Johannes Bureus norrländska resa


Arnäs besöket”

bygger på ett rikt forskningsmaterial av Bo Rune Bylund


På sin norrländska resa 1600-1601 besökte Johannes Bureus kyrkoherden Olaus Sigfridi f ca 1550 och död efter 1632 i Arnäs i Ångermanland. Olaus Sigfridi föräldrar var Sigfrid Nilsson, gift med Brita Olofsdotter Bure. I första giftet var han gift med Christina Dominicidotter och i andra giftet med Sara Andersdotter. Bureus kom att bo hos Sigfridi på prästgården i Täfteå. Här kunde han sitta och njuta av den hänförande utsikten över Täfsjön och bygden däromkring. Johannes ord om värden är rätt dråpliga, ”at om han än vore en åsnepanna, så måtte han ändå blifva lärd för thet ståteliga librij (bibliotek) som ther war, at the tijden wiste intet herligare librij hos någon prest” (Sumlen s 206). Ett verkligt gott omdöme från en av tidens lärdaste män.

Litet märkligt är också Johannes försök att gifta bort sin mamma som blivit änka med kyrkoherden men man ska kanske erinra sig att ”konservera” änkan genom att en ny befattningshavare tog över henne var vanligt både hos prelater och andra skrån. Det var en variant av socialförsäkring i denna tid. Äktenskap skedde oftast av förnuft, dvs rikedom och börd var utslagsgivande. Kanske kan man hoppas att det hos allmogen någon gång kunde finnas mer känslomässiga skäl för hjonelaget. Sigfridis första maka Christina Dominicidotter hade avlidit under 1590-talet.

Anders Sigfridsson, adlad Rålamb, som då innehade kungsgården i Norrala i Hälsingland var utan vidare mer intressant för Johannes forskarnit. Anders som var krigare kom att aktivt forma rikets historia genom att ställa sig på hertigarna Johans och Karls sida gentemot Erik XIV, och öppna Söderporten (vid dagens Slussen) för deras väntande styrkor.

Olaus Sigfridi var bokstavligen en mycket eldfängd man. Hans första prästgård vid Arnäs kyrka brann ned till grunden 1572. Sedan flyttade familjen till Högbyn och redan 1586 har herden stadgat sig så att han ägde 15 kor i ladugården på Täfteå, dit flytten gått. År 1601 hade han 5 hästar, 2 tjurar, och 25 kor. Nästa år miste han halva delen av mangårdsbyggnaden genom eld och då gick dessvärre också hans magnifika bibliotek upp i rök. Men detta var inte nog, år 1612 fick kyrkoherden besök av ryska sändebud, som råkade tända eld på byggnaden. Gustav II Adolf ordnade litet kompensation med ett årligt ”tionde” på tolv tunnor spannmål. Han blev ju också nästan årsbarn med kungen åtminstone när det gäller hädanfärd.

Eldfängdheten var naturligtvis mycket beroende av att ljuskällorna på denna tid ofta var pörtestickor (stickor av tjärvirke) som sattes fast i väggarna och talgljus som var lika dyra som sällsynta. Umgängessederna och ölkonsumtionen kunde också vara rätt ohejdade något som naturligtvis ökade risken av förvållade bränder. Hundra år senare bad ryssen som bekant inte om ursäkt för sitt organiserade brännande efter hela svenska Östersjö- och Bottenvikskusten. Kanske vilade det en förbannelse över släkten eftersom när socknens gamla medeltidskyrka revs 1782 och ersattes med den nuvarande kom de medeltidsminnen, som funnits i den gamla kyrkan i form av huggna gravvårdar att förstöras genom vanvård. Olaus Sigfridi och hans Christina Dominicidotters gravvårdar saknas alltså.

Känns mönstret igen med nuvarande Sköns kyrka som på samma sätt gjort och gör sig av med sina gamla gravvårdar. Med ett lyckligt undantag, Fale Bure stenen, som bevarats vackert uppsatt på vapenhusets entrévägg. Man kan fortfarande skönja det gamla Burevapnet, skölden med den böjda harneskklädda armen, hjälmen därovanför och de korslagda bilorna. Dessutom finns den gamla 1100-tals dopfunten kvar. Fale och Bure släkten gör sig påmint genom de stora tidrymderna, ff.anm.

Olaus och Christinas son Olaus Olai Arnesius kyrkoherde i Harmånger och Jättendal gifte sig med Elisabeth Olofsdotter Kanik. Hennes syster Margareta var mormor till den inte helt obekante prosten Olof Broman i Hudiksvall, Glysisvallur författare.


Burön

Johannes Bureus intervjuade sin värd och en Björn Persson i Fällan, Lövånger, om ön Burön i havsbrynet och fick sig till livs en historia om att en Björn Bure skulle ha rymt från sin faders gård Byrestad och bosatt sig på ön. Nils Fartheignssons son Fale d.u. hade en son Björn som måhanda passar in på beskrivningen. Observera att namnen i gamla släkter upprepas och återkommer som släktnamn. Denne Björn skulle också ha fått binamnet Kåse efter Kåsböle, därför att han hade boskap på fäbod i Lövångerstrakten. Herse Falesson Bure kloster-byggaren, blev som bekant mördad i de bygderna av två ”kåsar”. Herse kunde vara en annan möjlig son till denne Fale d.u. Herse var den omåttligt rike. Hade han ensam fått arvet? Björn och Herse vore således bröder. Den ene rik och avundad. Den andre utstött och etablerad nybyggare? Tidsepoken är mitten av 1300-tal, ff.anm.


Myter och sägner.

Den germanske urguden var som bekant Bure, som hade sonen Bur gift med jättinnan Bestla. De fick sönerna Odin, Vile och Ve, asarnas förfäder. Sagorna vilar i mytologins famn men ger onekligen litet resonans till genealogernas ansträngningar.

Bureus tyckte sig skönja sina rötter vid Skokloster där en jätte runsten berättar om Andvetter, Gudleif, Gunnar och Herse som rest stenen efter sin far Thord. På Selångerstenen (numera försvunnen) tyckte sig Johannes kunna läsa att den var rest över Thords Erik och att en Fardegn ristat stenen efter Bure i Nolby var utom allt tvivel.

Johannes Bureus höll sin släkt högt och sökte rötterna så långt tillbaka som möjligt och insåg liksom vi att Bure var den första svenska adelssläkten.

Johannes Bureus ättetavla, som han gjorde i ordning redan 1611 för sin familjegrav blev sedan inmurad på Academia Carolinas fasad för att sedan på samma vis placeras mellan de geerska och oxenstiernska koret på domkyrkans södra fasad. Vid Uppsaladomens restaurering på 60-talet togs den ned och har tyvärr sedan dess legat i förråd, tills den nu återbördas till domen under 2010. Professor Hans Helander har gjort en retuschering av textens översättning och där framgår att Johannes talar om en anfader Herse, som från Italien åter kommer till sin ö Gotland och återkräver sitt kungarike i Norr. Tanken stämmer i och för sig med Tacitus som på 100-talet berättar om en gotisk stam, som kommer från Skanzia, en päronformad ö. Vi ska kanske i sammanhanget erinra oss att våra trakter var mycket okända även av Adam av Bremen 1000 år senare. Goterna var stora erövrare och Västrom erövrades men kanske blev längtan efter de sommarljusa bottniska nätterna så stor att man försökte återvända och här är vi nu, ff.anm.


Anm. I Arnäs kyrka finns en mässhake av blommigt siden i vitt, grönt och ljusbrunt (tidigare violett). Den har en Kristusbild i sidenapplikation och detaljteckning i kontursöm. Mässhaken har dessutom ett broderat kors med änglar och årtalet 1614. Under krusifixet finns en upp och nedvänd dödskalle och korslagda benknotor. Broderade är också initialerna E.P.S. och K.P.D. (E)Olaus Piissimus (plikttrogen och gudfruktig) Sigfridi och Kristina (Karin) Dominicidotter.


Sten Rigedahl

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats