Bureå och Bura kloster

 

Bureå är numera en del av storkommunen Skellefteå. Samhället på 4000 själar ligger på ömse sidor om Bureälven, som rinner upp i fjällvärlden och går genom Bur- träsk, som sjöar heter häruppe, fortsätter genom Falmarksbygden och rinner ut i Burefjärden i Bottenviken. Bygden har sedan fornt varit mycket livaktig men hotar nu alltmer att bli en sovförort till det 20 km mot norr belägna Skellefteå centrum. Mellan åren 1796 och 1992 var den förhärskande industrin Bure bolag, som först drev en stor sågindustri och senare under MoDo ett träsliperi. Numera återstår endast Bure Arkiv i den gamla kontors-byggnaden, som skildrar verksamheten under de två hundra åren.

Bureå räknar sina anor från den tidiga medeltiden då Nils (Nicolaus) Fardiaeknson tillsammans med ärkebiskopen Olof (Björnsson) i Uppsala, fogden över Hälsingland Johan Ingemari och Petrus Unge skrev kontrakt med Magnus Eriksson år 1327 om landet mellan Skellefteå och Ule älvar för uppodling (Dipl. Sv. IV n. 2606). Nils sigill, den pansrade armen finns på ett dokumentet av 1352 (Sv. Riksark. pergam.n. 97).

Det är denne Nils Fardiaeknson eller hans son som överbibliotekarien Leonard Bygdén 1844-1929 i sin uppsats, föredragen vid Svenska Litteratursällskapets allmänna möte 1890, "Sägnen om Fale Bure", anser legat under likstenen med Burevapnet med den pansrade armen, numera förvarad i Sköns nya kyrka.

Riksantikvarien, diplomaten och vetenskapsmannen Johannes Bureus 1568-1652, den svenska grammatikens fader, anser som bekant, att det rör sig om Fale den unge en mytomspunnen gestalt, som enligt folksagan räddade kungasonen Erik Knutsson vid slaget vid Älgarås 1205 upp till sitt herresäte i Byrestad, Skön. Erik blev sedermera Sveriges förste krönte konung och Fale Bure var alltså verklighetens Arn Magnusson, den fiktive hjälten i Jan Guillous serie om Sveriges medeltid.

Johannes Bureus var själv av buresläkten. Hans mor Magdalenas morfar kallades Anders Japson af Bure och var underlagman. Magdalena gifte sig med kyrkoherden i Åkerby i närheten av Uppsala, medan systern Elisabeth gifte sig i Säbrå vid Härnösand och blev mor till Anders, Sveriges kartografis fader, Jonas, lagskrivare och den förste riksarkivarien och Olof, hovmedikus och Stockholms borgmästare. Dessa fyra kusiner adlades af Bure och i deras vapen finns samma fem stjärnor, som idag pryder det gamla Bureå sockenvapen.

Leonard Bygdén vill sedan inte kännas vid någon släktskap mellan de ångermanländska och medelpadska släktena, något som på senaste tid vederlagts av professor Karl Henrik Gustavsson och docent Sten Jagell i deras genetiskt genealogiska forskningar rörande Västerbottens syndromet. 

Sambandet mellan kolonisatörena och Buresläkten är därmed bevisat och Johannes Bureus ättetavla har under 2009 åter fått en aktad plats vid södra ingången efter att ha tagits ned så sent som 1976 från Uppsala domkyrkas södra vägg.

Johannes Bureus vistades i slutet av 1600 och början av 1601 hos sin släkting Olof Björnsson, född på 1530-talet och en av traktens förmögnaste och mest ansedda män, som hade mycket att berätta om tider som varit. Bureus anger exakta antalet abbotar till 14 och känner också namnet på klosterföreståndaren Jon Olofsson alias Bure herr Jon eller Dominus Jonas Bureus. Anders Danielssons 1576-1601 far var Daniel Andersson 1539-1580, vars farbror var just denne Bure herr Jon. Abbotarnas öde efter klostrets upplösning är också bekant. De blir beordrade att bege sig norrut och kristna samerna. Herr Jon själv dör blind. 

Det är en ren orimlighet, att inte anta att Johannes Bureus berättelse om Bure kloster är pur sanning med detta i åtanke.

Johannes berättar med frejdigt mod vad byborna har att förtälja om den namnkunnige Herse, som var den äldste sonen till Fale Bure hin Unge. Denne Fale måtte om datum ska stämma vara Leonard Bygdéns Fale, son till Nils Fardiaegnson. Sedan fortsätter historien ungefär så som jag berättat den i mitt Krönikespel om Herse Falesson Bure se www.falebure.se


Akademiledamoten, politikern och biskopen Carl Gustaf Nordin 1749-1812 har, när han läst "Genealogia Burae Familiae, Om Bura namn och ätt antecknat "var aldrig kloster, blott ett gille", Detta gjort utan varken bevis eller eftertanke. Det är utom all rimlighet att tro att Johannes Bureus, dåtidens mest kunnige inom forntida historia, inte skulle känna till skillnaden mellan ett gille och ett kloster. Gillen hade inga abbotar och bedrev ingen klosterverksamhet. De var sammanslutningar av social och delvis sakral karaktär allmänna eller med medlemmar från ett visst skrå. Gillena hade en gillesstuga, där det ofta åts och dracks helt omåttligt. Denna stuga var ofta lokaliserad till närheten av en kyrka och medlemmarna drucko skål för treenigheten, Jungfru Maria och lämpligt helgon. Både kloster och gillen avskaffades efter reformationsriksdagen 1527. 

Olaus Magni, som besökte Västerbotten 1519, berättar i sin historia om de nordiska folken att "de kristliga bordssamkvämen", försiggingo i ett stort hus vid kyrkan, enkom uppbyggt för detta ändamål. Ett gille fanns alltså men lokaliserat till Skellefteå gamla sockenkyrkas närhet. Klostret låg i Bureå. 

Johannes Magni, 1488-1544, vår siste katolske ärkebiskop och Olaus bror, nämner också i sin "Konung Erich den Helges historia "Fahle eller Falle, vilket motsäger C G Nordins fräcka påstående att Johannes Bureus själv skulle producerat historien om Fale den Unge för att bli adlad.

Sten Rigedahl

_____________________________________

 

 

Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok "Västerbotten 1931" s 140 - 141 
ur Carl H. nyströms uppsats Bureå kloster.
 

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening