Bure slott

 

I ”Gamla Medelpad” nr 1, ”Äldre systematiska inventeringar av Medelpads fornminnen” Av doktor Arvid Enqvist på s 60 om Sköns socken står:

”Refererandes allenast att Fahle eller Falle hin unge, om hwilken Joh. Magni talar uthi ”Konung Erichs den Helges Historia”, skall i Skiön hafft sitt Slått och grifft, warandes på Griften hans Wapn att see aff 2 bilor i Korss, whilket och nu sigillum paroecia (=sockensigillet) är”. [Teet 1684]

Häradshövdingen Erich Theet 1646-1693 var av finsk adelssläkt från byn Tetom i Pernå men själv född i Dalarna. Han var den förste häradshövdingen och vice lagman i Medelpad och bosatt i Selånger. Hans epitaph finns uppsatt i Selångers kyrka. Theet var också den som grundade Lögdö bruk och deltog också i grundandet av Åvike bruk.

Han var starkt kulturhistoriskt intresserad och utgav ”Rannsakning av Antiquiteterna i Medelpad”. Dessa har redigerats och utgetts av Carl Ivar Ståhle. I avsnittet om Skön s 225 kan bara konstateras att citatet stämmer med Arvid Enqvists återgivande på s 60 i Gamla Medelpad nr 1.


"Konung Erich den Helges historia” skulle kunna vara en separat bok men finns i så fall veterligen inte bevarad men skulle också kunna vara en del av ”Swea och Gotha Kronika” utgiven på latin 1564 och översatt till svenska av Erico Schrodero 1620.


Jag har i Carl Gustav Wrangels Mälarslott Skoklosters rika samling av adelsbibliotek avfotograferat och studerat den text, som skulle kunna vara aktuell i Schroderos översättning men resultatet är negativt. Där talas om Erik den sedermera heliges späkande och fromma liv, bl.a. badar han kallbad för att undvika skörlevnad och ibland tar han tagelskjortan på som i den gamla sketchen med munkarna i rad. Boven i berättelsen är som väntat den så småningom dubble kungamördaren en dansk prins, alias Magnus Henriksson, som dels oväntat anfaller Erik den då ännu ej helige i Uppsala, så att en källa som än idag springer fram gör så. Sedermera förgiftar han dessutom Sverker I.


Erik den Heliges son Knut går i landsflykt men kommer tillbaka och avlivar Karl Sverkerson på Näs, borgen som var belägen på Visingsös södra udde i Vättern. När Knut så småningom dör sotdöden kommer hans fyra söner att bo just där hos Sverker Karlsson. De flyr och förföljs och i slaget vid Älgarås 1205 dödas alla Knuts söner utom den äldste.


Tyvärr berättar Johannes Magni att den blivande Erik X Knutsson flyr till Norge utan omvägen över Medelpad för att söka hjälp i tronstriderna med Sverker II Karlsson, alltså Jan Guillous version. Så Johannes Bureus återgivna berättelse av prästen Perus Laurentii i Skön får tyvärr ingen uppbackning av vår siste katolske ärkebiskop.


Ett annat verk med ”rätt”, namn är ”Erik den Heliges Hystoria” av musikalisk art med sångtexter (gregoriansk sång) av Katolska Kyrkan. I texten talas dock inte heller där om någon Fahle eller Falle.


I prof. Nils Ahnlunds ”Svensk sägen och hävd” talas i kapitlet ”Svinnegarns källa” om en runsten i socknen Tillinge vid Ullunda by rest över en viss Horse, som kämpat som väring i den östromerska kejsarens tjänst:

 

Han väldigt färdades
Förvärvade gods
Ute i Grekland
Åt arvingen sin

 

kanske samme man som nämnts på det berömda Piraeuslejonet i marmor. Ristningen kom troligast till under Harald Hårdrådes tid, då Athen intogs av väringar 1040. 
Otto Wilhelm von Königsmark, i Venedigs tjänst, hemförde lejonet till Venedig 1688. 
Numera finns repliker i Statens historiska museum liksom i Pireus. 
Horse (Herse, Herser) namnet återkommer på runstenarna vid Skokloster och i Selånger liksom i ”sagan” om klostergrundaren Herse Fahlesson Bure.

Reinhold Olsson refererar i ”Ur Skönsbygdens historia” s 25 om Sköns gamla kyrka till professor Nils Ahnlunds ord om att ”denna gamla stenkyrka… varit ämnat att tjäna både religiösa och fortifikatoriska syften… Vid den äldre av de båda kyrkorna på Alnön, sannolikt uppförd omkring 1200 har nyligen, säger Ahnlund, påträffats lämningar av en kastal från äldre medeltid sammanbyggd med kykomuren. Johannes Bureus 1600-tal, Abraham Hülphers 1700-tal och Leonard Bygdén 1900-tal tycks instämma i betraktandet av Sköns gamla kyrka som en tidigare försvarsanläggning, ett ombyggt ”slott”.
I kapitlet ”Sägnen om Fale Bure den Unge” sägs däremot att hans slott ska ha legat i Birsta i närheten av den plats, på vilken det numera rivna ålderdomshemmet byggdes. Byn ska en gång ha hetat Byrstad eller Burestad efter denna släkt. Leonard Bygdén säger också att enligt folksägnen Bure slott ska ha legat där det Sjölénska hemmanet nu är beläget inköpt av Sköns kommun för att där bygga en fattiggård. 
I ”Gamla Medelpad nr 1” s 61 säger N. J. Ekdahl 1833, ”Kalvskinnsprästen”, så kallad pg. av sitt intresse för gamla handlingar skrivna på kalvskinn: ”I Bef. Borgs gård finnas ruiner utaf den förmodade Bureborgen”. Ekdahl berättar också om sju gravhögar österut från Birsta (Burestad). Prosten Joseph Backlunds skriver i brev av 1848 till riksantikvarien B. E. Hildebrand att på Birstaberget finnes en stensättning liknande lämningar efter en skans. 

Det finns alltså två förmodanden: riksantikvarien Johannes Bureus 1600-tal och arkivarien Abraham Hülphers 1700-tal om att den gamla kyrkan var ett ombyggt försvarsfäste och så bibliotekarien Leonard Bygdéns 1800-tal och doktor Reinhold Olssons 1900-tal m.fl. hänvisning till folktraditionen, som talar om bureslottet på Birstaberget mitt emot kyrkan på andra sidan ett fornt sund.
Båda versionerna kan naturligtvis vara riktiga ur fortifikatoriska synpunkter dessutom troliga och tillsammans ett utomordentligt försvarsverk för Sköns hamn och Alnösundet.

På sidan 61 i ”Det gamla Medelpad nr 1”säger ett citat av biskop Anders Rhyzelius 1744 att ”uthi ett Riksrådenens bref, daterat in castro Almersteg (motte varit Almer-Stäke) Anno 1398 crastino Dionysii, nämnes slottet Birisholm. Där tar den gode biskopen antagligen fel. Brevet är en kapitulationshandling av Sven Sture till Drottning Margareta och Erik av Pommern, där han överlämnar fästena efter Norrlandskusten, bl.a. Styresholm vid Ångermanälven, som tydligen avses här.

Det är naturligtvis omöjligt att hitta samtida, alltså 1200-tals skriftliga belägg alltsedan Johan Siggesson på 1570-talet rövade boken, som berättade allt om fädren, från Sköns gamla kyrka för att bevisa sin härkomst från en av Norrlands mest betydande släkter inför Johan III, vilket han tydligen lyckades med. 
Vi får helt enkelt tro på ståndsriksdagsmannen och prästen Laurentius Jacobi, som tjänat Sköns församling i 43 år och vara tacksamma för att riksarkivarien och Gustav II Adolfs lärare Johannes Bureus räddade hans berättelse från glömskan och förhoppningsvis med sitt vetenskapliga nit höll sig till vad som berättats. 
Leonard Bygdéns försök att påstå något annat har ingen trovärdighet och bör negligeras. Som tur är finns några hittills oförstörda dokument i form av runstenen i Nolby och gravhällen förvarad i Sköns nuvarande kyrka.

Folktraditionen viker nu för nya tider, där tradition snarast beaktas som en belastning och något som medvetet bör utplånas. Detta kommer dock inte att ske, eftersom det alltid kommer att finnas någon som för sägnerna vidare och åter kommer dem och de människor det handlar om att leva.

Sten Rigedahl

 

 

 

 

<< Tillbaka till Lättläst

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening