Wäringarna

av

Abraham Cronholm



Referat med kommentarer av Sten Rigedahl


Väringarna (barangerna) var nordiska (skandinaver, germaner, britter) legosoldater som tjänade kejsarna i Miklagård.


Abraham polemiserar först om namnen på landet längst i norr, om Thule hos Herodotos är samma område som Tacitus och Jordanes avser med ”ön” Skandza. Han kommer sedan in på begreppet Grekland, dess möjliga uttydning som Gårdarike eller det gamla Östrom. De geografiska begreppen var synnerligen svävande som vi vet av Adam av Bremens definitioner så sent som på 1000-talet, där inte ens den östra delen av Östersjön verkar vara bekant för dåtidens lärde.


Sedan ligger fältet öppet för spekulationer om vilka de första nordmännen på östlig ”vikingafärd” var. Först på plan är den norske Håkon Jarls, samtida med Harald Blåtand, utsände man, Finnboge, berömd för sin enorma råstyrka. Håkon bad honom uppsöka en Berse Köpman i Österland som var skyldig honom 12 mark bränt silver. Berse var Kung Jons man och Finnboge berättade för kungen om sitt uppdrag, att hämta silvret med 50 % ränta eller Berses huvud. Kung Jon bad honom stanna över vintern och sammankallade på våren ett ting, där han såg till att silvret återbetalades. För att detta skulle bli ett faktum nödgades Finnboge bevisa sin styrka, som han gjorde med att lyfta kungen på sin stol med 6 män sittande på var sida om honom. Finnboge fick för prestationen en gullring av 12 öres vikt och svärd och sköld av yppersta slag. Sagans kung Jon refererar antagligen till den grekiske kejsaren Johannes Zemisces som regerade 969 – 975.

Den isländska sagan berättar om tre ryktbara män i österled: Kolskegg, väringarnas överste, Thorwald Wildförle och Bolle Bollesson. Kolskegg fick en uppenbarelse, döpte sig i Danmark och for sedan till Miklagård och gick i kejsarnas tjänst som väringarnas överste. Thorwald färdades ända till Jerusalem och blev mycket aktad som klosterbyggare i Österland medan Bolle till sist skaffade sig oerhörda rikedomar i kejsarens sold. Han klädde sig och sin hird i skarlakan och pälsverk och imponerade stort på allmogen hemma i Norge.

Harald Hårdråde var kanske den namnkunnigaste av väringarna. Han var halvbror till Olav den Helige och deltog som 15-åring i slaget vid Stiklastad. Harald flydde sårad till Sverige och blev sedan väring under tre kejsare, bl.a. kejsarinnan Zoë, och deltog i väringarnas strider, som kom att sträcka sig ända till Jerusalem. Med honom var som bekant en Herse, som ristade sitt namn på marmorlejonet i Pireus, ff.anm. Harald deltog också i strider mot saracenerna, som härskade i Afrika och på Sicilien. En historia om hans förslagenhet berättar, att han fångade in svalorna som hade sina nästen under takutsprången, fäste brinnande blånor på deras ben och lät dem flyga hem till sina bon. Resulatet blev att den belägrade staden sattes i brand och gav upp. En annan belägrad stad intogs genom att en tunnel grävdes under stadsmuren och de män som grävt tunneln övermannade sedan portarnas väktare och släppte in den utanför väntande hären. Vid ett tredje tillfälle låtsades Harald vara död och hans män fick lov att begrava honom i staden. Väl komna innanför murarna öppnade de tolv kistbärarna, varav Harald var en, portarna för sina utanför väntande trupper. Alla dessa krigslister tillskrivs också andra hjältar och hjältinnor och kan naturligtvis ha upprepats. Andra äventyr berättar om Haralds fänglande i Miklagård, där han räddas av en rik kvinna, bländar kejsaren och tillsammans med sina väringar med hastig rodd med båtar spränger kättingarna, som spärrar Säfvedssund, dvs Bosporen, och styr vidare in i Gårdarike. När han så slutligen lämnar sina väringar tar han med sig kejsarinnan Zoës systerdotter Maria men återlämnar henne. Han får av kung Jaresleif i Gårdarike dennes dotter Ellisif till maka och far vidare till Sven Ulfsson i Sigtuna. Denne möter honom vid Öresund och häpnar över skeppens purpurfärgade segel.

Harald Hårdråde blev senare kung av Norge och stupade i England i strid med sin namne Harald Godwinson. Hårdråde var klädd i fotsid pansarmantel men träffades i halsen av en pil från långt håll. Han benådade själv skytten, ff.anm. Harald Godwinson stupade i sin tur kort därefter i det för engelsmännen så ödesdigra slaget vid Hastings år 1066.

Väringarnas främsta egenskaper var oerhörd hårdhet i strid, obrottslig trohet till sin härskare och kamp till sista man. Detta gavs prov på i striden mot korsriddaren Robert Guiscard, då hela kontingenten av väringar, som först gått segrande fram, nedgjordes av normanderna. Korstågen var i mångt och mycket en farsot, som förstörde allt i sin väg. Deras föregivna religiösa syfte, att befria Jerusalem från de otrogna en skymf mot kristendomen, ff.anm.

Thorer Helsing var en tid väringarnas anförare och under hans tid berättas om hur väringarna anfaller en skytisk vagnborg, i två våningar med skottgluggar på den övre våningen, och tillfångatar den blinde skytiske kungen. Framför truppen rider en gestalt på en vit häst. Gestalten antogs vara Olov den Helige och åskådliggör den övertro som i folkfantasin kom att framhäva förmenta under med denne stupade kung som upphovsman. Till denna typ av sägner hör berättelsen att en av väringarna ägde det svärd som Olov den Helige haft i slaget vid Stiklastad och att detta svärd hängdes upp ovanför altaret i en kyrka i Miklagård, byggd och helgad åt Olov den Helige.

Kung Sverre i Norge med sina birkebeinare hade en bror, som hette Erik och tjänade i österled som väring. Av någon anledning ville han bevisa sin kungliga börd genom att ta ett bad i Jordan med ett ljus i sin hand. Om ljuset brann sen det varit under vattnet skulle det vara ett bevis på det kungliga blodet och till allas förundran skedde så. Hemkommen till broder Sverre, som inte var angelägen att dela sina ägor med Erik, gjorde Erik ännu ett försök att imponera, denna gång med att genomgå ordalier, dvs utstå eldprovet i fysisk mening. Erik blev chef för kungens hird och fick ytterligare förläningar. Sverre var tydligen rädd för sin duktige bror och såg genom ett föranstaltat mord till att han inte längre var någon konkurrent till makten. Sverre skickade inte heller några av sina män till kejsarens sold men hade ingenting emot att nya väringar hämtades bland allmogen.

Bland de prominenta gäster som gästade Miklagård och kejsarna var Sigurd Jorsalafarare (skildrat i Heimskringla) och Erik Eyegod, som mottogs med största prakt och respekt av sina värdar, kejsarna. Till Sigurd Jorsalafarares ära när han besökte Konstantinopel 1111 anordnades de padreimslekar, som motsvarade grekernas olympiska, på det jättelika stadion eller hippodrom som byggts för ändamålet. Men här stred också djur mot varandra som i Västroms circus maximus. Hippodromen var prydd med statyer och bilder i koppar och malm av de naturföreställningar och den gudavärld, som funnits före kristendomen.


Barangerna eller väringarna är i allt kejsarens följeslagare och hirdsmän vid alla de ceremoniel som iakttas i den mäktiga kyrkans namn. Kyrkans makt i dessa tider var mycket stor även om det hela tiden var en kamp mellan världsligt och kyrkligt inflytande. Väringarna följde sin herre kejsaren och skyddade också hans skattkammare. Deras kadrer växlade liksom kejsarna.

Kulturellt och sedvänjemässigt hade säkerligen resorna till Bysans stort inflytande på de nordiske. Klädedräkten blev i material och utstyrsel mer praktfull. Sederna liknade med förhållandena vid det konstantinopolitanska hoven. Hirderna blev större och avståndet konung och den frie odalbonden mer avsevärt. Mången stolt odalman hade ökat sitt och släktens välstånd genom att delta i vikingatågen.

Värendtiden är alltså i viss mån omvälvande för maktförhållandena i Norden. Olav Tryggvasson och Olav Haraldsson (den Helige) verkade för en centraliserad riksenhet med stark kungamakt. Värendfärderna blev på sätt och vis ett surrogat för äventyrsbenägna stridslystna män som ville skaffa sig ära och i något fall också rikedom. Under denna tid skedde också utvecklingen mot ett adelsstånd som kom att tjäna kungamakten med stående trupper. Som tecken på att norska adliga familjer hade ett samband med den franska kronan och korstågen kan det faktum ses att av 150 adliga familjer ha 149 den franska liljan i sina vapen. Liljan introducerades av Ludwig VII i samband med det andra korståget till Palestina.

Den västra delen av det romerska riket gick under på 400-talet med germanernas och goternas attacker medan den östra delen varade i ännu tusen år. Korstågsherrarnas skövlande attacker mot det rika Konstantinopel kom att utmatta Östrom och bana vägen för turkarnas och det Ottomanska imperiets maktövertagande, vilket skedde år 1453, 2206 år efter rikets grundande 753 fvt, ff.anm.

 

 

 

<< Tillbaka till Gruvan

 

<< Tillbaka till startsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2009 FaleBure.se

 

Mail:   webbansvarig(at)falebure.se

 

 

 

Medelpadska festspel

av Sten Rigedahl

 

Stenarna talar

 

Biografier 

 

Lättläst

 

Gruvan

 

Press

 

 

            Länkar            

 

► Norra Berget i

    Sundsvall

                                 Sundsvalls kommun

 

Medelpadsakademin

 

Svensk historia

 

Bureå hembygdsför-

    ening

 

Medelpads   

   forminnesförening

 

Free counter and web stats