Birkarlarna i norr och deras ättlingar

 

Det är intressant att jämföra Lars Stiernmans slutsatser i Skelleftebygdens släktforskarförenings tidskrift Roten nr 113 och 114, 2011 med förste riksantikvarien Johannes Bureus egna fyrahundra år tidigare, när det rör birkarlarna, varifrån de härstammar och vilka de var.

Bureus berättar en historia om en grym slakt på släktledare bland samerna under ett och samma tillfälle åstadkommet av en enda man och hans hustru vid detta enda tillfälle, när dessa två tagit den dåvarande kungens ord, Magnus Ladulås, blodigt bokstavligt, då han önskade lapparna och deras marker under svensk domvärjo. Allt land norr om Bygdeå var ju under lång tid ett ingenmansland under skiftande danskt/norskt, svenskt och ryskt inflytande.

Stiernman påpekar att rendriften med stora renflockar är av ganska sent datum. Samerna levde i kusttrakterna med ett fåtal tamrenar som utkomst och dessutom jakt på vildren och fiske. När inflyttningen kom söderifrån från framför allt Hälsingland trängs samerna undan från sina forna boplatser och hamnar i samband med en effektiv skatteindrivning i stora svårigheter Lösningen på detta blir den intensiva renskötsel i storformat som vi ser idag. Slutsatsen kan vara riktig, speciellt om man ser detta som konsekvenserna av överenskommelsen av 1326 mellan Magnus Eriksson och Nils Fartegnsson, Peter Unge, ärkebiskop Olof Björnsson, hälsingefogden, Ingimar Ingimarsson och greve Sparre, Sv Dipl. IV nr 2606, om exploatering av området mellan Skellefte- och Ule älvar. Detta innebar en utflyttning från framför allt Medelpadsområdet och om man förutsätter att Fartegn- och Buresläktena hör samman är förklaringen nära till att uppfatta birkarlarna som just inflyttarna och deras ättlingar. Genforskaren Karl-Henrik Gustafson drar samma slutsatser i Universen nr 14, 1999 , www.falebure.se ”Press”. Märkligt att inte redan Bureus gjorde detta antagande. Birkarlarna/handelsmännen i norr är i de flesta fall naturaliserade hälsingar av bure stam med anfadern Bure i Nolby. Kvänerna och bjarmerna nämnda i Flatöboken och Heimskringla hör inte hit i begreppsförvirringen runt birkarlarnas ursprung utom som möjliga föregångare.

Mången birkarlesläkt tog sig, när monopolet upphörde, bildligt och reellt innanför stadsmurarna och fortsatte sin verksamhet. Pirkala i Finland och handelsplatsen Björkön utanför Torneå kan ha något med just namnet birkarl att göra. Intressant att jämföra med det växande handelscentrat i våra dagars Haparanda/Torneå.

Birkarlarna var alltså handelsmän i Lappmarken, som hade ärftligt monopol på den lönsamma handeln med fisk, skinn, hudar, vilt och varor som lappmarksborna behövde. Verksamheten drevs i skråform och man såg till att hålla den inom släkten. Fram till 1553 ingick också skatteuppbörd i lappmarken i birkarlarnas uppdrag, vilket gav dem stor makt.

Många birkarlesöner skickades under 1500-talet och senare till Nord-Tyskland, oftast Rostock, för att studera, som i dåtiden var detsamma som att studera teologi. Detta betydde sedan att en karriär inom prästyrket var naturlig. Genom släktskap och ingiften och vänskap kom det sedan att formas en mäktig kader av medlemmar i bursläkten och eftersom utnämningar till ärkebiskopsämbetet gjordes inom prästerskapet, även om staten hade sista ordet ända till år 2000, så betydde detta att yrket eller kallet stannade inom släkt- och vänkrets inom bureätten i tvåhundra år, dvs under den tid då den protestantiska kyrkan byggdes upp och konsoliderades i Sverige.

Laurentius Petri Nerecius 1531 – 1573 var den förste och Uno von Troil 1786 – 1803, som har ”Stormor i Dalom” i släktannalerna, den siste bland de aderton bure ärkebiskoparna. Den tredje ärkebiskopen ibland dessa aderton som kom ur bureättens sfär bar namnet Björnram. Namnet är bekant från den sorglustiga historien om Sursill ättens utbredning i Finland och Baltikum. Björnram hette nämligen också Gustav Vasas befälhavare i norr som beordrade Erik Angermanni sedermera Sursill att leverera sill till Gustav Vasas män och som gjorde misstaget att krydda med litet surströmming. Ofta var ärkebiskoparna fornt gjorda av stål både andligt och mer världsligt, de kunde klä sig i rustning och ta till stål.

Johan Bure, Sveriges förste riksantikvarie, var född samma år (1568) som sin släkting Elisabeth Grubb, som gifte sig med hans lärare Nicolaus Bothniensis. I sin dagbok skriver Johan Bure att han vid sin lärares död blivit spådd att en gång bli ärkebiskop. Detta var märkligt eftersom han inte bedrivit några teologiska studier men föreföll alltså naturligt för spåmannen, eftersom han tillhörde rätt släkt. Grundkravet blev liksom med birkarlarna att man tillhörde släkten och sedan valdes den mest lämpade ur denna skara.

Märkligt nog levde vetskapen om detta kyrkliga överdåd i släkten i minnet ännu så sent som 1900-tal i min familj, som på mödernet härstammar från Grafström Bure grenen. Min första kontakt med dessa fakta om”släkten” gavs av min mor för 80 år sedan, när hon tittade ned på mig, sin lille gosse, och sa – i mormors släkt har det funnits många präster och biskopar. Så förunderligt starkt kan släktminnet som går i arv vara utan att behöva bekräftas av skrift förrän nu.

Sten Rigedahl

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats