Birkarlarna


Av Johan Nordlander

Ur ”Lappland: det stora svenska framtidslandet: en skildring i ord och bild av dess folk”.


C.A.V. Lundholm 1908


Excerpt med kommentar av Sten Rigedahl


Det svenska birkarleväsendet har en upprinnelse före den skrivna historien. Vår skriftliga historieskrivning är mycket torftig evad gäller medeltidens händelser, som rör Norrland. Birkarlesystemet är verkligen inget undantag. Förmodligen var den förste svenske kung, som intresserade sig för lapparnas område Birger Jarls son Magnus, kallad Ladulås. Kungamakten hade dock inga möjligheter att från centralt håll skaffa sig den eftersträvade kontrollen över lapparna och landsändans rikedomar, som i dåtiden bestod av skogsvilt, fisk och renar. Dvs. kött, fisk, skinn och hudar. Vi ska kanske här också erinra oss, att man betraktade lapparna i utseende och levnadssätt som ett främmande element. Bönder från Pirkkala (Birkala) by ska ha anammat konungens brev, som utlovade beskattningsrätt och allt laxfiske för den som kunde bemäktiga sig landet mellan ”Norra och Vestra sjön”, dvs. Norra Ishavet och Nord-Atlanten och leverera gråverk till kungen. Den allestädes närvarande fornforskaren Johannes Bureus, Gustaf II Adolfs lärare, antecknade vid sitt besök på Nordkalotten följande sägen. En ”driftig” Pirkkalabonde lade sig i försåt nedgrävd i snön och mördade ett stort antal ”höfdingar” bland lapparna och skaffade sig på så sätt kontroll över området. Efter denne bonde skulle benämningen Birkarlar stamma. Mord på lapparna förekom alldeles säkert både under denna tid och långt senare men namnlikheterna luktar litet väl mycket folketymologi. Birkarlar nämns första gången i ett brev av år 1328, där alla som bosätter sig vid Hälsinglands norra gräns alltså vid Ule älv ska få skattefrihet och handelsrätt med lapparna. Lägg märke till att enligt överenskommelse 1327 mellan Kungen Magnus Eriksson och Nils Farthiegnsson, Peter Ungi, Nils Sparre, ärkebiskopen Olof Björnsson och fogden i Hälsingland Johan Ingimarsson erhöll dessa koncession för kolonialisering av marken mellan Skellefte och Ule älvar. Redan under medeltiden indelades birkarlarna i fyra handelskompanier: Torneå, Luleå, Piteå och Kemi. Direkt under kronan lydde Jämtlands, Ångermanlands (Åsele) lappmark samt Umeå lappmark. Handelsrättigheterna verkar ha gått i arv från far till son men kunde också säljas. Redogörelserna för birkarlarnas verksamhet är under Gustav Vasas och hans söner av rikare slag än tidigare.


De varor som lapparna ville köpa var vadmal, blaggarn, hampa men även gryt- och kittelkoppar, osmundjärn, spik, söm, yxor och livsmedel som kakor, fläsk, ost och smör liksom brännvin var gångbara. Birkarlarna var av olika kaliber och lapparna förde ibland fram klagomål till kungen över hur de blev behandlade av fogdar och birkarlar. Birkarlarnas prissättning av sina varor och de varor som lapparna kunde prestera i gengäld av gråverk, kött och fisk var mycket godtycklig. Det fördärvabringande brännvinet kom att spela en förödande roll för lappsamhällets utarmande. Nils Orauainen var en av dessa hårdföra fogdar, som ådrog sig många klagomål. Hans sålda bröd var små och brännvinet blandat med öl och prissättningen hutlös. Lapparna led nöd och hade svårt att komma ut med sin skatt till Kungl. Maj:t. Handeln kunde drivas var som helst men koncentrerade sig till vissa större orter som Harads, Bredåker, Jokkmokk, Granön utanför Umeå och Björkön utanför Torneå, ”Tornö hampn”, dit köpmän kom ända från Svealand. Byns namn skrevs 1539 Birköö och kan kanske uttydas vara en del av namnet birkarl, dvs. avse en karl, som drev handel på Björkö. I Ångermanland var marknadsplatserna Ramsele och Junsele. Marknadstiderna var Tomas och Valborgsmäss. Lapparna var uttröttade efter långa färder och marknaden inleddes med rätt hejdlösa fester, något som kanske underlättade affärsutbytet för fogdar och birkarlar. Senare förbjöds ungkarlar bland birkarlarna att idka handel på marknaderna och all handel skulle ske dagtid. Detta för att stävja osedlighet av skilda slag. Samefäder kunde exempelvis sälja sina döttrar till birkarlen. Straffet för detta blev nu mistandet av livet för fadern och ”att huvudet skulle slås av” för den andre delinkventen (vad nu detta kunde innebära). Birkarlarnas skatt till kronan ökades 1528 och birkarlarna miste så småningom sin rätt att uppbära kronans skatt. Birkarlarnas hållande av renar hos lapparna kom också att beläggas med tull. Deras taxa till konungen höjdes och dessutom ”rekvirerades ” ibland ”hjälp” till det kungliga hushållet i form av renar, fågel och harar. Mattes Persson Pålach, ”sylte eller hofkock kallad”, vistades själv 1589 i Västerbotten för att skaffa mat till änkedrottningens hushåll. Köttet ”insyltades” och fogden Olof Burman sägs ha levererat hudar och lappskor från de slaktade djuren.


Karl IX hade expansionsplaner och ville flytta ut Sveriges gränser mot Varanger i nordväst och den uråldriga boplatsen Kola längre nordöst ut och rekvirerar 500 skidåkare till uppdraget. Expansionen misslyckades dock men gränserna mot Danmark/Norge och Ryssland var sannerligen en smula flytande. Birkarlar med hjälp av samer kunde stå för rågångarnas markering. Olof Burman omtalar en sådan förrättning i 1597 års räkenskaper. Birkarlarnas politiska betydelse ska inte underskattas, eftersom de under ett par århundranden var den institution, som egentligen uppehöll rikets anspråk på de nordligaste områdena. Ur birkarlarnas led rekvirerades också senare lappfogdarna.


År 1600 har en lista på birkarlar, som faktiskt upptar 41 namn, varav två är änkor, Nils Oravainens och Hans Oravainens. Den förra som hette Lucia hade 16 kor och 4 hästar, den andra änkan hette Anna och hade 15 kor, så de bör ha rett sig. Lasse Hindersson fogde var inte speciellt populär. För år 1585 redovisade han för Torneå och Väsersjölappar men var så hatad att en delegation skickades till kungen för att klaga. Den medförde en fullmakt, ett blankt folioblad, som bara innehöll lapparnas bomärken, tala om en in blanco fullmakt. Karl IX märkte fuller väl att många av birkarlarna alltför ofta och alltför utstuderat använde sin ställning för att suga ut och plåga lapparna, varför han till sist tröttnade och gick ifrån traditionen att utse fogdarna bland birkarlarna. Han skickade istället personer söderifrån, som inte kände till förhållandena alltför väl och till sist satte han holländaren Arent Josting, som inte ens behärskade svenska språket, som fogde över hela Lappland. I brev av den 22 juli 1602 fråntogs birkarlarna rätten till skinnhandel. Deras makt inskränktes alltmer och till sist kom kåren att helt försvinna och gå upp i det borgerskap, som samlades i de nyanlagda städerna. År 1618 tillsades alla resterande birkarlar att flytta in till de stadsprivilegierade tätorterna och 1629 återfinns t.ex. Anders Kråka i Luleå och Nils Årvan (Oravainen) i Tornöstad. Skrået har försvunnit och anpassningen till det ”moderna” samhället är på väg också för de en gång så mäktiga och betydelsefulla birkarlarna.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats