Drömmen om Atlantis


Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld


av David King



Sammandrag med kommentarer av Sten Rigedahl


Boken är skriven med stor förståelse och ett gott hjärta. Vad finns det förresten för anledning till att ondgöra sig över och förklena ett av de största genierna och en av de största nydanarna under vår stormaktstid. Sverige då var en nybliven stormakt, som reste sig ur inåtvänd fattigdom och träldom under ofta främmande herrar. Den av Gustav XII Adolf skapade krigsmaskinen hade segrat i Europa och efter freden i Roskilde 1645 och Westfaliska freden 1648 hade Östersjön nära nog blivit ett svenskt innanhav. Dessutom hade vi koloniala ambitioner på Guldkusten och vid Delawarefloden. Folk i gemen hade det utomordentligt knapert och värre skulle det bli, innan stormaktsdrömmarna var över 60 år senare. Från Albrecht av Mecklenburgs dagar på 1400-talet och speciellt nu när de svenska vapnen vunnit sådana framgångar under sina fältmarskalker hade däremot det adliga ståndet skurit sina lagrar och blivit enormt förmögna. Förmögnast och förnämast av alla var Magnus Gabriel de la Gardie, riksmarskalk efter Karl X:s frånfälle och under den minderårige sonen Karl XI:s förmyndarregering. Sverige betraktades i mycket som barbarers hemvist av den förnäma franska diplomatin. Svenskarnas seger över det tyskromerska kejsardömet hade emellertid med rätta chockat Europa. Sverige hade behov av att visa upp en historia och helst en historia som inte gick av för hackor. Bröderna Johannes och Olaus Magni, våra sista katolska ärkebiskopar, hade gjort sitt bästa under den katolska kyrkans sista skälvande år för att förhärliga riket. Johannes hade gett oss en regentlängd ända från bibelns Magog. Märkligt nog gäller siffrorna än idag och omtvistandet har upphört. Olaus hade satt skräck i övriga Europa genom att tala om landet med bålda krigare, fullt av trolldom och hemska monster.


Olov Rudbecks dynamiska geni uppmärksammades redan av drottning Kristina och han fick genom henne möjligheter att studera i Leiden i Holland, som då stod på toppen av dåtidens lärosäten. Rudbeck lärde sig den anatomi, som där fanns att lära ut, och hemkommen dissekerade han för fullt bland torggummornas saluförda djurkroppar. Detta resulterade i att han direkt stödde engelsmannen William Harveys upptäckt av blodomloppet och kontrade med sin egen upptäckt av lymfan. Rudbeck återvände till Sverige trots många erbjudanden att verka i andra delar av Europa. Med sig hade han lökar och fröer som han startade en svensk botanisk trädgård med, femtio år före Linné. Rudbeck gifte sig och räddade sin unga fru Vendelas liv genom ett kirurgiskt ingrepp vid det första barnets födelse och alla jublade. Han gjorde kometkarriär inom Uppsala universitet. 1660 blev han medicinprofessor. Året därpå rektor, universitetets högsta ämbete, vid 31 års ålder. Anatomiska teatern för dissektioner, botaniska trädgården, ett farmaceutiskt laboratorium, en vattenledningsanläggning och ett kommunitet, som tillhandahöll gratis mat och husrum för obemedlade studenter, var några av de verk som bar Rudbecks stämpel.


I detta skede av sin framgångssaga mötte han en forntidsintresserad professor Olof Verelius. Detta kom att dramatiskt och kanske olyckligt förändra den berömde läkarens liv. Verelius bad Rudbeck rita en karta med alla de orter som nämns i Hervararsagan, som just då var hans studieobjekt. Sagan handlar om Tyrfing, ett svärd som liknade kung Arthurs Excalibur och bar på en förbannelse. Om det drogs ur slidan måste det döda en människa, innan det åter stacks tillbaka. Den första raden i dikten nämner ett land, en glänsande slätt, isl. glaesisvellir = gnistrande slätter, som osökt kom Olof Rudbeck att jämföra med Homeros elyseiska fält, där invånarna levde ett sorglöst liv. Glysisvallurs kung Gudmund var härskare över ett rike utan sjukdom och död och Rudbeck undrade om detta land kunde ha något att göra med hyperboreernas land, de som enligt Homeros bodde ”längre bort än nordanvinden”. Olof Verelius, Sveriges förste och länge ende professor i ”fäderneslandes antikviteter” tyckte att dessa tankar öppnade oanade möjligheter att bättra på Sveriges dunkla historia och stöttade Rudbeck i dennes idéer. Saxo Grammaticus 1100-tals danska historia ”Gesta Danorum” hade inte mycket över för Sveriges historia, så här fanns möjligheter för ett tillrättaläggande.


Goternas framgångsrika kamp mot romarnas legioner var också något att ta vara på, om goterna nu varit svenskar eller åtminstone skandinavier. De hade ju stormat världsriket Roms portar och plundrat Rom redan år 410. Varifrån goterna kom är fortfarande idag höljt i dunkel om nu inte Tacitus från år 100 ska tas på allvar, som just nämner att goterna kom från ”en ö Scania” i norr. Thor Heyerdal höll som bekant vid sin död på att undersöka asarnas, bl.a. sin namnes, urhem vid Azovska sjön och Snorre Sturlasson var helt säker på att Oden varit kung över Uppsala. Kanske kom goterna från Azovzka sjön till Skandia för att sedan åter bege sig söderut, ff.anm. Hur som helst värda att foga in i vår krigiska historia var de. En bokstavligt vinddriven ung man från Island, Jonas Rugman, båten som han färdades med hade sökt nödhamn i Göteborg, hade fört med sig flera intressanta originalversioner av sagor som tillhörde den stora isländska sagoskatten och som nu kunde inspirera Rudbeck och vännen Vergelius.


Den akademiska världen förnekade sig inte utan Rudbeck förföljdes med alla medel av sina professors gelikar men lyckades alltid finna utvägar. Under tiden fortsatte han sina forskningar som fixerades på gamla Uppsala. I sitt arbete uppfann han och tillämpade nya metoder som t.ex. experimentell arkeologi och den stratigrafiska metoden att tidsbestämma en artefakt med hjälp av jordlagrens tjocklek. Han påstod att alla hjältar i de stora grekiska eposen Iliaden och Odysséen hade levat mycket senare än Uppsalakungarna och detta betydde nya möjligheter att härleda all civilisation från just dessa närbelägna ”elyseiska” slätter. Hans slutsatser, att kulturerna uppstått i samband med vatten företrädesvis i floddeltan var långt före sin tid men relativt självklar.


Mycket av landets rikedomar hade samlats i adelns händer medan både menige man och statskassan var utarmade. Karl XI beslöt ändra på detta, förklarade sig själv enväldig med ständernas hjälp och genomförde reduktionen, som gjorde mången adelsman på gränsen till medellös. Magnus Gabriel De la Gardie var en av dessa, som miste sin förmögenhet och ställning. Riksmarskalken kunde också lastas för de remarkabla bakslagen speciellt för den svenska flottan med debaclet med skeppet Kronan som skrämmande exempel, när dansken åter såg sin chans till revansch. De la Gardies sjunkande aktier innebar att det ekonomiska stödet till Rudbecks universitet blev allt knapphändigare. Hans fiender i konsistoriet arbetade träget på att störta honom och fick också den hårde reduktionskungen på sin sida, trots att Rudbeck varit ”häxmakaren” bakom kungens praktfulla kröning, där professorn själv komponerat kröningsmusiken och underhöll i sångavsnitten med sin praktfulla baryton. Rudbecks genifyllda personlighet tycktes dock kunna övervinna alla svårigheter och hans ”galenskaper” om Sveriges historia förde honom allt längre bort från vad som kunde tyckas kunna vara rimlig verklighet.


Man måste kanske minnas hur den dåtida verkligheten såg ut. Världen var enklare och mer lättdefinierad före Darwin. Människosläktets ålder sattes till bara några tusen år. Inlandsisen var ett okänt begrepp. Läkarnas kunskaper att bota hade varit dimunitiva, innan man förstod kroppens funktioner. Kloka gummor och tidigare munkar hade större kunskap. Kyrkan lade sin dödande bannstråle över en forskning som försökte förklara tingens verkliga ordning. Trolldomen och otron bekämpades med häxbålen, vars eldar spred sig över Europa.


Så var det dags att få fatt i skrivtecknens moder och då kunde en ”klok vithårig bonde”, som fortfarande kände till runstavarnas funktion och runornas hemligheter bli till hjälp. Hyperboreernas antika kunskap hade överlevt ansåg Rudbeck. Här hade ju också Johannes Bureus gjort ett övergripande arbete i ”Runokjenslones lärospån” och försöken att återinföra runskriften i skolan, ff.anm. Rudbeck förstod de indoeuropeiska språkens släktskap, när han jämförde runorna och det grekiska alfabetet och såg likheten mellan den ursprungliga runradens 16 tecken och motsvarade 16 grekiska tecken. Det grekiska ordet hyperbore antog Rudbeck hade sin grund i det svenska yfwerborne ur yfwer = hög och borne = född, alltså de som härstamma från Bore och dennes avkomma Burbarnen i den nordiska mytologin. I och för sig en plausibel idé för alla bureättlingar, ff.anm. Hyperboreernas, enligt de grekiska sagomännen Ptolemaios och Strabos, legendariska goda hälsa tog Rudbeck som bevis för att de varit nordbor som levde i ett klimat gynnsamt just för hälsan, vilket i sin tur gav ståtlig kroppsväxt och ett långt liv. Rudbeck styrktes i sina teorier genom fynd av föregivna jätteskelett i ättehögarna liksom samtida kyrkobokförings uppgifter om antalet åldringar i församlingarna.


Nu var det dags för sagan om Jason och argonauterna och att låta dem bli nordliga resenärer. Jason hade ju styrt Argus från Medeas Kolchis nu Abkhasiens kuster med det gyllene skinnet mot norr för att undkomma förföljarna. Rudbeck blev av de gamla texterna i ”Argonautica Orphica”, som man då trodde var skriven av Orfeus själv, helt övertygad om att Jason, Herakles, Orfeus och de andra hjältarna tog vägen hem över Don, Volga och Ladoga till Östersjön. Släpa båtar mellan vattendrag kunde vikingarna och också Rudbecks män som med experimentell arkeologi prövade på att dra en av Rudbecks egentillverkade femtiofotsjakter som till vardags med post och passagerare trafikerade rutten Uppsala – Stockholm. Orfeus sjöng ju om Leulo som måste varit Luleå och Pacto, naturligtvis Piteå. Odysseus berättade om kimmerernas folk, i ett land som var evigt höljt i dimmor och moln, som ”Helios aldrig vänder sina strålar emot”. Kimmeri, ett gammalt svenskt ord för mörker, fanns i många namn längst uppe vid Polcirkeln, Kemi älv, Kemi träsk och Kemi stad t.ex. Kunde landet norr om polcirkeln vara Homeros Hades? Den blinde siaren Tiresias var då med säkerhet shamanen Tyreas, som påstod sig kunna se in i framtiden. Namnet Karon, färjkalen, kunde komma från baron, namnet på en begravningsslup använd i norr. Kerberos, den trehövdade hunden i Hades var naturligtvis Hels Garm i den nordiska mytologin.


Nu återstod bara att bevisa, att det förlorade Atlantis, Solons och Platons återberättade saga om det paradisiska riket, som sjunkit i havet, i verkligheten varit Sverige och Rudbecks studenter mätte och fann att måtten stämde bra så som Solon beskrivit. Huvudstaden på Atlantis måtte då ha legat där gamla Uppsala med kungahögarna och enligt Adam av Bremens sägen det gamla hednatemplet låg. Adam hade talat om en guldkeja runt templets takfot och naturligtvis återfanns en stor böjd rostig spik med spridda korn av rent guld. Rudbecks mätningar om var Gamla Uppsala med sitt tempel stod har visat sig stå sig än idag. Även om få numera förknippar det med Atlantis huvudstad. Ett av de många krigbytena, Codex Argentus, Silverbibeln, har utsatts för månget nidingsdåd. Denna, den tidigaste skriften på gotiskt tungomål, tros ha tillhört Theoderik den store som härskade i Rom på 500-talet och togs som krigsbyte 1648, när svenska trupper plundrade Prag. Kvar av den finns 187 sidor av totalt 336 och en del ändringar med ljusare silverbläck har gjorts för att passa Rudbecks teorier. Ordet ubizvai, pelarrad, har t.ex. suddats ut och ersatts med ubizali, lätt uttytt som Uppsala.


Uppsala universitets tryckeri under italienaren, den bland döda och levande språk mångkunnige italienaren Henrik Curio, rumsterade i en liten röd gård på Gustavianums område. Klagomålen för slarv och dåligt utfört arbete mot Curio, Rudbecks vän, blev allt intensivare. Till slut miste han jobbet och fick inrymma sina redskap i ett mindre hus, som stod på Rudbecks bakgård, hur skulle annars Rudbeck få sina böcker tryckta. Curios tryckattiraljer kom hur som helst väl tillpass för att trycka de nu 4 band, som fortsatte att utveckla Rudbecks teorier från det ursprungliga Manhem bandet om 900 sidor. En gigants gigantiska verk, som förkättrades och beundrades av en samtid och som nu endast förefaller vara bevis på vilka villovägar en vetenskap och en vetenskapsman kan hamna.


Parallellt med Atlantican arbetade hela familjen Rudbeck på en annan jätteuppgift, en flora som i bild skulle visa all svensk växtlighet. Tyvärr brann de 7000 i päronträ utskurna träblocken till illustrationerna för jättefloran ”Campus Elyseii” upp i den väldiga Uppsala branden den 16 maj 1702 liksom de osålda exemplaren av Atlantican. Själv stod den 72-årige giganten högst uppe på ett av lågorna omvärvt tak och dirigerade med sin väldiga barytonstämma släktningsarbetet. Slottet och Domen räddades men dess tak störtade in och det dröjde bara två månader efter branden så hade också Olof Rudbeck lämnat det jordiska. Redan två veckor efter branden hade han gjort klart ritningar för stadens uppbyggnad men arbetet blev honom till sist övermäktigt. En gigant hade stupat. Rudbeckian i vår trädgård gör att han inte glöms.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats