Buresläkten

 

 

Hembygdforskaren och hedersdoktorn Reinhold Olsson berättar i ”Ur Skönsbygdens historia” sägnen om Fale Bure, vars griftesten finns i vapenhuset i Sköns nuvarande kyrka byggd 1847. Den grå stenhällen mäter ungefär 1,3 * 2,3 m och är omgiven av en fris med solkors i de fyra hörnen eller malteserkors som Reinhold Olsson antar. Vapnet består av en pansrad arm med stålhandske, därovanför en hjälm och två vapenyxor i kors. Under den nedan nämnde Laurentius Jacobi tid fanns också en bemålad vapensköld och en bok med släktkrönikan förvarad i kyrkan. Klenoderna bortfördes i slutet av 1500-talet av en släkting, Johan Siggeson född i Byrestad (Birsta) och senare genom gifte med Anna Stensdotter bosatt på Svartingstorp, De värdefulla föremålen kom därför att hamna i Åby kyrka vid Kalmar.


Krigen mellan Danmark och Sverige drog härjande över dessa trakter och både kyrka, gård och slott brändes ned och på så sätt är förmodligen föremålen, Bureättens Graal för alltid förlorade.

 

 

Fale Bures gravhäll tecknad 1869 av Nils Månsson Mandelgren. Lägg märke till de åtta fördjupningarna på hjälmen.

 

Den förste upptecknaren av sägnen om Fale Bure är Sveriges förste riksantikvarie Johannes Buréus, som besökte Skön 1601 men redan Johannes Magni (1488-1544) omnämner i ”Erichs den Hellges historia Fahle den unge, som i Skiön skall ha hafft sitt Slått och Grifft, varandes på Griften hans Wapen att see aff två Bilor i Korss, hwilket och nu sigillum parcecia, sockensigill) är”.


Förutom Skön, strax norr om Sundsvalls centrum, besökte också riksantikvarien den runsten, som ligger vid Tunavägen i Nolby, Njurunda, strax söder om Sundsvalls centrum. Runstenen, 2m hög, ligger i det gamla kulturområde, som i en framtid står i begrepp att genomkorsas av den kommande nya E4. Området har ett stort antal gravhögar från tidig järnålder, bl.a. den största norr Uppsala med en diameter av 40 meter.

Stenens text lyder: ”Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure, Fader sin. Men Fardägn (farthaihn) märkte. Namnet har sedan omvandlats till Fale (med tjockt l) enligt Reinhold Olsson.


Johannes Buréus besökte också Selånger med en annan, i mitten av 1700-talet försvunnen runsten med Burenamn. Bureus avritade stenen, som säger att sönerna Sigurd och Tore, Heden och Härser reste denna efter Tord Jerker, fader sin. Kanske var de båda stormännen bröder hitflyttade som sägnen vill berätta från Skokloster, där ytterligare en sten finns rest efter Tord i Byr. Den stenen har tidigare stått vid Flastad, där ruinen efter den kyrka som Tord ska ha byggt fortfarande finns kvar.


Den dåtida kyrkoherden i Skön, numera en församling inom Sundsvall, Petrus Laurentii, var sagesmannen, som återberättade utsagan från sin far, Laurentius Jacobi, kyrkoherde i Skön (1555 – 1598) och företrädare på tjänsten. Jacobi var deltagare i ståndsriksdagen 1595 och själv född i början på 1500-talet och hade läst den bok och sett den sköld, som Johan Siggesson rövade och företedde Johan III för att bli adlad, vilket han också blev 1572.


Erik den Helige tillfångatogs och avrättades 1161 av den danske kungen Magnus Henriksson, på mödernet av stenkilsätten. Hälsingarna reste sig då och tågade under Fale den äldres ledning söderut och slog kung Eriks baneman, men Fale Bure d.ä. blev själv dödligt sårad vid den bro vid Uppsala, som kom att få hans namn.


Olaus Petri verifierar att hälsingarna deltog i striden. Denne Buren skulle ha varit lagman över Hälsingland och under Erik den Helige deltagit i korstågen i Finland. En djärv teori menar, att dessa hälsingar skulle sjöleds deltagit i den första koloniseringen av Nyland och vara de som givit namn till huvudstaden Helsingfors.


Fale Bure den unge, son till den äldre, som också varit i tjänst hos erikssönerna, lyckades rädda Knut Erikssons son Erik, sonson till Erik den Helige, vid Älgarås 1205, där kung Sverker d.y. var ute efter att mörda de fyra kungasönerna av Eriksätten. Fale Bure d.u. förde nu kungasonen till sitt säte, Byrisholm. Där kläddes kungasonen i ”bondhakläder” och fick i hemlighet växa upp där, tills han blev femton år, då han ikläddes ”högtijdelig kläde”.


Männen i Medelpad, Hälsingland, Jämtland och Ångermanland reste sig, tågade ned till Västergötland, drev iväg jutarna och satte Eriks son på kungatronen. Fale Bures trupp gick således emot Sverker Karlsson (son till kung Karl Sverkerson) och jutarna i slaget vid Kungslena 1208 och Gistelren 1210, där Sverker stupade och därmed också det danska inflytandet var slut. Erik gifte sig med Valdemar den Stores dotter och blev 1210 den förste svensk kung som krönts.


Gestilren katalogiseras av Guillou som det svenska Gettysburg, alltså platsen för en riksenhets födelse.


I förläning för sitt hjältemod och sin trohet fick Fale den unge Medelpad, Jämtland och Ångermanland upp till Strinne i förläning, likaså förbättrades hans gamla adelskap och han fick det vapen som finns på griftestenen. Detta enligt Johannes Bureus berättelse i hans verk Sumlen. Bure skulle alltså vara Sveriges första adelssläkt långt före ätten Bielke, som brukar anges som den första inhemska adelsätten, vars anfader var riddaren Ture Kettilsson, död 1322.


De två korslagda slagyxorna av norsk modell skulle kunna vara ett tecken på att Fale och kungasonen haft kontakt med norrmännen för att få deras stöd. I det gamla bygdespelet Fale Bures Ring, skrivet av Adolf Råde och under många år uppfört i Ramsele sägs också att Fale Bure den unge och prins Erik skulle ha tagit vägen över Ångermanland till Norge


Birsta, Bures stad, tillhör de orter vid Indalsälvens nedre flodområde, som har mycket gammal kultur. Birsta med Sköns hamn var centrum. Namnet Skön, enligt vissa uttolkare, syftar på den glänsande vattenspegeln som mötte de första inbyggarna, som mycket väl kan ha kommit västerifrån.


Fynden i Skön från stenåldern är få. Jägar- och fiskarbefolkningen lämnade få fynd efter sig. Dock finns 300 fornlämningar runt den i forna tider breda havsvik, där Ljustabäcken nu mynnar. Storhögar vittnar om en tidigt utvecklad jordbruksbygd och det syns som Skön var en färdigbildad socken redan på 1100-talet. Ifrån bronsåldern märks bland fynden bronssvärd, holkyxa och bronskniv funna i Skönsmon. Bronsåldersrösena vid Kumo med sina stenkammare och utsikt över Sundsvallsfjärden har ett magnifikt läge.


Från denna tid är hoppet mycket stort till nästa fyndperiod som börjar först från 300-talet.


1835 hittades i Birsta en silverskatt daterad till tidigt 800-tal. Skatten innehöll bl.a. arabiska mynt. 1889 hittades i Sund ännu en silverskatt från början av 1000-talet med mynt från Ethelred II och Knut den Store samt dansk och tysk prägling. Parentetiskt kan nämnas att ännu en silverskatt i landskapet hittades i Stige 1903. Den skatten innehöll 3,5 kg silver i form av smycken, tenar och mynt från bl.a. Ethelred II i England och vår förste döpte kung Olov Skötkonung. 100 år efter fyndet 2003, visades en del av denna skatt på Kulturmagasinet i Sundsvall och minnesfestligheter hölls.


På tusentalet var höjden där slottet låg i det närmaste kringfluten och utgjorde en bra landstigningsningsplats med strategiskt läge ur försvars- och handelssynpunkt (nu ligger där ett stort köpcentrum).

 

 

I en urkund från 1327 omtalas hur kungen, Magnus Eriksson, naturligtvis mot betalning, upplät landet och strömmarna mellan ”Skedepth och Ulu” att bebyggas och uppodlas och anförtrodde detta kolonisationsområde till ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala, fogden Johan Ingimarsson Peter Ungi och Nikolaus (Nils) Farthiengsson, se nedan. Den sistnämnde var fader till lagmannen Fardiäkne unge. Detta ingick i en stort iscensatt pantsättning av delar av riket till kyrkan och enskilda stormän, som kungen tvingades till för att klara lösen av Skåne till Danmark. Drotsen Knut Jonsson omtalar detta i en skrivelse av den 5 sept.1328 som en plan att Hälsinglands yttersta del mot norr som sträcker sig till Ule älv och Uleträsk ska bebos och framför allt odlas.


Detta skulle visa att traditionen om hur släkten Bure flyttar från Birsta upp till Skellefteåtrakten skulle vara riktig. I våra dagar har två genetiker professor Karl-Henrik Gustavson och docent Sten Jagell lyckats bevisa sambandet mellan Sundsvall och Skellefteå när det gäller utbredningen av Västerbottenssyndromet. Genförändringen har kunnat beläggas geografiskt genetiskt och genealogiskt. Detta bevisar att befolknings sambandet finns. Bure by är enligt Johan Bureus först bebyggd av Herse Falessons son. Herse började även bygga ett kloster i Bure, som fullbordades av sonen Olof Hersesson. Leonard Bygdéns tes att Nils Fartegnsson inte är av Buresläkt få därmed anses vara omkullkastad genetiskt. Om de nio skelett som Joseph Backlund fann under den gamla kyrkans golv återfunnes skulle säkerligen DNA prover kunna bevisa släktskapet mellan Fale den unge och följande släktled.


Johannes Bureus berättar att ”Där var 14 bröder uti klostret förutom abboten”. Den siste abboten hette Dominius Jonas Bureus, kallad Bure herr Jon och levde ännu under kung Göstas tid.


Biskopen och akademiledamoten CG Nordin, berättar också 1774, att hans anfader Laurentius Svenonius, född 1507 och son till hövitsmannen i Medelpad Sven Pedersson och dennes maka Margareta Boosdotter i Hälsingland i sin ungdom insattes i klostret i Bure. Där han av sin släkting Jonas Olsson Bure fick lära sig läsa och skriva och leva klosterliv i ett convivum sacrum grundat på brödrabrev från Johanniterklostret i Eskilstuna.


Johannes Buréus som ögonvittne 1601 skriver vidare om kyrkan: ”Sköns kyrkia hadhe tu torn för, när thet ena föll bort the ther göra Bohlgård af (alltså bostadshus). Hon hafver för varit slott, ty skyttholen synes grant och hvar bjälkarna hafva suttit.

Ther var Ringmur omkring fordom och var beflutit och kallades Sköns Ö”

 

 

Avritning av Buréus teckning av
J.H. Rhezelius.

 

 

Sköns äldsta kyrka, ursprungligen i nord-sydorientering, var således en ombyggnad av det gamla Bureslottet, eventuellt ett försvarskastell beläget på kyrkön mitt emot Bures slott, om detta låg på fastlandet enligt en annan tradition, som Leonard Bygdén säger sig ha hört från byfolket vid sitt besök 1890, då tydligen Fale Bure tradtionen fortfarande fördes vidare från far till son.


Det berättas av Abraham Hülphers (se nedan) vid besöket 177I om den dåtida kyrkan, ”att dess murar utvisa ännu, att hon fordom tjänat till försvarsverk, liksom de små fönstergluggar, vilka dock till en del blivit upphuggna”. Han säger också att portarna till den dåtida kyrkan var desamma som det forna slottets, gjorda av koppar och med märken efter pilskott, Leonard Bygdén anger att han sett portar av järn med märken efter pilskott. Kyrkan av idag som invigdes 1847 är delvis byggd av den gamla försvarskyrkans stenar. De som blev över fanns till för kort tid sedan att beskåda bakom kyrkobyggnaden.

 

 

Sköns tingslags
sigill

 

Detta vapen är i sin tur hämtat från Sköns tingslags sigill, tillverkat i brons med svarvat skaft och förvarat i församlingens arkiv.


Johannes Bureus berättar vidare: ”I Kyrkegården står ännu S. Brijtas kapell ther äro offerståkkarne qvarre än, thet står ännu helt och hållit och sägs vara 200 år gammalt. Ther i Messadhes och offradhes allenast en gång om året om Brijtemäss, efter Mikilsmäss.”


Kanske är sägnen om att den heliga Birgitta landsteg i Skön på väg till Erik den Heliges grav i Nidaros sann. I våra dagar finns en Birgittakyrka i Skönsberg och en Birgittakör i församlingen.


Fale Bures slott skulle utan tvekan varit Norrlands förnämsta fornminne antyder hedersdoktor Reinhold Olsson och en enastående turistattraktion om det inte varit för två kulturella marodörers skull.


Den förste var prosten Joseph Backlund (kyrkoherde i Skön 1826 –1867) som först utan att rådfråga dåvarande landsantikvarie Bror Emil Hildebrand och sedan med dennes liknöjda samförstånd lät riva den gamla kyrkan, det ombyggda Bure fästet. Dess gamla katolska inventarier skändades, där som exempel Jesusbilden användes som huggkubbe av kyrkväktaren. Allt i stor okunnighet om och likgiltighet för de kulturella värden, som här tillspillogavs. Backlund är ett lysande bevis på dåtidens allsmäktiga maktmänniskor i prästskrud, som för att dölja sina egna nidingsdåd förnekar och döljer kulturella värden, i detta fall tydliga bevis på den gamla katolska kyrkans tidigare funktion som försvarsverk.


De gamla stenarna användes delvis för att bygga den nya kyrkan, 24 alnar norr om den gamla.


Den andre var amanuensen Leonard Bygdén som i skrift och tal förlöjligade och häcklade Johannes Buréus och dennes nedteckningar 1601 av prästen Petrus Laurentius och dennes faders berättelse om Bure släkt och slott. Det får närmast kallas en kulturhistorisk skandal att överbibliotekarie Bygdéns uppsats av 1890 i kulturtidskriften Samlaren tagits ad notam intill denna dag och fortfarande förs vidare av negativa element. I nämnda uppsats delvis grundad på skriften sitt verk ”Hernösands stifts herdaminne” säger han själv att hans iakttagelser vid granskningen av Fale Bures griftesten i Sköns kyrka förmodligen var önsketänkande, när han ”ser” årtalet 1402 och därmed associerar till en senare Nils Fardiaeksson, som enligt Bygdén inte är av buresläkt (se ovan). Fale skulle vara en omvandlad form av Fardiaekn. Leonard Bygdén menar att endera denne Nils eller hans son begravts under griftehällen.


Topografen Abraham Hülphers, som såg stenen 1771 (I00 år tidigare) är ärligare och säger i sin skildring att hällen har några ”oläslige bokstäver”. Griftestenen liksom dopfunten har under de århundranden som gått hanterats mycket ovarsamt. Från att ha legat framför altaret i den gamla kyrkan har kalkstenshällen vandrat runt i och utanför kyrkan. Ett tag låg den bakom kyrkväggen, ett tag vid ingången på höger sida mellan två runstenar men slutligen har klenodens historiska värde insetts och den har nu getts en framträdande plats i vapenhuset.


I Riksarkivet finns enligt Leonard Bygdén tre pergamentsbrev med samma sigill som Burevapnet tillhörande lagmannen över Hälsingland Fardiaekne unge, dat 1347, 1359 och 1363. Det fanns alltså vid den tiden en lagman som hade de korslagda bilorna som vapen.


I Buresläktens genealogi finns enligt Landsarkivet i Härnösand en lagman Fale (Fartegn Unge) Bure d.y. lagman i Medelpad, nämnd 1342 – 1363, gift med Ingeborg och som med henne får sönerna Björn och Herse. Den senare är född 1350 och bosätter sig i Bureå, numera Skellefteå kommun.


Fales d.y.:s far är Nils (Nicholaus) Fartegnsson, nämnd 1324 – 1352, son till Fale(Fartegn) Bure d.ä. född 1250. Landsdomare i Norrland, se nedan.


Dessa fakta som överbibliotekarien inte känner till visar hur uselt påläst Leonard Bygdén i verkligheten var. Runstenarna med namnen Bure, Tord och Herser nämns i förbigående eller inte alls. Klostret i Bureå negligeras.


Berättelsen om Fale Bure antar Bygdén vara en sammanblandning med Håtunaleken 1306, där Birgers son Magnus räddades på liknande sätt. Två liknande händelser anser Bygdén vara omöjliga och bortser då från att det faktiskt finns en tredje liknande händelse, denna gång i Norge. Förstucket anser Bygdén att den bok, som rövades från kyrkväggen i Skön skulle kunna vara Eriks krönikan. Till sist skulle det dessutom kunna vara en sammanblandning med händelserna 1367 i Gataskogen, alltså slaget mellan kung Albrekt av Mecklenburg och Magnus Eriksson och dennes son Håkan. Märkligt nog medger Bygdén, att byborna fortfarande kan visa var Fale Bure bodde men anser således, att de inte vet vad de pratar om.


Hur Leonard Bygdéns teorier har kunnat vinna burspråk och fått leva vidare så länge är en gåta, som många epigoner har anledning att försöka besvara.


Leonard Bygdéns försök att avliva Buremyten liksom de märkliga uppgifter härstammande från honom, som spritts via Nordisk Familjebok (1951 –1956 års upplaga), att släkten Bures ursprung skulle vara Anders Jakobsson, som skulle ha levt i början av 1500-talet i Bure by, Skellefte socken, och som alla är överens var Johannes och Anders Bureus mödrars morfar, bör härmed vara vederlagda. Det bär vara genetiskt bevisat att på 1300-talet från Medelpad inflyttade Bure släktingar bebyggt byn och givit upphov till många släktled bureättlingar.


Kanske ska vi påminna oss att samma upplaga av Nordisk Familjebok inte heller ansåg, att det fanns några fornborgar norr om Uppland. På 1800-talet fanns överhuvudtaget väldigt lite forskning om Norrlands tidiga historia. Även idag finns myten om att sundsvallsområdet i stort sett befolkats först i och med trä boomen mitten och slutet av 1800-talet. Vår nutida kännare av medeltiden Dick Harrisson berör i sin bok ”Jarlens sekel” knappt med ett ord landet norr om Ödmården.


I en uppsats av Urban Sikeborg i Släktforskarnas årsbok 1996 beröms Johannes Buréus genealogiska verk som banbrytande så långt men utdöms i stort sett i övrigt med överdriften att Fale hin Unge och hin Gamle lika lite som Oden och Tor hör hemma i en seriös släkttavla, och sällar sig därmed till nämnde Leonard Bygdéns lärjungar. I en senare uppsats öppnar han dock för sannolikhet för släktleden från Herse Falesson, mannen enligt traditionen bakom klosterbygget i Bureå. Lärjungen har växt förbi sin lärare.


Herse Falesson föddes 1350 och dennes barn Mats, Fale och Olof. Olof, som byggde Bureå kloster klart och brodern Fale, som odlade i Falmark.


Herse Falessons far var Fale (Fartegn Unge) Bure d.y. Lagman i Medelpad nämnd 1342 –1363 och gift med Ingeborg och som med henne hade barnen Björn och Herse.


Fartegn Unges far var ingen mindre än Nils Fartegnsson nämnd 1324 –1352 (mannen med det bevarade sigillet med yxorna från Burevapnet) med enda sonen Fale.


Märkligt nog finns också Nils far belagd nämligen Fale (Fartegn) Bure d.ä. född 1250 ca. Landsdomare i Norrland.


Det är inte särskilt långt kvar nu till folkhjältarna på 1100- och 1200-talen. Kanske är folklore mer tillförlitligt än genealogi kan vara. Bäst blir resultatet när de kan mötas.


För en liksom Oden enögd genealog är det lätt att i ett nafs beröva Norrland nästan all historia före mitten av 1500-talet. Kanske något svårare men inte omöjligt också att utföra samma konststycke med Sveriges historia eller för den delen större delen av Världens.


Det är mer än bedrövligt att Joseph Backlund och Leonard Bygdéns illdåd mot svensk och norrländsk historia fått så många timida medlöpare utan egen aktning för muntligt återgivna historiska faktas korrekthet eller för den delen vad andra skriftliga källor än de rena kyrkböckerna kan ge liksom forskning av annan typ.


Till dessa hör tyvärr även den i mycket utmärkte Alf Henriksson, som är den siste som nämner Fale Bure men då i form av en fotnot.


Nordisk Familjeboks redaktion av 1951 hör till dem som helt fallit för bibliotekarie Leonard Bygdéns advokatyr och berättelserna om Fale Bures den äldres och Fale den unges roll i Sveriges historia betraktas här som icke historiska. Illdådet förs vidare i Nationalencyklopedins tystnad.


Det är dags att tillvarata den historiska sägnens sanning igen och kasta de kulturhistoriska marodörerna Leonard Bygdén och Joseph Backlund på den historiska sopbacken och ge Medelpad och Norrland denna vår rättmätiga del av Sveriges historia tillbaka.


Jan Guillou har i sin trilogi om riddaren Arn Magnusson gett ord till och skildrat denna tid, då det svenska riket föddes i strider mellan de svenska Erik och Sverker kungaätterna och där stormakten Danmark deltog på den sverkerska sidan, som förlorande, och därmed enligt Guillou den svenska riksenheten stadfästes. Men hans för enhetsverket avgörande gestalt den fiktive riddare Arn hade en motsvarighet i verkligheten, Fale Bure den unge.

 

 

Källor.


Bonniers Den svenska historien, del I och II


Svensk Historia II, Alf Henriksson


Boken om Säbrå, Säbrå hembygdsförening


Antiqitas Burica, Johannes Buréus


Ur Skönsbygdens historia, Reinhold Olsson


Medelpads runstenar, Algot Hellbom


Ur Samlaren 1890, Leonard Bygdén


Ur Kyrkan och Bygden, Sköns kyrka 150 år


Nordisk Familjebok


Nationalencyklopedin


Släktforskarförbundets årsskrift 1996


Landsarkivet i Härnösand


Sten Rigedahl i augusti anno 2004

 

 

Kommentar till Bureätten > 

< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening