. Utan dig är livet ingenting! Säg inte så! Vi ska alltid vara tillsammans. Du och jag och pojkarna!

 

Herse: Var är Fale förresten? Har han inte stigit upp än? Var är han?

 

Ingeborg: Jo, då! Han har bara gått ut i skogen för att vittja fågelsnaror med Bergsven. Orrarna är som tokiga nu, när de leker och varken ser eller hör. Precis som kärlekstokiga karlar, förresten!

(Man sätter sig kring bordet och börjar äta med stort glam!) Vet du, Herse, att vi blivit bjudna till bröllop?

 

Herse. Nej, vart då, av vem då!? När då!?

 

Ingeborg: Jo, det kom en runstav farande genom luften! Det var en snabb ryttare som red förbi och kastade den, ilpost, nästan som airmail skulle man kunna säga! 

 

Herse: Tala fornsvenska, så man förstår, Ingeborg! Airmail finns inte förrän om 600 år. Du måste tänka dig för, när tjänstefolket hör på. De kan tro du är synsk och det vet du, vad kyrkan säger om trolldom! Det kan bli bålet!

 

Ingeborg: Vad då bålet? Det är ju trehundra år innan Torsåker och häxbränningarna där. Nu är det du som är synsk. Men killar har man aldrig bränt. Det har aldrig varit någon jämställdhet.

 

Herse: Ja men, tänk på Huss. Han som var den förste protestanten mot den katolska kyrkan. Honom bränner ju kyrkan om 50 år. Nej, nu får vi sluta att se in i framtiden. Det kan man ju inte göra utan tarotkort förresten och då kostar det 19.70 i minuten! Men vem är det som ska vigas!?

 

Ingeborg: Det är Elfride och Torsten i Lövånger, förstår du väl! Dom satt ju ihop som ler och långhalm såg du väl sist vi var där!?

 

Herse: Du menar väl låg ihop och nu har det blivit bråttom, förståss. Ja, vi ska väl inte säga så mycket. Hur långt har du kvar själv, innan vi är en till i familjen?

 

Ingeborg: Ja, du stod ju i så det glödde i sänghalmen, när det tog sig, så det ska du väl veta bäst själv! Du kan ju kasta ett öga på mig annars. Det blir ingen 40 mila ritt genom storskogen för mig, så du får nog rida ensam, min prins!

 

Herse: Sorgligt med bröllop utan dig, då kommer det att kännas som att resa till sin egen begravning!

 

Ingeborg: Du får inte säga så. Ingenting får hända dig. Hur skulle jag och pojkarna få det då. Jag skulle inte kunna leva ensam, vet du väl! Du som har så stora planer ska väl inte ha så dystra spådomar. Hur är det med klosterbyggarna i Bureå? Har de kommit igång än.

 

Herse. Ja du, när jag ändå är ute och rider, så får jag nog ta mig en tur dit också och se hur det går. Annars blir det väl du som får bygga färdigt, Olle!

 

Olof: Självklart, lita på mig, farsan. Det kirrar sig, ska du få se, vad som än händer.

 

Herse: Jag ska ta med mig en del läkeörter, som vi har i trädgården, så de kan börja att plantera däruppe. De överlever nog både mig och klostret! Det blir till nytta för alla, så länge man vet, hur man ska använda dem. Ingeborg börjar gråta och Olof klamrar sig fast vid sin pappa.

 

Akt 2

Scen1

 

Scenbilden är Herse iklädd sina silversmidda kläder och med svärd vid sin sida. Han åtföljs av en tjänare, som har hand om två klövjesäckar av skinn med full last av bröllopsgåvor och proviant för den långa ritten. Hästar hörs gnägga i bakgrunden. Fonden byts från hemmets lugna vrå till susande tallar och forsande älvar. Ljudkulisser.

 

Herse: Hör du, Bergsven, såg du de sju vädersolarna på himlen i väster. De bådar inte något gott!

 

Bergsven: Nej, Herre, Odins korpar har också följt oss hela tiden. Deras kraxande bådar olycka! De väntar på att få något att äta.

 

Herse: Apropå äta, Bergsven, här stannar vi för i natt och gör upp eld och grillar en älgstek, så ska väl åtminstone varg och björn akta sig för att försöka anfalla, även om det kittlar i nosen på dem.

 

Bergsven: Är det bara de vilda djuren som är efter oss, så ska det väl gå bra. Men jag tyckte jag såg tvåbenta skuggor där bland träden.

 

Herse: Vem skulle våga överfalla den rikaste och mäktigaste mannen norr om Hälsingland, tror du, Bergsven. Nej, de vill inte själva dö, även om bröllopspresenterna kan var dyrbara och lockande.

 

Bergsven: lägg inte ifrån er svärdet, Herre. Räven som ylade var inte en räv. Jag hör skillnaden på ett äkta och ett härmat djurskrik. Ugglan där var alldeles för nära! Se upp, Herre, nu kommer de, rövarna!

 

Herse: Fly, Bergsven, och hälsa Ingeborg, om detta blir min död! Kom an, ni fega mördare. Ni ska få bita i gräset, hur många ni än är!

 

Ur mörkret rusar två män med ett nät emellan sig, som inte syns i mörkret. De kastar nätet över Herse, som fäktar vilt och också lyckas såra anfallarna men snärjd av nätet lyckas de sticka honom med sina spjut och Herse förlorar så mycket blod, att han vanmäktig signar ner:

 

Det här ska ni hängas och steglas för, mördare, är hans sista ord!

Olof. Oj, de var mycket, mamma,. Det ska jag försöka komma ihåg!

 

Scen 2

  

Fonden består i bakgrunden av skuggor av två hängda män, som dinglar i en galge och i frontljuset en kyrka med lövade portaler. Ett liktåg och ett bröllopståg möts framför kyrkan. Sorgemusik och glädjetoner blandas. Bröllopsgästerna blir förundrade stående och betraktar båren med den mördade Herse, som bärs förbi.

 

Torsten: Du kom för sent till vårt bröllop, Herse, men i tid till din egen begravning. Tack för dina bröllopsgåvor! Behövs det goda armar för ditt klosterbygge ska du finna dem här! Herse!

 

Bröllopståget hastar vidare och Torsten säger: Nu ska vi roa oss och ha så kul, som om Herse själv varit med. Jag är säker på att han velat ha det så!

 

Musiken fortsätter och en strålande dansande bröllopsfest går av stapeln. Torsten inleder dansen med sin brud. Musik och dans!

 

Två gamla gummor Katrina och Gunhild står vid sidan av dansen och ser på och samspråkar med varandra. De liknar både till det yttre och med sina kraxande röster Odins korpar, Hugin och Munin.

 

Katrina: Efter sorg kommer glädje, säger man men här går sorg och glädje hand i hand!

 

Gunhild: Oj,oj,oj. Hur ska det gå för stackars Ingeborg. Hon blir ensam nu med tre små pojkar!

 

Katrina: Ja, och en liten till på gång, Herregud, du är inte barmhärtig!

 

Gunhild: Så får man inte säga. Du vet väl att Gud alltid är barmhärtig! Det är bara vi som inte förstår hans vägar!

 

Katrina: Ser du dom som dinglar där. Tror du dom är i himlen nu.

Du minns väl rövarna som hängde på korsen bredvid Jesus!

 

Gunhild: Så du pratar, vem skulle släppa in dom där. Inte Sankte Per åtminstone. Nä, dom brinner nog för evigt nere i helvetet nu!

 

Katrin: Det är livets gång sorg och glädje på samma gång. Tror du vi kan smyga oss fram till bröllopsgården och få oss en smakbit eller två. Kom Gunhild så går vi!

 

 Avslutningsscen

 

Scenbilden är platsen för klosterbygget i Bureå. Två munkar i fotsid dräkt agerar arbetsledare för ett lag arbetare sysselsatta med den första klosterbyggnaden, som muras upp av klappersten. Herses söner, Olof och Fale kommer till platsen med ett lag frivilliga klosterbyggare från Lövånger.

 

Fale: Olof, det är en sak vi måste göra upp nu, en gång för alla! Vem ska ta över efter far. Du eller jag? Vi ska inte skingra arvet. Då blir inte släkten lika stark som den är

nu.

 

Olof: Du har så rätt Fale, allt måste finna kvar på en hand. Arvet får inte förskingras. Det som far och hans fäder byggt upp är alltför värdefullt. Vår släkt ska fortsätta att vara de mäktigaste i Norrland. Det är vi som ska föra Norrland framåt!

 

Fale: Men vem av oss ska bli ättens talesman? Vem av oss ska ta över? Hur avgör vi det?

 

En munk går fram till pojkarna och välsignar dom. Menigheten samlas i en halvcirkel runt de båda bröderna och väntar på avgörandet.

 

Munken: Ni är redliga män båda två. Ta varann i hand och pröva er styrka på varandra i ett redigt nappatag och se vem som är den starkaste och lämpligaste att regera. Det är hårda tider och den som ska styra måste också vara den hårdaste, annars går släkten under! Jag ska vara domare.

 

Brottningsmatchen sätter igång och är intensiv och hård. Menigheten ropar uppmuntrande till än den ene än den andre. Fale och Olof verkar mycket jämstarka.

 

Då kommer en havsörn seglande och stannar över Olofs huvud!

 

Fale: Detta måste vara ett tecken från far. Han vill att det ska bli du som är ättens

banerförare. Lycka till min älskade bror! Jag går min egen väg och bryter ny mark!

 

Du är alltid välkommen till Fales mark, bror Olof, när du känner för det. (går sin väg).

Människorna applåderar och lyfter upp Olof på sina axlar och hyllar honom som den som ska bygga färdigt klostret i Bureå, som fadern Herse påbörjat.

 

Ljudkuliss i bakgrunden. Arbetet med klostermurarna tar fart till sång och glada rop.

 

Sten Rigedahl

 

Bure Akademien

 

 

 

Tillbaka till startsidan